Nu har jag även varit medföljare på Yoga Retreat. Vi höll till på Kaomai Lanna resort strax söder om Chiang Mai.

Vet man om att man ska på minimalistiskt yoga läger och det är det man ska göra så var det en ganska bra plats att vara på.

Tänker man sig att allt är tipp topp och tjo och tjim kan man bli besviken. Men resorten hade stora grönområden en väldigt stor pool även om det var sjukt kallt i vattnet så det kändes mer som hopp i en isvak och Ludvig hyperventilerade när jag sänkte ner honom i vattnet och pekade mot land på en gång… En väldigt positiv kanadensare frågade om vi hade hört aporna som sprang på taket på nätterna (råttorna). Vi enades om att bestämma att det var ekorrar, för allas trevnad.

Det var ca 50 deltagare där och de allra flesta var oerhört sympatiska och väldigt framgångsrika inom sina vardagssysslor. Alltifrån consulting till att sköta köpcenter till författarskap. Av alla jag pratade med hade de flesta det gemensamt att de inte riktigt bodde någonstans. Några letade efter en ny plats att bo på, någon hade precis sålt sitt hus eller sina lägenheter och skulle härnäst flytta till en ny del av världen där de hade ett annat hus.

Ett gäng nomader helt enkelt. Tro’t eller ej – på ett Yoga läger..?

Powered by Qumana

Powered by Qumana

Vi skulle sälja vår fantastiska bil, innan 31 december. Nissan Terrano II. En bil som tagit oss överallt; River Kwai, Phuket, Koh Samed (åtminstone till piren), Ayuttayha och Kao Yai förutom nästan dagligt användande hemma i stan.

Vi annonserade ut den i oktober första gången och fick lite svar, framförallt från Rumänska ambassaden som verkar förfölja mig. Deras councellor kom och tittade på den och frågade om han fick provsitta den. Jovisst kunde han få det – så han satt sig och körde sakta framåt ca fem meter och med tanke på hur ryckigt det gick är jag glad att vi inte åkte längre.

Han frågade om bilen hade fem växlar och jag svarade att det hade den.

"Jaså, 4+1?" frågar han då?

"Nej, den är 5-växlad" säger jag.

"Jaha, 6-växlad" säger han," 5+1. Fem växlar och backen"

Jag tittar på honom såsom man bara kan titta på en rumän när en sådan lvererar en sanning som inte finns i en annan del av världen och ler och säger att just precis, den är sexväxlad, 5+1.

Han är intresserad av bilen men vill gärna flytta ratten från vänster till höger sida och ber att få återkomma.

Rumänen återkommer men är inte intresserad då det inte gick att flytta ratten.

I december annonserar vi igen och i sista veckan kommer en hel del intressenter och tittar på bilen. En kvinna från Belgien var mest hugad och bestämde sig idag på morgonen för att köpa bilen och hon hade tillräckligt med kontanter hemma för att betala den.

Efter massor med dealande om försäkring, kontrakt och överlämning verkar det vara bäst att jag kör bilen till hennes hus. Hon säger att hon behöver åka med i så fall då det är väldigt svårt att förklara var hon bor. Så jag plockar upp henne vid Victory monument runt kl 13 på eftermiddagen och vi kör mot floden. Vi kommer fram efter några minuter och vi kommer fram till något av det mest fantastiska hus jag sett här i stan. Där bor hon.

Registreringsskyltarna tas bort då de hör till respektive ambassad och inte till bilen, vi går in och hon tar fram en brun papperspåse med alla pengarna i. Jag räknar sedlarna och behåller påsen. Hon frågar om jag har någon väska och jag skakar på huvudet och säger att det har jag inte utan får låna en plastpåse av henne – antagligen FÅR jag plastpåsen. I plastpåsen stoppar jag registreringsskyltarna och papperspåsen med alla tusenlappar och hon frågar om jag också ska åka taxi tillbaka.

