Nu har jag även varit medföljare på Yoga Retreat. Vi höll till på Kaomai Lanna resort strax söder om Chiang Mai.
Vet man om att man ska på minimalistiskt yoga läger och det är det man ska göra så var det en ganska bra plats att vara på.
Tänker man sig att allt är tipp topp och tjo och tjim kan man bli besviken. Men resorten hade stora grönområden en väldigt stor pool även om det var sjukt kallt i vattnet så det kändes mer som hopp i en isvak och Ludvig hyperventilerade när jag sänkte ner honom i vattnet och pekade mot land på en gång… En väldigt positiv kanadensare frågade om vi hade hört aporna som sprang på taket på nätterna (råttorna). Vi enades om att bestämma att det var ekorrar, för allas trevnad.
Det var ca 50 deltagare där och de allra flesta var oerhört sympatiska och väldigt framgångsrika inom sina vardagssysslor. Alltifrån consulting till att sköta köpcenter till författarskap. Av alla jag pratade med hade de flesta det gemensamt att de inte riktigt bodde någonstans. Några letade efter en ny plats att bo på, någon hade precis sålt sitt hus eller sina lägenheter och skulle härnäst flytta till en ny del av världen där de hade ett annat hus.
Ett gäng nomader helt enkelt. Tro’t eller ej - på ett Yoga läger..?
Vi skulle sälja vår fantastiska bil, innan 31 december. Nissan Terrano II. En bil som tagit oss överallt; River Kwai, Phuket, Koh Samed (åtminstone till piren), Ayuttayha och Kao Yai förutom nästan dagligt användande hemma i stan.
Vi annonserade ut den i oktober första gången och fick lite svar, framförallt från Rumänska ambassaden som verkar förfölja mig. Deras councellor kom och tittade på den och frågade om han fick provsitta den. Jovisst kunde han få det - så han satt sig och körde sakta framåt ca fem meter och med tanke på hur ryckigt det gick är jag glad att vi inte åkte längre.
Han frågade om bilen hade fem växlar och jag svarade att det hade den.
"Jaså, 4+1?" frågar han då?
"Nej, den är 5-växlad" säger jag.
"Jaha, 6-växlad" säger han," 5+1. Fem växlar och backen"
Jag tittar på honom såsom man bara kan titta på en rumän när en sådan lvererar en sanning som inte finns i en annan del av världen och ler och säger att just precis, den är sexväxlad, 5+1.
Han är intresserad av bilen men vill gärna flytta ratten från vänster till höger sida och ber att få återkomma.
Rumänen återkommer men är inte intresserad då det inte gick att flytta ratten.
I december annonserar vi igen och i sista veckan kommer en hel del intressenter och tittar på bilen. En kvinna från Belgien var mest hugad och bestämde sig idag på morgonen för att köpa bilen och hon hade tillräckligt med kontanter hemma för att betala den.
Efter massor med dealande om försäkring, kontrakt och överlämning verkar det vara bäst att jag kör bilen till hennes hus. Hon säger att hon behöver åka med i så fall då det är väldigt svårt att förklara var hon bor. Så jag plockar upp henne vid Victory monument runt kl 13 på eftermiddagen och vi kör mot floden. Vi kommer fram efter några minuter och vi kommer fram till något av det mest fantastiska hus jag sett här i stan. Där bor hon.
Registreringsskyltarna tas bort då de hör till respektive ambassad och inte till bilen, vi går in och hon tar fram en brun papperspåse med alla pengarna i. Jag räknar sedlarna och behåller påsen. Hon frågar om jag har någon väska och jag skakar på huvudet och säger att det har jag inte utan får låna en plastpåse av henne - antagligen FÅR jag plastpåsen. I plastpåsen stoppar jag registreringsskyltarna och papperspåsen med alla tusenlappar och hon frågar om jag också ska åka taxi tillbaka.
Taxi verkar vara bästa alternativet men inte förstod jag att den här 60 åriga kvinnan menade motorcykeltaxi… vi hoppade på varsin och färdades i ca 15 minuter på ömsom fyrfilig väg och ömsom tvåfilig väg. Allt medan jag satt där med min plastpåse innanför skjortan och registreringsskyltarna som stack upp ur kragen och vinden som blåste i håret.
Jag funderade åtminstone fyra gånger under färden om det verkligen var värt det - först när jag kom fram till banken och satte in pengarna på kontot var jag övertygad om att det nog var det trots allt.
Idag skulle Ludvig återgå till dagis. Det hade vi bestämt, det vore nog bra för honom att träffa lite andra barn och vara aktiv tillsammans med dem. Han gick ju några veckor på dagis tidigare och verkade tycka det var kul.
Nu kom vi dit och han verkade undra vad det var för zoo han hade hamnat i, men började plocka lite med de färgglada leksakerna som finns där, vilket förstås är annorlunda än hans Moët kartong här hemma.
Det såg bra ut och jag skulle gå, men Ludvig började gråta, oj oj oj. Det var tungt, jag stannade lite till, lekte med honom så att han kunde lära sig trycka på rätt knappar på apparaten som gav ifrån sig ljud. Han satt med en av lärarna och plockade i klossar i en korg, han träffade rätt och blev jätteglad, han applåderade åt sig själv och tittade på dagisfröken som tittade åt ett annat håll. Då tittade han på mig och vi skrattade båda två och klappade händerna. Han kom och satte sig hos mig en stund och vi fortsatte att leka, han sträckte sig efter klossarna, en och en och gav till mig och han verkade glad. Han stack iväg över golvet mot böckerna och letade bland dem, han såg mig inte längre och jag stannade några minuter till innan jag på nytt reste mig från golvet för att gå.
Jag tänkte att jag ju inte kan smita iväg så jag ville säga hejdå igen, men hann inte göra det innan Ludvig återigen förstod att han skulle bli lämnad kvar och började gråta igen. Jag började också gråta och en omhändertagande dagisfröken tog sig an Ludvig och visade honom runt och jag gick till bilen med tårarna rullandes längs kinderna. Det var hårt och jag frågar mig om det är bra eller dåligt. Jag åker nog snart dit och hämtar hem honom igen!
