Nystart på dagis
Posted by Fredrik on September 30th, 2009
Idag skulle Ludvig återgå till dagis. Det hade vi bestämt, det vore nog bra för honom att träffa lite andra barn och vara aktiv tillsammans med dem. Han gick ju några veckor på dagis tidigare och verkade tycka det var kul.
Nu kom vi dit och han verkade undra vad det var för zoo han hade hamnat i, men började plocka lite med de färgglada leksakerna som finns där, vilket förstås är annorlunda än hans Moët kartong här hemma.
Det såg bra ut och jag skulle gå, men Ludvig började gråta, oj oj oj. Det var tungt, jag stannade lite till, lekte med honom så att han kunde lära sig trycka på rätt knappar på apparaten som gav ifrån sig ljud. Han satt med en av lärarna och plockade i klossar i en korg, han träffade rätt och blev jätteglad, han applåderade åt sig själv och tittade på dagisfröken som tittade åt ett annat håll. Då tittade han på mig och vi skrattade båda två och klappade händerna. Han kom och satte sig hos mig en stund och vi fortsatte att leka, han sträckte sig efter klossarna, en och en och gav till mig och han verkade glad. Han stack iväg över golvet mot böckerna och letade bland dem, han såg mig inte längre och jag stannade några minuter till innan jag på nytt reste mig från golvet för att gå.
Jag tänkte att jag ju inte kan smita iväg så jag ville säga hejdå igen, men hann inte göra det innan Ludvig återigen förstod att han skulle bli lämnad kvar och började gråta igen. Jag började också gråta och en omhändertagande dagisfröken tog sig an Ludvig och visade honom runt och jag gick till bilen med tårarna rullandes längs kinderna. Det var hårt och jag frågar mig om det är bra eller dåligt. Jag åker nog snart dit och hämtar hem honom igen!
Här hemma ligger besökande vännerna och sover, de sover så djupt som bara trebarnsföräldrar kan sova när deras barn befinner sig på andra sidan jorden. Jag är glad att de är här och hoppas att de är det också.
Jag är också glad när jag tack vare Word insåg att jag skrivit 4 sidor på mitt första kapitel i boken. Det är alltså kapitel nummer 1 och jag skriver inte i kronologisk ordning.
October 1st, 2009 at 3:49 am
Oj,oj så ont det gör i hjärtat att lämna de små när de gråter, men säkerligen trillade dina tårar längre stund än Ludvigs.- Vi känner väl igen situationen.
October 7th, 2009 at 16:23 pm
Hua… minns den känslan som det vore igår. Man känner sig som den hemskaste i hela världen och hjärtat värker. Minns att när jag gjorde det första gången och de kom och berättade att det gick bra (jag hade inte lämnat byggnaden utan satt i personalrummet…)ja, då kom tårarna i en strid ström igen. Och ytterligare en gång till när jag sen hämtade det lilla hjärtat och han var glad att jag kom; han hade förlåtit mig! :o)