Taxi verkar vara bästa alternativet men inte förstod jag att den här 60 åriga kvinnan menade motorcykeltaxi… vi hoppade på varsin och färdades i ca 15 minuter på ömsom fyrfilig väg och ömsom tvåfilig väg. Allt medan jag satt där med min plastpåse innanför skjortan och registreringsskyltarna som stack upp ur kragen och vinden som blåste i håret.

Jag funderade åtminstone fyra gånger under färden om det verkligen var värt det – först när jag kom fram till banken och satte in pengarna på kontot var jag övertygad om att det nog var det trots allt.

Powered by Qumana

Idag skulle Ludvig återgå till dagis. Det hade vi bestämt, det vore nog bra för honom att träffa lite andra barn och vara aktiv tillsammans med dem. Han gick ju några veckor på dagis tidigare och verkade tycka det var kul.

Nu kom vi dit och han verkade undra vad det var för zoo han hade hamnat i, men började plocka lite med de färgglada leksakerna som finns där, vilket förstås är annorlunda än hans Moët kartong här hemma.

Det såg bra ut och jag skulle gå, men Ludvig började gråta, oj oj oj. Det var tungt, jag stannade lite till, lekte med honom så att han kunde lära sig trycka på rätt knappar på apparaten som gav ifrån sig ljud. Han satt med en av lärarna och plockade i klossar i en korg, han träffade rätt och blev jätteglad, han applåderade åt sig själv och tittade på dagisfröken som tittade åt ett annat håll. Då tittade han på mig och vi skrattade båda två och klappade händerna. Han kom och satte sig hos mig en stund och vi fortsatte att leka, han sträckte sig efter klossarna, en och en och gav till mig och han verkade glad. Han stack iväg över golvet mot böckerna och letade bland dem, han såg mig inte längre och jag stannade några minuter till innan jag på nytt reste mig från golvet för att gå.

Jag tänkte att jag ju inte kan smita iväg så jag ville säga hejdå igen, men hann inte göra det innan Ludvig återigen förstod att han skulle bli lämnad kvar och började gråta igen. Jag började också gråta och en omhändertagande dagisfröken tog sig an Ludvig och visade honom runt och jag gick till bilen med tårarna rullandes längs kinderna. Det var hårt och jag frågar mig om det är bra eller dåligt. Jag åker nog snart dit och hämtar hem honom igen!

Här hemma ligger besökande vännerna och sover, de sover så djupt som bara trebarnsföräldrar kan sova när deras barn befinner sig på andra sidan jorden. Jag är glad att de är här och hoppas att de är det också.

Jag är också glad när jag tack vare Word insåg att jag skrivit 4 sidor på mitt första kapitel i boken. Det är alltså kapitel nummer 1 och jag skriver inte i kronologisk ordning.

Middag och kalas i lördags. Det kan ha varit så att jag fick besöka den vackraste condo byggnaden i stan. I alla fall den finaste jag har varit i. Men men det må ju vara hänt, festen blir inte alltid roligare för det.

Nu var tillställningen trevlig och maten var god. Raul som var där berättade att han ombetts att för fjärde gången i år åka till Afghanistan och filma. Han åker tydligen med US troops då. Känns lite självmordsbenäget. Han tyckte tre gånger kunde räcka och var inte så sugen på att åka igen, men hans kollega var fast besluten att få Pulitzer priset i år och skulle därför åka igen.

Raul verkade tycka att det var ett fult knep att få priset på, plus att han inte ville åka igen.

Då berättade en tjej om “Genius priset” som funnits sedan början av 80-talet. En mytomspunnen händelse där man blir uppringd av någon okänd som berättar att man har blvit “A Genius” och får US$ 500 000 för det, fördelat på 10 år så att man ska fortsätta göra det man gör. Det visade sig att kameramannen och hon hade en gemensam bekant i Turkiet som fått priset nyligen för sin fotografering, krigsfotografering samt att de kände till ytterligare en konstnär i New York som fått det.

