Igår hade jag ett ärende till Thai Ticketing office vid Silom.

Efter avslutat ärende där var det lunchdags och jag tänkte först gå till Scoozi - en italiensk restaurant i närheten av Thaikontoret. På vägen dit avtog dock lusten för italiensk mat, speciellt om den är onödigt dyr.

Jag passerar ett gatustånd och tänker att de antagligen har mat som jag kan äta istället. Så jag frågar om det jag tror är Grön Curry verkligen är Grön Curry och får ett ja till svar. Jag frågar då om det är med kyckling och han nickar. Då ber jag om en tallrik.

Då fortsätter killen bakom “disken” (som i det här fallet är högen med disk) att prata och nu hänger jag inte längre med, jag uppfattar att han säger något om kyckling och gissar att han kanske säger att kycklingen i grytan är slut, vilket ofta är fallet, Det är bara massa sås och eggplant.

Han tar skeden och letar runt lite i grytan och fiskar upp en kycklingfot, utan klor men ändå.

Jag säger tack men nej tack och går vidare.

Vem vet var de där fötterna har varit någonstans?

Jag har länge tänkt att jag ska gå till den danska restaurangen Stablelodge som ligger alldeles i närheten av där vi bor.

Det blir aldrig av.

Idag när jag kom på att jag skulle ha gått dit för att äta köttbullar med mos och lingonsylt så satt jag redan på en koreansk restaurang och åt BBQ.

Vi har ett litet Korea Town i Bangkok. Det kan finnas fler än ett men ett ligger i alla fall vid soi 12 och jag har gått förbi där minst 111 gånger utan att stanna till. Jo en gång, när det var fotbolls-VM förra året och Korea spelade. Det var bland det värsta/häftigaste jag sett. En miljard koreaner på samma lilla ställe och alla skrek så högt de kunde hela tiden.

Den här gången skulle jag äta maten. Det finns ett ganska stort antal restauranger i denna koreanska del av Bangkok och jag hade ingen aning om vilken som var att föredra. En av våra grannar har förvisso sagt att det spelar ingen roll vilken man går till för alla har god mat. Han sade också att är man vegetarian så är det ingen idé att gå dit alls, för man äter kött på koreanska restauranger.

Vår granne är holländare och likt många andra holländare har han ett mycket charmigt självsäkert sätt att säga saker. Naturligtvis fanns det ingen anledning för mig att säga emot hans fakta om de koreanska restaurangerna. Jag hade ju aldrig varit där.

Nu ett år efter att jag lärt mig detta gick jag så dit. Jag har i ärlighetens namn varit lite orolig för att få hund och de hundar man ser i närheten av Korea Town är inga hundar man önskar få i en stuvning precis.

Jag gick in, blev uttittad av alla på restaurangen, en amerikan och säkert 35 koreaner. Fick ett bord för mig själv – jag var ju själv, dock inte ensam. Jag fick idel leenden från bordsgrannarna medans amerikanen som var ensam vit men hördes mest antagligen blev lite stött över att han inte var ensam vit längre (http://stuffwhitepeoplelike.wordpress.com/2008/02/20/71-being-the-only-white-person-around/).

Jag beställde två rätter för jag var inte utsvulten. Beef sirloin och en koreansk soppa som jag blev rekommenderad av servitrisen.

Det kom in 16 tallrikar…

jag frågade vad en del av tallrikarna egentligen innehöll, och sade att jag inte beställt något av det (exempelvis vaktelägg) men hon log bara och sade att det ingick. Bland annat fick jag en god pannkaka med grönsaker i. Soppan innehöll Tofu och det fanns flera andra rätter med enbart tofu i på menyn.

Detta fick mig att undra om alla restaurangerna där verkligen var lika bra, eftersom en koreansk restaurang visst kan vara ett alternativ för en vegetarian.

Det fanns en grill mitt på bordet där köttet grillades, tillsammans med vitlöken och svampen. Det grillade skulle sedan läggas på ett stort blad av kål och sedan skulle man lägga på en sked eller två av en brun sås med grön chili, rulla ihop kålbiten och äta den.

Det var gott och kan rekommenderas!

För den som undrar vad som händer med överbliven japansk plastmat – den som används för att visa vad det är man kan beställa på japanska restauranger – så kan jag berätta om en japansk vegetarisk restaurang i Bangkok, dit jag tror att dessa plasträtter skickas.

Det var den i särklass värsta restaurang jag någonsin satt min fot i eller på. Det luktade illa på en gång, det finns inget kött i restaurangen, men de serverar både kyckling och fläskkotletter… vad dessa är gjorda av framgick inte.