Här hemma ligger besökande vännerna och sover, de sover så djupt som bara trebarnsföräldrar kan sova när deras barn befinner sig på andra sidan jorden. Jag är glad att de är här och hoppas att de är det också.
Jag är också glad när jag tack vare Word insåg att jag skrivit 4 sidor på mitt första kapitel i boken. Det är alltså kapitel nummer 1 och jag skriver inte i kronologisk ordning.
Middag och kalas i lördags. Det kan ha varit så att jag fick besöka den vackraste condo byggnaden i stan. I alla fall den finaste jag har varit i. Men men det må ju vara hänt, festen blir inte alltid roligare för det.
Nu var tillställningen trevlig och maten var god. Raul som var där berättade att han ombetts att för fjärde gången i år åka till Afghanistan och filma. Han åker tydligen med US troops då. Känns lite självmordsbenäget. Han tyckte tre gånger kunde räcka och var inte så sugen på att åka igen, men hans kollega var fast besluten att få Pulitzer priset i år och skulle därför åka igen.
Raul verkade tycka att det var ett fult knep att få priset på, plus att han inte ville åka igen.
Då berättade en tjej om “Genius priset” som funnits sedan början av 80-talet. En mytomspunnen händelse där man blir uppringd av någon okänd som berättar att man har blvit “A Genius” och får US$ 500 000 för det, fördelat på 10 år så att man ska fortsätta göra det man gör. Det visade sig att kameramannen och hon hade en gemensam bekant i Turkiet som fått priset nyligen för sin fotografering, krigsfotografering samt att de kände till ytterligare en konstnär i New York som fått det.
Just där och då slog det mig att jag också känner någon som är “A Genius” och som fått priset, men att det var ca 15 år sedan och de har alltså slutat komma till henne vid det här laget. Hon heter Ruth och bygger Birth centers i fattiga områden i New York och Washington D.C. Jag tyckte det var fantastiskt då när hon fick det och jag tycker fortfarande det är fantastiskt att man kan få pengar för så skilda saker.
As a beginner to triathlon, you probably have a lot of questions. The best advice I have for a beginner’s first triathlon is to take it easy and to have a good time - it’s not brain surgery and should be fun.
Here are seven tips for the triathlon beginner:
1. For beginners, triathlon training should be targeted to a shorter distance race - almost always a sprint triathlon. Sometimes you can even find a beginner triathlon advertised in your area. Today races fill up pretty quick, so pick a race and sign up now (this will also give you a goal race to keep you committed).
2. Come up with a triathlon training plan. There are some great beginner triathlon training plans available on the web.
3. Triathlon beginners usually need to work on their swimming. So the next step is to find a pool where you can train. If you can find one with a swim coach or masters swimming program that is ideal. Otherwise, try to get a more experienced triathlete or certified triathlon coach to help. You’ll find several additional swimming tips here on my site.
4. Beginner triathlon training mileage should be reasonable. You will be tempted to over train at the beginning, especially if you are already a strong athlete. Try to resist the temptation. Triathlon beginners should work on their weakest event the most, and just make sure they can finish the other events. You can build speed after you finish your first race.
5. Practice your transitions, but don’t go overboard. A beginner triathlon bike leg transition is especially good to practice by doing a few “brick” workouts - where you complete a bike workout and then go for a run before you cool down. But take it easy. Just make sure you have all your triathlon gear ready and that you know how you plan to get it on and off in the transition area. That is plenty of preparation for your first triathlon.
6. Listen to pre-race instructions carefully and ask questions if you have them. Everyone was a triathlon beginner once, so don’t be embarrassed to ask questions. It seems like almost every triathlon has some slightly different setup, so even professionals have to ask questions about things like where to rack a bike, how to get from the swim area to the bikes, where the bike dismount area is and other details. If you have questions, ask.
7. Relax and enjoy your first triathlon. Don’t forget to have fun during the intensity of the race. Take pride in the fact that you reached your goal. If you have any challenges (the most common are mechanical problems on the bike) just remember that this is your first race. Remind yourself that you are just “learning the ropes” - don’t add performance pressure until you have first proven to yourself that you can do it.
If you follow these seven tips you’ll have a great first triathlon - and be on your way to going from a “beginner triathlete” to a “competitive” one.
http://www.coach-janet.com Triathlon Coach Janet Wilson is a USAT certified triathlon coach and ACE certified personal trainer. Janet is an accomplished and nationally-ranked amateur triathlete and she coaches triathletes of all skill levels, from a triathlon beginner to Hawaii Ironman qualifiers. To learn more about triathlon training, swim tips, coaching programs or just great tips on how to stay in shape visit her website at http://www.coach-janet.com
When it comes to picking and choosing a hotel, it all comes down to location, location, location. In the city of Bangkok, the Sukhumvit district is simply all about that, location. When you stay here, you’re staying in the heart of Bangkok. Sukhumvit district is an upscale area where many well to do Thais and foreign expats make their home. Soon followed the posh shops, super department stores and excellent clubs and bars that cater to some of Bangkok’s wealthy citizens.
There are two red light districts in the Sukhumvit area as well and are connected by Sukhumvit road. They are called Nana and Soi Cowboy. Both are just a short 10 to15 minute walk from each other and vice versa. In Sukhumvit is also where you’ll find some of the best clubs and discos in Bangkok.So as you can figure out by now this area is a very populararea to stayinfor visitors from all over the world.
Booking a hotel in Sukhumvit district brings a lot of distinct advantages tovacationers to Bangkok.There isa train system call the BTS Sky Train that runs above Sukhumvit road.The Sky Train has several stations inSukhumvit and and it’ll taketravelers to about 70% of the major attractions in Bangkok.It’sfast, easy, cheap and most importantly well air conditioned in Bangkok’s often hot and humid client.There are loads of other transportation alternatives in the Sukhumvit area such as taxis and tuk tuks.
