Jag tänker ibland på att jag gör annorlunda saker nuförtiden, och jag gör saker annorlunda. Jag tänker framförallt på det i perspektivet Bangkok. Jag går inte samma promenader här längre, jag äter inte på samma ställen som för två år sedan och jag umgås inte med samma människor.

En anledning till att jag inte umgås med samma människor är förstås för att de har flyttat, andra har man väl gissningsvis glidit ifrån på olika sätt och med en del vet man inte vad som har hänt, bara att man ses mer sällan och att det är lite tråkigt trots allt.

Ibland händer det nuförtiden att jag går förbi ett ställe jag inte varit på på länge, jag kanske tvingas åka till MBK i något ärende och det slår mig hur fantastiskt jag tyckte det var för fyra år sedan. Ett varuhus som bara hade sådant man behövde. I kubik.

Nu har jag en annan approach, jag försöker klara av mina ärenden så effektivt som möjligt så att jag inte spenderar mer tid än nödvändigt därinnne och jag tycker oljuden och lukterna är för många.

Kanske var min hjärna inställd på fyra år i Bangkok i en viss roll och den håller på att säga att det är dags att ändra sig, kanske var den inställd på tre år och redan har ändrat sig?

Hur som helst så känns det ibland som att när jag tänker tillbaka på 2006, eller 2007 och blir nostalgisk så kan jag tänka att det var en bra tid då, men det har ju egentligen bara blivit bättre och bättre hela tiden. Å då kan jag fundera på hur jag ska bete mig för att det ska fortsätta bli bättre och bättre.

Igår var jag i Hua Hin för att delta i Hua Hin International Triathlon.

Olympisk distans.

Det innebär kortdistans numera i mina ögon och jag hade knappt tränat innan. Vi skulle simma 1500 meter, cykla 40 kilometer och springa 10 km.

Kvällen innan ändras dock cykeldistansen då borgmästaren i staden bredvid ville att vi även skulle cykla genom hans by. Så cykelsträckan blev 52 km istället för 40. Idioter.

Den officiella förklaringen var att de var tvungna att göra så här för att göra det säkrare för oss.

Just det.

Min simning var bedrövlig och jag var riktigt ledsen när jag kom upp ur vattnet, nästan sist av alla. igen. Otroligt att jag fortfarande håller på egentligen.

Cyklingen gick bättre, väldigt fort stundtals snittfart på 36 km/h otränad. Uppenbarligen en hel del medvind.

Löpningen var katastrof eller i alla fall närapå. jag hade cyklat alldeles för fort för att orka springa i ett någorlunda ok tempo. Så jag stapplade i mål på 54 minuter… det var sjukt varmt och jag minns inte när jag sprang i så varmt väder senast.

Jag var glad när jag kom i mål, jag hade som målsättning att köra tills jag stupade och stupade var nästan vad jag gjorde och det var härligt på sitt sätt.

Efteråt kom min klient från i onsdags fram och berättade att paniken var borta, hon kunde kontrollera den och det var nog det bästa som hände med det här loppet!

Idag hade vi möte med en hotellchef för ett Boutique Style Charter hotell. Det var mycket givande och kan ta oss vidare mot en bra framtid; de närmaste dagarna eller på längre sikt.

Vi hade en bra diskussion och vi ska nu träffa Le Meridien på måndag vilket ska bli kul.

Powered by Qumana

Idag hade vi en Sommarkväll i Bangkok. Årets monigaste dag lyssnade vi på sommar tillsammans. Förutom Ludvig som nyklippt för första gången sover som en stock. Vi klippte honom med nagelsaxen som visade sig passa runt öronen alldeles perfekt.

Alex Schulman inledde vår sommarkväll och jag valde just den sommarprataren lite som med tanken att “jag lyssnar på den här idag, så jag blir av med den.” Vi skulle äta grillad vit fisk och dricka vatten till det och jag tyckte det passade. Jag ville spara en bättre sommarpratare till någon gång när jag springer längs stranden, sitter på Eugenia med en kopp kaffe i handen eller åker bil genom ett regnigt Thailand. Tillfällen då sommarpratare gör sig extra bra.

Nu visade sig Alex Schulman trollbinda mig som ingen tidigare gjort, inte i år i alla fall. Kristian Luuk var förstås bra, men lite ojämn. Johan Lindeberg, var bäst dittills och PO Enqvist och Peter Englund levererade med ett språk så perfekt att nästan ingen kan mäta sig med det – förutom Alex Schulman då kanske, som dessutom valt att prata live och direkt.