Just där och då slog det mig att jag också känner någon som är “A Genius” och som fått priset, men att det var ca 15 år sedan och de har alltså slutat komma till henne vid det här laget. Hon heter Ruth och bygger Birth centers i fattiga områden i New York och Washington D.C. Jag tyckte det var fantastiskt då när hon fick det och jag tycker fortfarande det är fantastiskt att man kan få pengar för så skilda saker.

The artificial island of KoKred lies cuddled between two bends of the Chao Phyra River at a point where the river wends to its narrowest. It is a counterfeit stricture, as this straight and narrow channel was cut to speed the journey of river traffic as it plied between Ayutthaya and the Gulf of Thailand.

This 10 kilometer square island is a delight. There are no cars, and the roads are narrow concrete strips splayed out around the island. The only traffic is an occasional motorbike or bicycle. What bliss, a stones thrown from Bangkok, a city that is being strangled by the motor vehicle!

and the roads are narrow concrete strips splayed out around the island. The only traffic is an occasional motorbike or bicycle. What bliss, a stones thrown from Bangkok, a city that is being strangled by the motor vehicle.

As you step off the ferry that has brought you across the river from Pakkred in a brief minute or two, you step back into a Thailand of 50 years ago. This island is home to a community of Mon people who came here from their homeland in the river Kwai valley north of Kanchanaburi . The temples and Buddha shrines scattered around the island are visible evidence of this neo-Burmese heritage.

The island is the site of a pottery industry. The rich clay soil provides an ideal medium for the red terracotta earthenware pots and water containers that were the mainstay of this economy. Sadly, others elsewhere, produce alternatives at a cheaper price and brick kilns have outlived their usefulness. Now the potters have turned their attention to the tourists who visit the island, usually on a Sunday in one of the large tour boats that sail up river from Taksin Bridge. However, the rich soil also supports a verdant landscape of palms, and fruit trees giving the place a wonderfully tranquil and rural feel. As a visitor you can walk around the island, hire a bicycle or zip quickly by on one of several motor cycle taxis. Its quite a long walk, just over 5 kilometers, but a wonderful one at that! The path takes you under plantain tress with bunches of bananas overhanging the walk way and down below limes, papayas, pomeloes and all sorts of fruit I cannot identify grow in profusion.

For the really discerning travellers, there are rooms available to rent a very reasonable Bt 200 per night. The KoKred Restaurant has a verandah that juts out over the river. It is an ideal venue to eat or just sit, sip a drink and watch the sand barges and other water traffic as they glide by.

You dont need to take the big cruise boats, chock full of tourists. Instead make you way to Victory Monument on the BTS. This missile like structure, which commemorates the Indo-Chinese War of 1940-41, serves as transport hub for Bangkok. Walk along the arterial skyway, and below you will see a sea of bus stands. Go as far as you can, descend and then wait for a 166 Bus. This will take you to Pakkred by motorway, thus avoiding the worst of the traffic jams. On reaching Pakkred, which is the terminus. You alight obliquely opposite the TMB bank, walk straight ahead until you encounter the motorcycle taxi-rank situated at the rear entrance of Jusco. Mumble something about KoKred and the driver will take you to the ferry stage at Wat Sana Nua. Enjoy the trip!

Interested in this subject? Try this link for more of the same.

http://www.Pagerankarticles.com

Author: Alister Bredee
Article Source: EzineArticles.com

Brunchade igår med en Koreansk superstjärna. Nej Inte Rain, utan Patti-Kim, 71 år.

Hon firade 50 år som stjärna förra året och skulle sluta men det har bara blivit mer efter det. Hon uppträdde i Las Vegas på 60-talet och med Tom Jones i New York.