Hotels in the Sukhumvit district vary greatly in price. There are no super cheap accommodations, but you can get a pretty good local hotel for around $40 US dollars, and the rates include a buffet breakfast. Lots of well known international business hotels are also found on Sukhumvit road such as JW Marriott, Westin and Sheraton. These hotels cost more but are still affordable compared to western standards.
The good news is you don’t have to spend a whole lot of money to stay in a great hotel room in Bangkok. Many popularBangkok hotels along Sukhumvit can be had between $40USD - $60USD, which is considered in the budget range. Hotels with these ratesmay include guest access to swimming pools, saunas and a fitness center. About 95% of the hotels in Sukhumvit also include free daily breakfast in their rates too. Below you will find the names of some very popular and affordable hotels in Sukhumvit Bangkok.
Top 5 Hotels in Sukhumvit Bangkok:
Woraburi Sukhumvit Hotel & Resort
Grand President Hotel
Dawin Bangkok Hotel
Aspen Suites
Salil Hotel
Here’s one final tip that you may find very helpful. When you check in to the hotel, it’s best to dress as nicely as possible. Don’t come in wearing a tank top and shorts with flip flops. Thai people see well dressed guest as someone who is higher up in the social order. The higher you look in the social order, the more respect and extra attention you’ll get. Even casual wear goes a long way. Dressing well may surprise you with a room upgrade.
For more information about the hotels mentioned here visit Sukhumvit Bangkok Hotel Reviews. You will also find list of popular hotels in the area.
Edwin M. Clark is a business consultant who travels to Southeast Asia, specifically to Thailand for over 8 years. His experience and knowledge in the region has provided valuable information and resources for business ventures and mid range to major corporations in the travel industry.
One of the most frequent questions posed by beginner triathletes at the store is “What type of apparel should I wear for my training or for my races?”. Although the question sounds simple enough, a chapter of a triathlon book can be devoted to this one topic. When determining what type of apparel to wear for training or for races, one should ask the following questions:
What are the distances of the races in which I will be competing?
What type of workouts will I be doing during training (i.e. bike-run brick workouts, individual swimming workouts, swim-bike brick workouts, individual run only workouts, individual cycling only workouts)?
Triathlon Apparel for Racing
In response to the first question, it is important to contemplate what apparel to wear based on the distance of the race in which you are competing. For sprint and Olympic distance triathlons, the distances are short enough for men and women that they can wear a triathlon short that has minimal padding and no pockets. For a top, it is recommended to wear a tighter fitting singlet or tank top for men or a “racerback” or tankini top for women. To minimize drag in the water while swimming, a tighter, skin fitting top will typically result in better times as opposed to a looser fitting top which can create more drag and retain more water.
For men and women who do not like to race in shorts and a top, a one-piece triathlon suit is also ideal in sprint and Olympic distance triathlons. A one-piece triathlon suit is usually very snug and should fit in such a way that you will feel extremely hydrodynamic during your swim. If your one-piece suit feels too loose, it will probably result in drag while swimming and it is more likely to make your suit balloon up” with water.
For men, a one-piece triathlon suit will often have a front zipper which comes in handy when it feels too hot. Simply pulling the zipper down a few inches can provide some much needed ventilation. For women, a one-piece triathlon suit sometimes comes equipped with a built in support bra which will allow for also pulling the zipper down to allow for ventilation.
In Ironman and full Ironman distance races, while the triathlete has the same options as listed above (shorts and a top or a one-piece suit), it may be wiser to go with a separate top and a separate bottom. If you are a pro or elite triathlete and you are finishing your or full Ironman distance in warp speed times, a simple flip of the coin may make your decision.
For the age group triathlete who may be out on the course for a much longer time, wearing a one-piece triathlonsuit can cause problems if nature calls and you find yourself in the porta-john half way through your run. While it may sound simple just to pull down your suit and “do what you have to do”, it is much harder to do this when your body is cramping and when you are battling other physical challenges during your race. Because of this issue alone, it is a good idea for age groupers to opt for a separate pair of triathlon shorts and a separate top during a or full Ironman.
Additionally, a triathlon short with more padding and a looser fitting jersey as opposed to a tighter fitting top (used in a sprint or Olympic distance triathlon) are also recommended. Most looser fitting jerseys also have one or even more pockets which are very useful for stashing gels or other essentials that are needed when on the bike or during the run.
Training
Due to the fact that a vast array of triathlon training sessions exist, the type of apparel needed for training varies compared to apparel needed for race day. bike-run brick workouts, individual swimming workouts, swim-bike brick workouts, individual run only workouts, individual cycling only workouts
Bike-run brick workouts
Depending on how long your brick is, this will determine what type of apparel to wear. For shorter bike-run brick workouts (similar to sprint or Olympic distance races), men and women should develop a comfort level with their apparel and simulate race day conditions. With that said, a one-piece tri suit or a triathlon short with minimal padding are ideal. Since it is training, although the tighter top would simulate race day conditions, a looser fitting top is also fine for training. On the contrary, if the bike-run brick workout is considerably longer (in preparation for a or full Ironman), a triathlon short with more padding and a looser fitting jersey are ideal.
Individual swimming workouts
For workouts that will only require swimming, the location of the swim will dictate what type of apparel to wear. If the swim is at a chlorinated pool, one should consider using a swim jammer that contains chlorine resistant fabric (i.e. TYR or Speedo jammers for men and TYR or Speedo Swimsuits for women). Unfortunately, although triathlon shorts and triathlon tops can handle swims in open water, they are really not made to endure chlorine. Consequently, one is much more likely toextend the lifeof his or her triathlon apparel by not using it for pool swimming (and using it much more for bike and run training).
If the swim workouts are in open water, triathlon shorts and tops can be used, but it is recommended to rinse out your clothes soon after your workout is completed.
Swim-bike brick workouts
For swim-bike brick workouts, the length of the training will dictate what type of apparel to wear. If the workout is in preparation for a sprint or Olympic distance triathlon, a one-piece triathlon suit or a separate top and bottom with minimal padding is ideal. For a longer brick, a triathlon short with more padding will be sufficient.
