iFred.se

Vi brukar sällan vara ute i alltför god tid, inte ute för sent och inte sista minuten, men saker och ting blir inte alltid gjort så tidigt som det skulle kunna göras. Det funkar bra och man lever i en illusion att man får mer tid över till annat. Under den tid man annars skulle ha suttit och planerat och bokat flygbiljetter, hotelnätter och utflykter.

Nu skulle vi ju till Krabi, sex personer för att fira 70 års dag och det kändes som att det var viktigt att få det i ordning så att det blev så bra som möjligt, av den anledningen började vi styra upp saker redan i augusti så att det skulle funka nu vid juletid då födelsedagen äger rum.

Vi fick hjälp med att boka ett nytt hotell i modern stil i Ao Nang – Ao Nang, en favorit i repris. Ao Nang har alltid varit bra, och med rätt kunskap och kontakter så blir en födelsedag i området kring Ao Nang fantastisk.

Nu skulle vi bo på Hotel Cha-Da i Ao Nang, som byggdes under året och skulle öppna i december. Vi är i Thailand och jag kan erkänna att jag var lite skeptisk till det faktum då jag vet att inget – läs INGET blir klart i tid här, inte vägar, inte tunnelbanor inte flygplatståg, inte hus, inte Sky-Train stationer och inte hotell. Men vår kontakt i Ao Nang håller väl koll så vi skulle kunna veta hur det gick.

Vi får lite påbackning om att vi inte betalat för hotellet, som av någon anledning skulle betalas innan ankomst vilket kändes lagom bakvänt, men ok då. Så efter en sömnlös natt i Phuket och drömmar om att vi inte hade något boende eftersom vi inte betalat så stressar vi runt till några banker och för över pengar till Ao Nang tjejerna.

Hälften av gruppen (Mia, Ludvig och jag själv) åkte från Phuket med bil för att möta resten av sällskapet som kom med flyg från Hong Kong till Krabi.

På morgonen innan vi åker från Phuket ringer vi Ao Nang för att fråga var hotellet ligger, jag passar då också på att fråga om det är klart och öppet – jorå säger den glada norskan, “det öppnade den 15 december!”

Toppen, vi åker från Phuket glada i hågen att komma “hem till Krabi”.

Planet skulle landa 15.15. Vi var framme med bilen klockan 14 och åker direkt till hotellet.

Vi åkte upp på en höjd där det låg och vi åkte slalom mellan arbetarna som höll på att cementera vägen fram och när vi kommer upp så får man initialt en bra känsla. Nytt och modernt.

När vi kommer närmare ser vi att porten till entrent är ihoptejpad, det ser inte riktigt öppet ut. Vi går ur bilen och kikar in genom de dammiga fönstren och ser att lobbyn är belamrad med möbler, inplastade dock. Allihop…

Vi ser ingen hotellpersonal bara byggare. Hotellet är inte klart…

Vi ringer den glada norskan och informerar henne om att vi inte kan bo på ett hotell som inte är färdigbyggt och tycker att det är lite konstigt att vi inte fått reda på detta. Hon ringer sin chef och de säger sig vara on the case. Vi åker till deras kontor och får reda på att de bokat in oss – “med en upgrade” – till Thai Village.

Thai Village är precis vad det låter som, de hade en bartender med cowboyhatt i poolbaren och jag vill inte ha någon bartender med cowboyhatt på mitt hotell. Än mindre vill jag bo på samma hotell som någon som har “Färjestad” tatuerat över hela ryggen.

Vi tackade ödmjukast för erbjudandet om denna “uppgradering” men avböjde och önskade istället Centara eller Sheraton.

Klockan var nu 15.10, fem minuter innan födelsedagsbarnet landade och vi hade ingenstans att bo. Trots bokning i augusti och erlagd full betalning. Så mycket för att vara ute i god tid. Aldrig mer säger jag Utan man tar seden dit man kommer helt enkelt.

15.15 blev det dock klart med Sheraton, 15.25 får han som hämtar vid flygplatsen order om att köra direkt till Sheraton istället för Cha-da – då det egentligen inte finns.

Ingeborg ordnar alltså Sheraton för en tusing mer per dag – en tusing som jag utgår ifrån att agenturen hon använder sig av, som sagt att Chada var färdigbyggt eller inte sagt att det inte var klart, enligt mig ska stå för. Men det vet vi inte ännu…

16.20 rullar vi in vid Sheraton och 16.25 kommer Hong Kong resenärerna, glada i hågen, lite svettiga efter en språngmarsch genom Suvarnabhumi flygplatsen. Men överförtjusta över Sheraton. Och visst hade adrenalinruschen lagt sig även hos oss, men fortfarande lite omtumlade efter den lilla stressattacken

Ett bra jobb av Ingeborg till slut, men lite sloppy att inte veta att hotellet de sålt rum på (visserligen med hjälp av en annan agentur) inte var färdigbyggt och öppet.

Nu njuter vi i fulla drag av detta palats. Som dock förefaller ganska öde vilket väl är synd för dem.

Powered by Qumana