iFred.se

Från att vi innan tävlingen börjat sagt till alla vi känner och till oss själva att detta skulle vara en upplevelse, inte viktigt, vi var inte med för att vinna och vinna var inte viktigt… bla bla bla…

så stod vi nu där och det var dags för start den tredje och sista dagen. Team Asia Runner var nervösa. Vi hade häng på ledarna inte totalt kanske men väl i mixed klassen. Vi försökte få någon uppfattning om vilket nummer som var vilket lag och vilka vi skulle hålla koll på. Vi hade ingen aning efter att inte ha brytt oss fram till nu.

Nu infann sig den här härliga känslan av tävling och den ännu skönare känslan av att ha en chans att vinna. Hur otroligt det än kunde låta.

Dagens etapp skulle innebära cykel och löpning. Bara två etapper, två sporter. Först uppför ett berg på cykel, landsvägen och den huvudväg som leder genom hela Sabah slingrade sig upp för berg efter berg. Något enstaka utförslöpmen mestadels uppför. Vi kände oss starka och trampade på, Steph tog det lite lugnt på den första nerförsbacken på grusväg men de som fick ett försprång där, körde vi ifatt när the going got tough.

Så cykel upp till CP 1, vi drack och drack och åt och åt längs vägen och Mountainbike på landsväg är ju bara kul upp till en viss nivå, det tycker i alla fall jag.

Så vi fick lämna cyklarna och börja springa väl på en av topparna. Då gick det utför och vi blev direkt omsprungna och ifrånsprungna av fyra lag som satte av nerför den så inbjudande backen.

Nere i dalen efter ett par kilometer vid CP 2 såg vi att de andra lagen hade fått 4 minuter på oss, ingenting. Vi var taktiska och började nu springa när det planade ut och var näst intill flackt. Efter en liten bit började det gå uppför och vi sprang genom en liten by, mer uppför och vi får vittring på det första av de fyra lagen som låg före oss. Vi kom ifatt dem och sprang förbi. Ytterligare en kilometer senare kom vi ifatt lag 2 de stod i princip stilla i regnet, nu hade nämligen monsunen slagit till igen och vi arbetade oss framåt, ömsom gick raskt ömsom joggade. Laget vi precis passerade var med största sannolikhet det lag som ledde i mixedklassen.

Nu fick vi syn på Powerbar tjejen igen, gåendes uppför med sin race partner. Vi kom ifatt och de hakade på, vi började gå och de började gå, vi började springa och de sprang så vi fajtades fram och tillbaka med dem uppför kullarna tills vi nådde ett nytt uppförslöp som var lite större än de tidigare. Steph väser att nu springer vi vid nästa träd, och vi sprang och såg efter det inte till Powerbar längre. En otroligt skön känsla.

Vi kom själva till CP 3 där det fjärde av de lag som sprang om oss i början höll till. De signerade pappren fort och satte av uppför berget, för nu skulle vi upp upp upp på allvar. Målet var på “toppen” eller i alla fall näst intill på detta berg, 900 m.ö.h. här var det inte möjligt att springa och laget framför oss förblev framför oss. Efter några kilometer blev det kyligare och när vi till slut svängde om hörnet mot byn såg vi målgången, och sprang så fort vi kunde, till byns och övriga tävlandes jubel korsade vi mållinjen och byns invånare (23 stycken) satt längs vägganten och slog med vedträn på sina wokpannor och skapade en stämning som man knappt ens får längs gatorna i NY marathon.

En skön målgång, trötta och glada kunde vi ta vår tillflykt i en av de små husen som låg där. Varmt kaffe och ett traditionellt pärlhalsband istället för medalj utdelat av Amin värmde i det kyliga regnet.

Vi hade klarat det och var glada och nöjda. Inte bara klarat vi var tvåa, helt klart godkänt. Sjua totalt men vi kunde ju inte riktigt vinna någon annan klass än vår egen, dvs mixed.

Sista dagen var bara en halvdag och nu skulle vi till ett topphotell på Mount Kinabalu för att duscha, äta och ha prisutdelning.