Individual run workouts
For those days when you will only be running, you can pretty much wear anything that your heart desires. For men, regular traditional running shorts along with a looser fitting dry fit t-shirt or tank top will suffice. If you have become so used to using your triathlon shorts, knock yourself out and go with the triathlon shorts. For women, traditional running shorts (or tights/knickers) and a crop top, tank top, etc. will usually do the trick.
Individual cycling workouts
For those days when you will only be cycling, the possibilities are endless. For men and women, a well padded cycling short (or even a triathlon short with minimal padding if you are conditioned enough to not need the extra padding) and a comfortable jersey (sleeveless, short sleeve, or long sleeve if the weather is cool enough).
All in all, when it comes to deciding what type of apparel to wear for training and racing, several factors can affect a triathlete’s decision. As with anything in the world of sports, it is important to develop a comfort level with your apparel during training and as often as your schedule permits, simulate race day conditions so that come race day, apparel will not be a cause for worry.
Roy Lazarus - Trivillage.com Customer Service
If you are currently looking for triathlon apparel (or cyling or running apparel), send an e-mail to customerservice@trivillage.com or call 866-874-2525 to communicate with a customer service representative who can assist you in answering your apparel questions. If you purchase apparel from Trivillage.com, you can try the apparel on at home, and if it does not feel like the right fit, you have 45 days from the date of receipt to return the apparel for a full credit to your credit card on file.
In many ways than one Sukhumvit is the face of modern Bangkok. It is not only one of the longest roads in Thailand, but one of the longest roads in the world. Towards the west end you have Ploenchit Road and Rama I Road, but to the east it runs most of the way to the Cambodian border.
The fleshpots of Nana and Soi Cowboy are also just off Sukhumvit, as are plenty of more (or less) salubrious bars. Also, the sidewalks of Sukhumvit itself become a huge market carrying everything from luggage to fake Rolex watches, and then after midnight they turn into sidewalk cafes and bars.Sukhumvit offers some of the best dining in Bangkok, From 5 star dining to street carts, The variety of choices and taste are almost overwhelming.
Some of the major attractions in Sukhumvit are Siam Square- which could be termed Bangkok’s Time’s square and the Jim Thompson house which is named a former CIA operative and houses a quality silk store that was founded by him, the house was crafted from six traditional Thai style houses. Erawan Shrine is a small but interesting place to visit and visitors can also see traditional Thai dancing during the day.
Sukhumvit being the modern face of Bangkok is a great place to go shopping or to dine out. A number of shopping malls and plazas can b e found dotted all over the Sukhumvit road and offer items ranging from modern electronics to traditional Thai souvenirs. There is a huge selection of places to eat in practically every cuisine in the world is represented, you can sample some of the best Japanese, Lebanese, or Indian food you will ever eat.
To explore Sukhumvit Road fully and to enjoy its nightlife it’s advisable for travelers to spend a few nights in the area. A number of Bangkok Sukhumvit apartments can be found and are a much more reliable and safe option than staying in small guest houses. Bangkok serviced apartments usually offer guests are host of facilities and are as convenient and comfortable as a hotel.
Naveen Marasinghe is an Online Marketing Executive at eMarketingEye which is a search engine marketing company that offers integrated Internet marketing services and specializes in hotel Internet marketing industry.
You don’t have to spend thousands of dollars to be able to perform your best in a triathlon competition. You might be riding the best equipments and gears in the world but without enough strength, training and willingness to outdo everybody else, your investment may be worth nothing.
Aside from the entry ticket, you are sure to finish the race with a great sense of achievement at a minimal cost and lots of hard work.
For starters, verging into a triathlon competition is really a task. After all, the same is true for the triathlon warriors. So anything worth starting with will do. You need not punch holes in your pockets for a new bike, it is best to test the waters first. You might spend a grand on the latest gears only to find out later that triathlon is not your stuff. Make do with what you have first and later decide if triathlon lifestyle is truly yours to live.
The bike stage takes most of the course in a triathlon race. This is the make it or break it ground. The edge you have earned earlier with the swim stage would mean nothing if you tarry on the second leg of the race. The easiest option you can choose is to play with the crowd and stick with them if you can’t get over them.
With this idea in mind, you can rest assured that the best training you may have is group training. There are regular weekend bikers that will help you get better. You may practice on your own but crowded biking is different from solo biking.
What’s good with these folks is that they understand the techniques of training and so if you are a beginner, you’ll be given the advantage of benefiting from those that will give allowances for trainees like themselves. But beware, training in this manner will cause you to react in two ways- to find your comfort zone or to bring out the best from you by encouraging you to be like the best of them. Nevertheless, they may still pass on some tips that will better your game. Like with swimming, you may get the kicks of the person swimming in front of you but that way, you will be trained.
Triathlon biking may look like plain biking at first sight but when we incorporate the principles of aerodynamics and endurance in it, then we can say it is a different story.
Low Jeremy has been writing articles for a number of years now. He contributes informative articles on various topics like health, interior design and product reviews for websites. His latest contribution can be found over at http://www.largepictureframes.net where he share tips on choosing large picture frames and other interior design ideas.
Bangkok, the capital of Thailand, is a wonderful blend of rich Siam heritage and modernity. The city feels enormous, and both its crowdedness and its intricate system of bus, train, and metro routes add to that effect. Bangkoks commercial district, Sukhumvit, and the citys center, Siam Square, are filled with malls, department stores, restaurants, and high-rise buildings. South of Sukhumvit is Silom, a financial district by day and, by night, a popular place for drinking and clubbing. North of Silom is Rattanakosin. Bordering the Chao Phraya River, Rattanakosin is the home of the Grand Palace, Wat Po, Khao San Road, and the National Museum. West of the river is Thonburi, a fantastic destination for its intricate systems of canals and displays of historic buildings. North of Thonburi is Phahonyothin, the location of the Chatuchak Weekend Market.