Dessutom hade de såväl sushi som sashimi. Vi beställde in sashimi. Det var plast, eller möjligtvis gummi. Ej ätbart. Jag fick kväljningar. Sushi rullarna av ris var väl ok, men inte mer.

Mia fick äta upp maten själv medan jag väntade utanför. Jag stod inte ut med lukten.

Jag lämnar inte ut adressen till stället så att ni inte av misstag skulle hamna där. Jag var där för 24 timmar sedan och har inte riktigt hämtat mig ännu.

Tacka vet jag anktungor.

Igår begav vi oss till en av mig nyupptäckt restaurang i Bangkok. Näst Spring eller på delad plats, kommer denna nya. En oas, ett smultronställe i staden.

Jag frågar mig om alla guider i alla städer behåller pärlorna för sig själva eller om det är att betrakta som tjänstefel. Jag har aldrig läst om detta ställe och jag överväger att inte skriva om det heller.

Den här restaurangen är min.

Dessa pärlor som hålls hemliga, jag tror nämligen att det finns sådana, kan ju vara av det slaget att guiden i fråga inte tycker att den passar den stora massan. Beroende på vilken typ av guide som produceras för tillfället så kanske den inte passar in. Så kan det ju vara.

Min restaurang passar inte i Lonely Planet och den skulle inte kunna hantera en grupp från Fritidsresor till exempel. Maten är nog tillräckligt god, absolut, det är inte det. Det är med anledning av andra faktorer.

Vi får se hur det blir.

Januari 2008 och återigen besök från Belgien. Denna gång av Ronnie. Payback time, då jag besökte honom i Bryssel i juni förra året.

Vi hann äta indiskt och efterrätt på Spring redan första kvällen, imponerande starkt.

Ronnie är glad och säger “oui” till kyparna.

“Av bara farten” som han säger. Kanske är han van vid att tjänstefolket pratar franska…

Ronnie fick också vara med och  uppleva hur det kan vara när man får något helt annat än man beställt på restaurang. Kanske inte HELT annat, men annat.

Mia sade väldigt tydligt till att hon inte ville ha stark mat. “Ingen chili” sade hon, vänligt men bestämt. Kyparen sade “visst visst” på Urdu och gick till köket. När maten kom var Mias rätt den mest kryddstarka och den var dekorerad med chili. Är inte Thailand fantastiskt så säg.

Mia beställer därför in lite yoghurt för att göra grytan lite mildare.

När vi får räkningen fick vi naturligtvis betala för yoghurten. Detta påpekades av oss:

“Vi beställde icke-stark mat, fick stark mat, beställde därför yoghurt för att göra den mildare, för att NI hade gjort ett misstag. Nu tar ni betalt för detta? X Baht.”

Den för oss nya kyparen, som blev hämtad då hon skulle prata lite bättre engelska, tittar med ett stort leende på oss och säger:

“Nja, X Baht ++!”

Det vill säga ‘plus skatt och service’, detta gjorde ju inte precis deras agerande bättre.

Men maten var fantastiskt god, lammköttet var nästan lika gott som hemma och jag kommer garanterat att gå tillbaka.

Idag tog jag med mig Baronerna till Restaurang Silk invid Suring Beach i Phuket. En av mina favoriter och jag tänkte att de kanske skulle gilla den.

Jorå, mycket riktigt, tillsammans med Face i Bangkok ett par dagar tidigare tror jag att den hamnade i topp för det här besöket.

De är nyfikna och vill prova på en del nya restauranger, Philippe, Burgs, Nanou och Perra – Bara maten kommer i rätt ordning så kan de tänka sig att äta nästan var som helst. Dvs förrätten ska komma först och därefter varmrätten. Restaurnagen ska även servera vin så att det går att få vitt till förrätten och rött till resten av kvällen.

SILK klarade detta och hade en kypare som fick väl godkänt och jag behåller den som en favorit.

Fem dagar i Kina. Fyra i Peking och en vid muren, där vi gick och gick och gick. Magnifikt. Magiskt. Mytiskt och Murat.

Fast samma dag hann vi även med en Peking-Opera och designrestaurang, den andra i Peking faktiskt. Den första var gjord av [[Philippe Starck]], LAN Bar, den andra hette Green T. House och var nog något inhemskt, men minst lika fin.

Fem dagar i Kina och jag har inte sett röken av J-O Waldner, inte på riktigt och inte på några billboards. Han skulle ju vara så himla stor i Kina sades det…

Vad är då stort i Kina?