Nu var hon i Bangkok och hon gillar Bangkok – undra på det, här kan hon ju gå på gatorna som vilken Svensson som helst. Hon må vara 71 år men precis som alla andra jag känner som är ungefär så gamla så såg hon ut att vara 53.

"Min Make-up girl gör ett fantastiskt jobb, hon gör mig till en ny människa" berättade hon. Men det är när hon ska ut på kvällen. När hon ska äta brunch gör hon sig i ordning själv…

På kvällen fick jag sedan chansen att fråga en annan bekant hur det kommer sig att thailändska kungen och drottningen äter middag nattetid. De börjar runt 22 tiden och håller på till långt fram på morgonen. Det har att göra med att de lever i en annan tidszon – av flera skäl. Alltså de låtsas att de lever i en annan tidszon, de beter sig som om de bor i en annan tidszon… say no more.

Ett skäl är att de ska vara redo när de reser så att omställningen inte ska bli så stor. Bra tänkt. Inget land de reser till är väl antagligen i samma tidszon som Thailand i alla fall.

Ett annat skäl är att om de ska färdas någonstans inom landet så åker de ju nattetid, när de är vakna, då stör de inte trafiken så mycket.

Powered by Qumana

Igår var jag i Hua Hin för att delta i Hua Hin International Triathlon.

Olympisk distans.

Det innebär kortdistans numera i mina ögon och jag hade knappt tränat innan. Vi skulle simma 1500 meter, cykla 40 kilometer och springa 10 km.

Kvällen innan ändras dock cykeldistansen då borgmästaren i staden bredvid ville att vi även skulle cykla genom hans by. Så cykelsträckan blev 52 km istället för 40. Idioter.

Den officiella förklaringen var att de var tvungna att göra så här för att göra det säkrare för oss.

Just det.

Min simning var bedrövlig och jag var riktigt ledsen när jag kom upp ur vattnet, nästan sist av alla. igen. Otroligt att jag fortfarande håller på egentligen.

Cyklingen gick bättre, väldigt fort stundtals snittfart på 36 km/h otränad. Uppenbarligen en hel del medvind.

Löpningen var katastrof eller i alla fall närapå. jag hade cyklat alldeles för fort för att orka springa i ett någorlunda ok tempo. Så jag stapplade i mål på 54 minuter… det var sjukt varmt och jag minns inte när jag sprang i så varmt väder senast.

Jag var glad när jag kom i mål, jag hade som målsättning att köra tills jag stupade och stupade var nästan vad jag gjorde och det var härligt på sitt sätt.

Efteråt kom min klient från i onsdags fram och berättade att paniken var borta, hon kunde kontrollera den och det var nog det bästa som hände med det här loppet!

Igår hade jag en klient, en idrottstjej, en triathlet faktiskt. Hon upplever att hon har panikattacker i början av varje tävling och i början av varje tävling kommer simningen och det är förstås extra obehagligt att ha panik när man är ute till havs.

Vi hade en session på totalt ca 50 minuter, avslappning men inte jättedjup och en kortare behandlingssession.

Jag har möjlighet att använda en fantastisk lokal, det är en underbar stämning och en väldigt fin inramning.

Idag hade jag återigen en bra session, hon tävlar på söndag och jag håller tummarna för att det ska gå bättre för henne då.

Igår höll jag en presentation och förklarade Hypnotherapy, denna gång för Bangkok Triathlon Club och det handlade förstås om hur man kan använda det inom idrotten.

Säkert lite långsökt för de flesta, jag vet ju själv hur långsökt jag tyckte det var för bara ett år sedan.

Vi höll till på en indisk restaurant som var del av ett Mercure hotel, restaurangen bestod till största delen av oss men även av några andra.

Dels ett bord med thaikineser som pratade väldigt högljutt och ett bord med ett stackars västerländskt par som tyckte att jag pratade högljutt.

Så kan det gå, jag fick dock en del bra frågor och fick prata ganska mycket mer med ett par av åhörarna direkt efteråt.

Powered by Qumana