Han skulle berätta om det senaste året i sitt liv, 1 augusti 2008 till 1 augusti 2009. Ett år som ändrade hans liv, och vi kan inte vara nog tacksamma för det.

Mot slutet av programmet föddes deras dotter, i början av programmet berättades om när hans far dog. Jag var trollbunden med tårar i ögonvrån när dottern föreföll ha fötts den 4 juli i år. Samma dag som Tour de France började och också samma dag som jag fyllde 36. Jag minns att jag ville kanske säga till några kompisar, basunera ut att jag fyllde år, fira både min födelsedag och att jag avklarat min Ironman som ändrade mitt liv om än bara på några månader. Men jag ville ju samtidigt också se starten av TdF i Monaco och hade inte mage att bjuda några vänner till en sådan tillställning på ett ställe som Robin Hood.

Hur som helst så var Alex Schulman en väldigt oväntat bra sommarpratare, och jag är glad att jag valde att spela honom just idag när jag åt grillad vit fisk, med gröna bönor och drack vatten till. Maten blev mer färggrann och smakade så mycket mer inbillade jag mig.

Idag fyllde Cynthia 40. Overkligt. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunna gissa att hon var 40 år och det är helt säkert.

Efter en karriär i Peace Corps avlöst av en fortsatt karriär inom Diplomatkåren pratar hon en oändlig massa språk, konstiga språk. De minst konstiga av dessa är amerikanska och portugisiska. Thailandska och obskyra ryska språk hör till de mer ovanliga.

Pressperson  vid amerikanska ambassaden och längtar massivt efter både TexMex och Margaritas då och då. Samt efter att yoga och cykla mountainbike på landsbygden. I och med att det var födelsedag var det ju enklare att kombinera det med TexMex och Margarita än med något annat av hennes intressen.

Vi var 22 stycken runt bordet på Coyote, Margaritas kom i tillbringare och Quesadillas kom på stora fat och jag tänkte att det inte behöver vara mycket svårare än så.

Ät det du älskar och älska det du äter. Om sedan du har goda vänner i sällskap så smakar inte precis maten sämre.

I mitt försök att återigen komma i form och inte bara se ut som att jag är i form tränade jag faktiskt lite i helgen. Simlektion i lördags, hur jobbigt kan det vara att inte simma miljoner längder utan istället göra kullerbyttor i vattnet?

Jorå, jobbigt. I alla fall så att jag får träningsvärk. Och det bara efter en halv kullerbytta i taget…

Söndag och vi åkte till Khao Yai igen, härligt. En av de bättre ställena i Thailand faktiskt. Vi var fem stycken och en chaufför, en chaufför som var glad att se mig igen sade han. Vilket inte alla chaufförer säger. Speciellt inte taxi chaufförer. Vi cyklade uppför ett berg och nerför ett berg. Det var MASSOR med apor längs vägen men de var mest intresserade av bilisterna och vad de hade att ge dem.

Vi cyklade 10 mil och jag var trött. Jag vet att jag tänkte med 3 mil kvar att “undra om jag verkligen orkar med löpträningen på måndagkvällen – den som vi gör gemensamt med ‘The Squad’ – “Jag har ju ändå cyklat idag. Och ’simmat’ igår”. Det är märkligt och lite anmärkningsvärt, att jag för 6 veckor sedan gjorde en Ironman och gladeligen, well ‘gladeligen’, simmade, cyklade och sprang i en följd. Och betalade dessutom för det och tänkte inte en enda gång den dagen att jag inte skulle orka färdigt.

I bussen på väg hem, diskuterades dagens tur, hur långt vi åkte, och framförallt hur det skulle vara att springa ett marathon efter att ha cyklat nästan dubbelt så långt som vi gjorde den dagen – Sinnessjukt kom de fram till. Och dessa ska vara mitt stöd och min back-up. Nåja, jag har ett försvarstal i och med att det finns både Trippel Ironman (i Tyskland bl.a.) och DECA Ironman (i Mexico).

Vi springer då 15-25 varv på National Stadiums löparbana på måndagkvällar. Det är roligare än man tror när man är flera. Man ska hålla sitt eget tempo men eftersom vi är av manligt kön så tävlar vi förstås.Vi tävlar med varandra och med alla andra som är där just den kvällen. Om någon frågar om vi tävlar så säger vi förstås att det gör vi inte alls – vi håller ‘vårt eget tempo’.