Sightseeing Attractions
If you only take the time on your Bangkok vacation for one sightseeing experience, youll want to venture to the Grand Palace, the home of the countrys largest and most alluring temple, Wat Phra Kaeo. The National Museum is another worthwhile experience, showcasing a wide range of Thai and Buddhist art and sculpture and a display of royal funeral chariots. To experience a bit of Thai culture, check out the alms giving ceremony at Wat Benjamabophit. It is there that saffron-robed monks line up before the marble temple to receive the ritual offerings of food, drink, and sundries.
Nightlife
Of all of the Asias cities, Bangkok may be the best as far as shopping is concerned. Of course, there are the typical malls of Sukhumvit; however, Bangkok is also a fantastic place to purchase an original Thai souvenir. The Chatuchak Weekend Market in Phahonyothin is enormous, offering six thousand stalls and a mystifying array of fabrics, woks, jewelry, food, animals, ceramics, and more. The Chinatown street markets are another great area for shopping for odd gifts and also home to the worlds largest solid-gold Buddha. Sukhumvit and Khao San roads are great places for dining, offering both Thai and international dish choices. For a night on the town, check out Silom and experience the stretch of go-go bars at Patpong.
Relaxation Attractions
Take a day to tour the city on one of Thonburis canal boats. Some tours will even take you down the river, offering a brief glimpse of the citys five temples. Bangkok is also crawling with spas, from the luxury spas found in every five star hotel to the independent spas scattered around the city to the corner massage shops found in the citys center and around Chinatown.
Getting into any triathlon transition program may require buying a triathlon bike, or for those bargain shoppers, a used triathlon bike, or bikes.
Used triathlon bikes, like most other fitness training equipment, can probably be found at huge discounts, up to 50 percent off the original suggested retail price, at used bike stores who offer used triathlon bikes.
First off, it is important to defining a triathlon bike. A triathlon bike is not unlike any other road bike in that it is suitable for all long distance riding.
A triathlon bike is all about comfort and efficiency, and even looks like many ten-speed road bikes found in bike shops.
The key to finding the best in used triathlon bikes is research.
There are a number of outfits on the Internet that sell used triathlon bikes. But it may be helpful for you to try out a few at your local bike shop first.
Getting a handle on the best used triathlon bikes for you first, before buying one on the Internet at a good price is a good way to go.
Knowing what you want and what you can afford are the keys to shopping for used triathlon bikes.
Used triathlon bikes can be completely refurbished and become a great tool for anyone making their triathlon transition.
On the other hand, there are some used triathlon bikes that may not be refurbished and could cause serious problems for the triathlon trainer.
Do your homework.
Talk to some who have purchased used triathlon bikes, try them out and look on line as well.
Find more at Used Triathlon Bikes. Do you have what you need to improve your workouts and your races and click over to Mike Herman’s site Gear4Triathlons.com
Approximate flying times: From New York: 17 hrs. From Chicago: 22 hrs 30 mins. From LA: 19 hrs 25 mins.
If New York is the city that never sleeps, forget the alarm clock. Bangkok, Thailands capital city, comes a very close second. The city was founded in 1782 by the first monarch of the present Chakri Dynasty. Today its the country’s spiritual, commercial and educational hub, home to approximately ten million people or more than 10% of the Thai population.
City of contrasts and confusion.
Bangkok (or Krung Thep in Thai which means city of angels”) is an exciting, high energy melting pot of east meets west. A dynamic city that has embraced technology and modern living with its busy expressways, bold skyscrapers and designer-filled shopping malls. Yet underneath it all, it remains a traditional haven of culture, history and time-honored customs, where elders are respected and family always comes first.
As you travel from the airport youll see plenty of examples of modern architecture dotting the city scape and amongst them all, standing proud, are glittering Buddhist Wats (temples) such as Wat Phra Kaew and The Grand Palace. Snaking through the concrete jungle, youll spy echoes of the old Bangkok below you ancient canals and waterways that are well worth exploring on a boat trip.
Every Thai household and building, even the most modern, has a traditional spirit house built outside for good fortune and to honor the spirit of the land. Each day, small offerings of fruit and water are laid out, often with garlands of orchids. If youre an early riser, keen to make the most of your vacation time in Bangkok, dont be surprised when you see Buddhist monks in saffron robes making their morning alms rounds accepting food and donations from local people, young and old.
Some like it hot, but not all the time.
Thailand has a tropical climate with an annual average temperature of around 75 to 92 degrees Fahrenheit, so pack light clothing for your trip. Natural fibers are often more comfortable when youre walking and touring in hot weather. Practically everywhere you go in Bangkok youll find you some relief from the heat, with blasts of icy cold air conditioning in shops and hotels.
From March to May its the hottest time, with the highest temperatures and humidity. From June to October is monsoon season, so remember to take an umbrella. November to February is cooler and less humid. Bear in mind that the monsoon season varies throughout the country and can affect the weather you experience.
Bangkok Hotels to match every budget.
Youll find every type of accommodation from lavish 5 star international names to smaller hostels, favored by back packers. Book online and see what special rates you can find. Web sites such as http://www.hotel.com.au/bangkok have over 100 hotels in Thailand, ranging from the natural peace and luxury of The Sukhothai on South Sathorn Road, to business hotels in busy downtown Bangkok to the Hard Rock Hotel on Pattaya Beach, Bangkoks favorite seaside resort.
Getting around is easier.
One of the first words youll learn in Bangkok is Rot tip or rot tit which literally means cars that stick, in other words traffic jam. But the everyday snarls and gridlock have been vastly improved by Bangkoks cosmopolitan transport system.
You can now ride the subway, the Hua Lamphong Bang Sue line has 18 stations along the 12 mile route. Its fast, quiet and modern.
Jump on a BTS Sky Train. BTS sky trains ply along Sukhumvit, Silom and Phahonyothin roads. The routes connect Bangkoks leading hotels and major shopping areas such as Siam Square, Silom, Ratchaprasong and Chatuchak Weekend Market.
Of course, you cant go to Bangkok without a ride in a tuk-tuk. These zippy three-wheeled open-air motorized taxis are popular for short journeys. Fares must be bargained in advance, its part of the fun.