Allt utom J-O verkar det som. Partiet är nog störst trots allt – fortfarande, tätt följt av Kinesiska muren ([[The Great Wall]], “The mother of all tourist attractions” – som guideboken uttryckte det). Trea verkar Mao komma, med ett masoleum som är större än Stockholms konserthus och garanterat med fler besökare årligen också. Varför river de det inte bara och går vidare? I min Kina värld kommer sedan en Mr Weeks, som gjorde vår upplevelse av Beijing med omnejd till något utöver det vanliga och till något mycket bättre än man vågat hoppas på. Egentligen är Nicolas förstås större än både partiet och Mao – men vem vågar skriva det?

Vidare så utgör Kina mat en bubblare på femte platsen, för att inte säga veckans raket rentutav. Jag åt mig mätt på god mat, varken anktungor eller fyla små lättel kom i min väg.

Som god sexa kommer taxiförarna i Peking, deras tillkortakommanden gällande andra språk än kinesiska till trots. Har man bara platsen dit man ska nedskriven med kinesiska tecken så hittar de dit och de kör utan att klaga.

På sjunde plats kommer servicen och gästvänligheten på flygplatsen. Allt från betygssättning av passkontrollanterna till små Bellboys som kör bagaget åt mig – från taxin till Check-in – Free of charge.

På åttonde plats, Olympiaparken, där förstås The Birdnest är huvudattraktionen men jag gillade nog simstadion mest.

Nia kommer kineserna. De är många och har det inte så lätt och har egentligen aldrig haft kul. Men de är glada ändå och förefaller vara snälla.

På tionde plats hamnar det faktum att mynt i princip inte används i Kina. Jag fick fyra stycken på min resa. Det är bra.

Ut från listan för att aldrig återkomma: Peking Opera som var bedrövligt.

Födelsedag

Originally uploaded by frohrn.
Igår var det dags igen. 34 den här gången, man blir inte yngre med åren, bara visare.

Dagen till ära skulle vi besöka Baiyoke Hotel, Bangkoks högsta torn med hotel. Naturligtvis med en restaurang (nästan) högst upp på 76e våningen. De andra två man oftast väljer mellan när man ska högt upp här i stan, Banyan tree och Sirocco har vi besökt och det har också alla vi känner. Vi har inte hört talas om någon som varit i Baiyoke.

När vi kom dit förstod vi varför.

Fika med äppelpaj på Greyhound Café som alltid är ett säkert kort. En kedja med café/restaurang och klädmärken och därmed klädaffärer runtom i stan, skapad av en reklamman ett koncept som de verkligen lyckas få till bra thailändarna.

Mia satt med mobilen i högsta hugg hela tiden.

På kvällen skulle vi träffa tre kompisar för middag – trodde jag. När vi anlände till restaurangen var det 20 stycken där och flera stycken som jag absolut inte hade förväntat mig att se. Det blev en stor födelsedag och en väldigt stor överraskning.

Det var kul. Riktigt kul.

Så anledningen till att telefonen ringde hela dagen – till Mia – var kvällens aktiviteter och det förklarade ju saken.

Och ingenting kunde ha passat bättre.

Idag åt vi brunch ute. Kuppa heter restaurangen och är väldigt Farang friendly, men otroligt trevlig och med god mat. Sällskapet för dagen var Connolly, en engelsman i min egen ålder som har en bakgrund som fotograf och politisk reporter i Bangkok för The Times. Han har slutat med det men har en mångårig personlig relation med ett flertal thailändska politiker, och förstås en god kännedom om den thailändska politiken och spelet bakom de ofta stängda dörrarna.
Det ledde till att vi kunde få en ytterligare bakgrund till Le Coup d’etat, en tydligare och betydligt mer intitierad än vad jag stött på tidigare och då har jag ändå försökt läsa de tidningar vi har tillgång till här, både i analog och digital form, samt tittat på TV.

Connolly visste att berätta om hur diskussionerna gick några veckor innan kuppen och även de telefonsamtal och diskussioner som föregick densamma bara ett par dagar och timmar innan den verkligen inträffade.

Otroligt intressant faktiskt.

Samtalet gled även över till otrogna rånoffer i Norrtälje, till kotungor via anktungor och slutligen också till [[Bofors]] and the [[Bofors scandal]], som han skrattade gott åt. Inte åt själva skandalen som sådan, ej heller åt Indien eller Indierna, men åt delar av det som kom i kölvattnet.

Min kompis här i be är ägare till något som kan liknas vid en lyxrestaurang. Kocken är fantasktiskt duktig och allting smakar så overkligt bra att det är väl värt ett besök till Liege bara för maten på Table a the.

Ikväll åt vi en femrätters middag, Amuse Bouche inräknad. Lax till förrätt, och annan fisk till huvudrätt, ananas marinerad i curry till efterrätt och sist en kopp te.

Lyxmiddag var bara förnamnet, men det bästa av allt var att jag slapp diska idag.