iFred.se

I mitten av veckan åkte våra vänner Liselott och Johan till Burma för att övervaka händelserna där. Det var ju tämligen hektiskt och omvärlden var på pappret ense om att juntan agerar fel. Alla var rörande överens om att juntan gjorde dunderfel om de använde våld mot munkarna.

Liselott och Johan for dit en dag efter varandra. Enligt media “två sekreterare” från Sveriges Ambassad i Bangkok. Och MÅNGA media var det som citerade dem, alternativt ville citera dem.

Först blir man förstås (eller kanske inte förstås…) aningen stolt, glad och tycker att det är häftigt att DN pratar med Ambassadsekreterare Agerlid som jag ibland lyssnar på när hon sjunger karaoke, och ibland tvingar jag även henne till att lyssna på när jag sjunger. Eller så hör jag på när hon berättar om att BÅDE Sara Isaksson och Jessica Folcker var hennes grannar i Täby under uppväxten, eller när hon engagerat argumenterar för något som för henne är glasklart, men inte mer glasklart än att hon kan göra det ytterligare lite mer glasklart.

Jag tänker att nu säger antagligen både Sara och Jessica att “Liselott, hon bodde i samma hus som jag när jag var yngre.”

När Ambassadsekreterare Hallenborg sedan citeras av CNN och uttalar sig om situationen på gatorna i Rangoon och stämningen bland människorna, pratar man om det på andra ställen än på Sverige Ambassad i Bangkok. På bokcirkeln, vid middagsborden i Bangkok och vid frukostborden i Göteborg. Överallt pratas det om dem och deras uttalanden och rapporter. Vi frågar oss om vi kunde ha haft några bättre rapportörer på plats? Rapportörer som BÅDE kan prata med CNN OCH sjunga karaoke då även Johan är en entertainer utöver det vanliga.

Det är många som är uppspelta och vi har fått våra hjältar.

Vi känner oss hemma i världen, i Thailand och i Bangkok. Men Bangkok är stort, Thailand är ännu större. Vi rör oss i bekanta kvarter, avviker inte mycket från stråket där Sky-train går. Vi tar oss till Paragon, till Crepes & Co till Central och till Golfbanan där vi är medlemmar. Vi köper vår mat på Villa Market och försöker hitta mat som vi känner igen, vi betalar lite mer, men tycker att vi kan göra det. Vi känner oss hemma i Bangkok, vi vet att Chillin sticker i näsan men på Villa och Tops luktar ingenting, och vi kan köpa Abbas sill för 50 kronor burken.

Vi känner oss hemma men vet att vi antagligen inte är det.

Johan och Liselott är i Burma, grannlandet som vi inte varit i. Vi åker inte dit för vi vill inte stödja juntan, inte på något sätt och det är svårt att veta hur man ska göra för att inte stödja dem när man väl är där. Så på inrådan från i första hand regeringen åker vi inte dit. Liselott och Johan är där, i Rangoon och vi vet inte hur det ser ut. Där är vi inte hemma men det är vårt nya grannland och vi känner både Ambassadsekreterare Hallenborg och Ambassadsekreterare Agerlid. Så egentligen är vi närmare Burma och Myanmar än alla andra som har detta land som grannland, eller hur? De har tagit sig en bra bit från Bangkoks Sky-Train, bort från både Times Square, Sheratons Söndags-Brunch och Via Vai.

Vi hade fått våra hjältar.
Det blir lördag och efter att ha följt dem varje dag och även på något konstigt sätt lyckats får telefonkontakt med dem under lördagen – fråga mig inte hur det gick till – går vi så på den årliga kräftskivan.

Kräftskivan hölls på Conrad Hotel, fint ska det va’. Kräftorna har av SAS flygits in från Sverige och jag fick skalhjälp då min skena hindrar mig att skala (det var faktiskt sant). I och med att jag egentligen hatar att skala kräftor och räkor så tror jag att jag, tack vare all hjälp från bordsgrannarna, åt mer skaldjur än vad jag någonsin gjort på någon kräftskiva.

De två som blev våra hjältar under veckan övergick till att bli våra saknade vänner ju mer veckan gick och nådde sin kulmen under kräftskivan. Till slut spelade det ingen roll om de var på CNN, DN, BBC, Ekot eller i Ystads Allehanda. Bara de kom hem, bara de klarade sig helskinnade. För egentligen, när rapporterna är lämnade och bilderna är tagna spelar inte media SÅ stor roll. Eller? Jorå, visst gör de det. Men nu kunde ju faktiskt någon annan rapportera ett tag.

Men jag kan göra en lista över varför både Ambassadsekretare Hallenborg och Ambassadsekreterare Agerlid kan vara våra hjältar ändå. Utan vare sig DN eller CNN.

DN hämtade sin bild på Agerlid från Facebook, det enda tråkiga med det var att hon inte hade kvar sin roligare bild där hon hade huvudet inlindat i något som såg ut som en bit päls och hade ett par stora solglasögon på sig. Det hade varit roligare om DN hade fått använda den bilden istället.

Aldrig får man vara riktigt nöjd.