Top 5 must-see highlights.
The Grand Palace: the number one attraction. Every visitor to Bangkok should see the magnificent buildings within the Grand Palace compound to get a feeling of this grand architecture. Since the founding of Bangkok as the Nations capital by King Rama I, The Grand Palace has been the major architectural symbol of The Thai Royal Family. The Royal Family actually resides at Chitralada Palace while The Grand Palace is used for ceremonial purposes.
Wat Pho: possibly the most interesting temple in Thailand. It combines history, medical science and is a center for meditation and traditional massage training. Have a massage while youre here, at a very fair price.
Chatuchak Weekend Market: with over 9,000 shops and stalls youll be tempted over and over. Close to everything that is for sale in Bangkok is here, including antiques, Buddha amulets, handicrafts, clothes, flowers and furniture. (Youll notice that some maps spell it Jatuchak. Many English words have multiple spellings, so if youre in doubt, ask the hotel concierge to write it in Thai for the taxi driver.)
Vimanmek Mansion Museum: the world’s largest golden teak building located in the compound of the Dusit Palace on Ratchawithi Road. The three-storey royal mansion has 81 rooms, halls and ante-chambers containing unique memorabilia.
Jim Thompsons House: this exquisite Thai house and buildings stand as a museum to the man who revived the Thai silk industry after the Second World War. The company he founded, Jim Thompson Thai Silk, is recognized worldwide for its brilliant fabrics, home accessories and fashion items. The gardens are equally impressive with a lush tropical jungle imitating nature’s haphazard beauty right in the center of the city.
Shopping till you drop!
Shopping in Bangkok is not limited to one or two streets. Youll find dozens of malls, markets and luxury retail outlets throughout the city. The most popular are located around the Ploenchit-Ratchaprasong area, Sukhumvit Rd and Silom-Surawong-Patpong, including the fantastic Patpong night market where you can pick up your souvenirs, fashion and Thai handicrafts. Dont be shy to bargain in the market (nicely) as your dollar can go a long way.
Bangkok rocks.
Bangkok has no single area for nightlife it has several. Bars are spread out all over town in places such as Patpong, Silom Soi 2 and 4, Soi Sarasin and Lang Suan, Royal City Avenue, Banglumpoo, Soi Cowboy and Sukhumvit Soi 33, among others.
One of the hottest new spots is called Bed is an extraordinary space-age designer lounge in fashionable Sukhumvit Soi 11. The Bed Supper Club is a dining in bed experience. Best described as a unique combination of upscale restaurant, club, art gallery, theater and stage merged into one.
Celebrate the Diamond Jubilee of His Majesty King Bhumibol Adulyadej.
If you need another good reason to visit The Land of Smiles, here it is. This year marks the Diamond Jubilee of His Majesty King Bhumibol Adulyadej, the ninth king of the Chakri Dynasty. The King has reigned for almost 60 yeas, making him not only the longest reigning Thai monarch, but the longest reigning King in the world today.
A once-in-a-lifetime spectacle.
In true Thai style, the Bangkok celebrations promise to be a spectacular tribute to the Royal Family, full of color, pomp and ceremony. One of the main highlights is The Royal Barge Procession on June 12-13 2006. It will be an international event with twenty-eight monarchs from around the world in attendance. This is a once-in-a lifetime opportunity for visitors, as the Procession is only held to mark significant historical events such as His Majestys ascension to the throne.
A river of splendor.
Bangkoks main river, the Chao Phraya will become the place to be. Imagine a royal armada stretching as far as your eyes can see. A flotilla of superbly carved royal barges slowly sail into view, manned by the Royal Thai Navy dressed in ancient ceremonial uniforms. Each sailor rowing in perfect unison, honed through months of intense practice. If you plan to be in Bangkok in June, do leave the bargains for a few hours and be part of the adoring crowd - and bring your camera.
Incidentally, two major dress rehearsals are planned for the June 6 and 9, so if you can’t attend the real event, this is as close as you may get.
Thailand has a well deserved reputation as the “The Land of Smiles”. Youll receive a warm welcome and feel the genuine friendliness of the locals. One things for sure, the memories of a vacation here will stay with you for a lifetime.
Jag tänker ibland på att jag gör annorlunda saker nuförtiden, och jag gör saker annorlunda. Jag tänker framförallt på det i perspektivet Bangkok. Jag går inte samma promenader här längre, jag äter inte på samma ställen som för två år sedan och jag umgås inte med samma människor.
En anledning till att jag inte umgås med samma människor är förstås för att de har flyttat, andra har man väl gissningsvis glidit ifrån på olika sätt och med en del vet man inte vad som har hänt, bara att man ses mer sällan och att det är lite tråkigt trots allt.
Ibland händer det nuförtiden att jag går förbi ett ställe jag inte varit på på länge, jag kanske tvingas åka till MBK i något ärende och det slår mig hur fantastiskt jag tyckte det var för fyra år sedan. Ett varuhus som bara hade sådant man behövde. I kubik.
Nu har jag en annan approach, jag försöker klara av mina ärenden så effektivt som möjligt så att jag inte spenderar mer tid än nödvändigt därinnne och jag tycker oljuden och lukterna är för många.
Kanske var min hjärna inställd på fyra år i Bangkok i en viss roll och den håller på att säga att det är dags att ändra sig, kanske var den inställd på tre år och redan har ändrat sig?
Hur som helst så känns det ibland som att när jag tänker tillbaka på 2006, eller 2007 och blir nostalgisk så kan jag tänka att det var en bra tid då, men det har ju egentligen bara blivit bättre och bättre hela tiden. Å då kan jag fundera på hur jag ska bete mig för att det ska fortsätta bli bättre och bättre.
The artificial island of KoKred lies cuddled between two bends of the Chao Phyra River at a point where the river wends to its narrowest. It is a counterfeit stricture, as this straight and narrow channel was cut to speed the journey of river traffic as it plied between Ayutthaya and the Gulf of Thailand.