Så nu tränar jag igen och det gör mig på gott humör faktiskt. Det blir som en God cirkel; man tränar, tränar hårdare, tävlar och tänker att nu behöver jag inte göra det här på ett tag, så gör man inte det på ett tag och tänker att nu ska jag göra allt som jag inte gjorde när jag tränade så mycket. Så gör man allt det som man inte gjorde och inser snart att man trots allt hellre sitter på cykeln, knyter på sig löparskorna och får vatten i örat.

Skulle någon ha frågat mig igår, när regnet hänge i luften och jag hade regnskog runtomkring mig samt apor vid vägkanten, om de fick kalla mig sinnessjuk just där och då – då skulle jag säga att det var helt ok. För jag har faktiskt roligt.

Man talar nästan bara om Onda Cirklar och Negativa spiraler. Jag tycker att vi ska prata mer om Goda Cirklar.

Igår var vi på lägenhetsfest, tillika inflyttningsfest. Like in the old days. Och igår precis som förra gången för längesedan var det kul. Mycket tjitttjatt.

Jag satt i en soffa och tjitttjattade, Triathlon? Ironman?!

“Jag tycker det är sinnessjukt! Sinnessjukt.”

“Jaså?”

Lite oklart om det var konceptet och tävlingen som sådan som var det eller om det var jag.

“Dessutom tror jag inte det är bra, det är inte nyttigt för kroppen, det är skadligt.”

Sade hon innan hon reste sig och gick. Ut på balkongen. För att röka.

Jag sade förstås ingenting.

Idag gick jag med Ludvig til dagis för första gången. Han är sjukt aktiv och vi tänkte att det vore kanske kul för honom med jämnåriga kamrater också.

Eftersom jag aldrig gått på dagis så var det första gången även för mig.

Tack och lov verkade Ludvig framstå som lite mer hemma i dagismiljön än vad jag gjorde. Det är ju bra eftersom han ska dit mer än jag.

Jag satt i ett hörn medan han for omkring på golvet och försökte härma de större pojkarna som sprang omkring på två ben, med Lud körde både händer och fötter i mattan.

Rutschkanan var roligare nerifrån än från rätt håll… men roligast av allt var kontakterna. Det fanns ett el-uttag i hörnet och det var anledningen till att jag satt där. Så om jag blev glad när Ludvig kom rusandes emot mig så gick det snart över när jag insåg att han bara ville ha mig för min plats vid hålen i väggen.

Men han fick leka och han blev trött så trött och både han och jag sov längre än på länge efter dagen på dagis.

21 juni 2009 kvart över sju på kvällen gick jag i mål i Ironman Japan.

Detta skedde på den lilla ön Goto i Nagasaki prefecture i sydvästra Japan.

Fantastiskt och underbart, jobbigt och slitsamt, kul och fascinerande.

Allt på en gång; simning, cykling, löpning, trötthet, glädje, förtvivlan.

Jag är nöjd och väldigt glad.

Nu ska jag ta tag i lite saker som har lagts åt sidan ett par månader. Allt som inte har med träning att göra.

Powered by Qumana

After finally figuring out how to get to the Island of Goto in Nagasaki prefecture I was off for the Ironman Japan.

In the information for the race it said “Goto, Nagasaki” and I thought that was a slogan for Nagasaki (i.e. I <3 NY), which would have been very easy to get to. It turned out, obviously, that Goto is an island of its own, west-southwest of Nagasaki and Fukuoka – which are the two cities that have connections with Goto either by air or ferry. It is not one of the Okinawa islands, it is one of the Nagasaki islands.

A couple of weeks before the race (or the event rather, since I am told that as long as you don’t go sub 9 hours in an Ironman it is not a race) we got an e-mail from the Mayor of Goto, informing us that due to the Pandemic with the new influenza, the H1N1, they had to make some adjustments regarding the race and during the days leading up to the race.

That meant that they cancelled the Carbo loading dinner as well as the mandatory race briefing. They offered a short race info though, that was good and sufficient. And with all that good Japanese food and loads of rice in every streetcorner, we did not really miss the Carbo loading dinner neither.

Japan is an island nation and Goto is a small island so you have to understand their cautionness. They checked our temperature manually as soon as we got off the plane and it all seemed to be fine.

On race morning we had to do the body marking ourselves and during the run, the aid stations were self serving, due to the risk of spreading the illness.
All of this worked out really well.

Read the rest of this entry »