This 10 kilometer square island is a delight. There are no cars, and the roads are narrow concrete strips splayed out around the island. The only traffic is an occasional motorbike or bicycle. What bliss, a stones thrown from Bangkok, a city that is being strangled by the motor vehicle!
and the roads are narrow concrete strips splayed out around the island. The only traffic is an occasional motorbike or bicycle. What bliss, a stones thrown from Bangkok, a city that is being strangled by the motor vehicle.
As you step off the ferry that has brought you across the river from Pakkred in a brief minute or two, you step back into a Thailand of 50 years ago. This island is home to a community of Mon people who came here from their homeland in the river Kwai valley north of Kanchanaburi . The temples and Buddha shrines scattered around the island are visible evidence of this neo-Burmese heritage.
The island is the site of a pottery industry. The rich clay soil provides an ideal medium for the red terracotta earthenware pots and water containers that were the mainstay of this economy. Sadly, others elsewhere, produce alternatives at a cheaper price and brick kilns have outlived their usefulness. Now the potters have turned their attention to the tourists who visit the island, usually on a Sunday in one of the large tour boats that sail up river from Taksin Bridge. However, the rich soil also supports a verdant landscape of palms, and fruit trees giving the place a wonderfully tranquil and rural feel. As a visitor you can walk around the island, hire a bicycle or zip quickly by on one of several motor cycle taxis. Its quite a long walk, just over 5 kilometers, but a wonderful one at that! The path takes you under plantain tress with bunches of bananas overhanging the walk way and down below limes, papayas, pomeloes and all sorts of fruit I cannot identify grow in profusion.
For the really discerning travellers, there are rooms available to rent a very reasonable Bt 200 per night. The KoKred Restaurant has a verandah that juts out over the river. It is an ideal venue to eat or just sit, sip a drink and watch the sand barges and other water traffic as they glide by.
You dont need to take the big cruise boats, chock full of tourists. Instead make you way to Victory Monument on the BTS. This missile like structure, which commemorates the Indo-Chinese War of 1940-41, serves as transport hub for Bangkok. Walk along the arterial skyway, and below you will see a sea of bus stands. Go as far as you can, descend and then wait for a 166 Bus. This will take you to Pakkred by motorway, thus avoiding the worst of the traffic jams. On reaching Pakkred, which is the terminus. You alight obliquely opposite the TMB bank, walk straight ahead until you encounter the motorcycle taxi-rank situated at the rear entrance of Jusco. Mumble something about KoKred and the driver will take you to the ferry stage at Wat Sana Nua. Enjoy the trip!
Brunchade igår med en Koreansk superstjärna. Nej Inte Rain, utan Patti-Kim, 71 år.
Hon firade 50 år som stjärna förra året och skulle sluta men det har bara blivit mer efter det. Hon uppträdde i Las Vegas på 60-talet och med Tom Jones i New York.
Nu var hon i Bangkok och hon gillar Bangkok - undra på det, här kan hon ju gå på gatorna som vilken Svensson som helst. Hon må vara 71 år men precis som alla andra jag känner som är ungefär så gamla så såg hon ut att vara 53.
"Min Make-up girl gör ett fantastiskt jobb, hon gör mig till en ny människa" berättade hon. Men det är när hon ska ut på kvällen. När hon ska äta brunch gör hon sig i ordning själv…
På kvällen fick jag sedan chansen att fråga en annan bekant hur det kommer sig att thailändska kungen och drottningen äter middag nattetid. De börjar runt 22 tiden och håller på till långt fram på morgonen. Det har att göra med att de lever i en annan tidszon - av flera skäl. Alltså de låtsas att de lever i en annan tidszon, de beter sig som om de bor i en annan tidszon… say no more.
Ett skäl är att de ska vara redo när de reser så att omställningen inte ska bli så stor. Bra tänkt. Inget land de reser till är väl antagligen i samma tidszon som Thailand i alla fall.
Ett annat skäl är att om de ska färdas någonstans inom landet så åker de ju nattetid, när de är vakna, då stör de inte trafiken så mycket.
Igår var jag i Hua Hin för att delta i Hua Hin International Triathlon.
Olympisk distans.
Det innebär kortdistans numera i mina ögon och jag hade knappt tränat innan. Vi skulle simma 1500 meter, cykla 40 kilometer och springa 10 km.
Kvällen innan ändras dock cykeldistansen då borgmästaren i staden bredvid ville att vi även skulle cykla genom hans by. Så cykelsträckan blev 52 km istället för 40. Idioter.
Den officiella förklaringen var att de var tvungna att göra så här för att göra det säkrare för oss.
Just det.
Min simning var bedrövlig och jag var riktigt ledsen när jag kom upp ur vattnet, nästan sist av alla. igen. Otroligt att jag fortfarande håller på egentligen.
Cyklingen gick bättre, väldigt fort stundtals snittfart på 36 km/h otränad. Uppenbarligen en hel del medvind.
Löpningen var katastrof eller i alla fall närapå. jag hade cyklat alldeles för fort för att orka springa i ett någorlunda ok tempo. Så jag stapplade i mål på 54 minuter… det var sjukt varmt och jag minns inte när jag sprang i så varmt väder senast.
Jag var glad när jag kom i mål, jag hade som målsättning att köra tills jag stupade och stupade var nästan vad jag gjorde och det var härligt på sitt sätt.
Efteråt kom min klient från i onsdags fram och berättade att paniken var borta, hon kunde kontrollera den och det var nog det bästa som hände med det här loppet!
Igår hade jag en klient, en idrottstjej, en triathlet faktiskt. Hon upplever att hon har panikattacker i början av varje tävling och i början av varje tävling kommer simningen och det är förstås extra obehagligt att ha panik när man är ute till havs.
Vi hade en session på totalt ca 50 minuter, avslappning men inte jättedjup och en kortare behandlingssession.
Jag har möjlighet att använda en fantastisk lokal, det är en underbar stämning och en väldigt fin inramning.
Idag hade jag återigen en bra session, hon tävlar på söndag och jag håller tummarna för att det ska gå bättre för henne då.
Igår höll jag en presentation och förklarade Hypnotherapy, denna gång för Bangkok Triathlon Club och det handlade förstås om hur man kan använda det inom idrotten.
Säkert lite långsökt för de flesta, jag vet ju själv hur långsökt jag tyckte det var för bara ett år sedan.
Vi höll till på en indisk restaurant som var del av ett Mercure hotel, restaurangen bestod till största delen av oss men även av några andra.
Dels ett bord med thaikineser som pratade väldigt högljutt och ett bord med ett stackars västerländskt par som tyckte att jag pratade högljutt.
Så kan det gå, jag fick dock en del bra frågor och fick prata ganska mycket mer med ett par av åhörarna direkt efteråt.
Söndagen blev soft, med lunch och bad och prat i villakvarteret borta vid Ekkamai. God mat, VARM pool och en Ludvig i högform på studsmattan, runt runt runt skrattandes och studsandes så han blev alldeles svettig.
Pappa Ironman var också svettig och väldigt trött - man är ju inte precis 35 längre…
I lördags skulle vi ut och cykla Mountainbike runt i Bangkok. Som man gjorde när man var ny i stan. Vi skulle till de lite lugnare, mindre gatorna på andra sidan floden.
Greg hade styrt up tillsammans med en Vic och vi skulle mötas vid Saphan Thaksin. För att därifrån ta oss upp mot Khao San Road och sedan Pinklao över till Thonburi.
En annan Fredrik och tillika kompis hade uttryckt intresse för att åka runt lite på sin cykel som han verkar använda även för att åka och handla böcker på Emporium… så jag ringde honom tidigare i veckan och frågade om han var intresserad. Jorå, absolut. Så glada i hågen drog vi iväg på lördag morgon ner mot Saphan Thaksin och var framme i god tid, långt före alla andra.
Vad som bara skulle bli en liten sväng med tre-fyra stycken blev till slut nio personer och ett par stycken hade hyrt cyklar dagen till ära och cyklade för första gången på kanske 20 år.
Vi kom till slut iväg och kom även genom alla magasin med hårt arbetande thaikineser som ägnar sig åt "import-export" av diverse saker. Framme vid Thammasat tog vi så bron över till den andra sidan.
Värmen började göra sig påmind och vi fortsatte norrut längs floden, stannade för lunch vid ett tempel, ett jättetempelområde med massor av människor. Vi var nio personer som åt och drack och när tanten som lagat maten kom och berättade vad det kostade så sade hon 270 baht. När man kommer från Sukhumvit är det lite förvirrande för hade det kostat 270 baht per person hade det varit ganska ok det också…
Vidare upp till Nhontaburi, klockan gick och blev både tre och fyra innan vi var framme på Koh Kred. En ö i floden som jag tidigare bara hört talas om. Vi åt igen och skulle nu bara ta båten hem.
Det var då äventyren började.
Nej båtarna ner till Saphan Thaksin går bara måndag-fredag.
Ok.
Kan vi hyra en båt?
Ja, för 2000 baht, men den tar er till en annan brygga.
Vilken brygga då?
Här fick vi ett svar som lät som in the middle of nowhere, varför vi tackade nej till den båten och tur var väl det då det visade sig att de hade släppt av oss efter ca 700 meter.
Vi fick försöka få tag i en annan båt och trots att det låg ett fyrtiotal båtar där och guppade var det svårt att få en båt som en lördag kväll ville köra hela vägen ner till stan.
Till slut, 3000 baht och vi fick en Long Tail båt som skulle ta oss ner till Saphan thaksin.
Den resan tog 1,5 timme, i en longtail, nio personer och nio cyklar. halvvägs framme började det dessutom att regna, åska och och blixtra - äntligen kom regnet som vi väntat på några dagar! Vinden ven och vattnet kom från sidan, uppifrån och nerifrån. Uppifrån och från sidan tittade också de höga hotellen ner på oss, lite hånfullt, där de stod uppradade ett efter ett; Sheraton, Hilton, Peninsula, Oriental, Shangri-La och Sirocco.
Vi hade vår egna blöta kväll i båten istället.
Sedan behövde vi bara cykla hem genom stan efter det i halvmeter djupt vatten. Vi hade kunnat ta sky train men det är inte mycket som skulle kunna stoppa mig från att ta möjligheten att cykla några kilomter genom en Monsun.
En bra dag, 60 kilometer och KUL att få se lite annat av Bangkok. Jag hade ju sålt in turen till Fredrik som en sightseeing tur som inte skulle vara så länge… Jag kom hem kl åtta på kvällen. Fredrik halv tio, eftersom han också tappade klockan och åkte fram och tillbaka på Sukhumvit för att försöka hitta den igen…
Söndagen blev soft, med lunch och bad och prat i villakvarteret borta vid Ekkamai. God mat, VARM pool och en Ludvig i högform på studsmattan, runt runt runt skrattandes och studsandes så han blev alldeles svettig.
Pappa Ironman var också svettig och väldigt trött - man är ju inte precis 35 längre…
I lördags skulle vi ut och cykla Mountainbike runt i Bangkok. Som man gjorde när man var ny i stan. Vi skulle till de lite lugnare, mindre gatorna på andra sidan floden.
Greg hade styrt up tillsammans med en Vic och vi skulle mötas vid Saphan Thaksin. För att därifrån ta oss upp mot Khao San Road och sedan Pinklao över till Thonburi.
En annan Fredrik och tillika kompis hade uttryckt intresse för att åka runt lite på sin cykel som han verkar använda även för att åka och handla böcker på Emporium… så jag ringde honom tidigare i veckan och frågade om han var intresserad. Jorå, absolut. Så glada i hågen drog vi iväg på lördag morgon ner mot Saphan Thaksin och var framme i god tid, långt före alla andra.
Vad som bara skulle bli en liten sväng med tre-fyra stycken blev till slut nio personer och ett par stycken hade hyrt cyklar dagen till ära och cyklade för första gången på kanske 20 år.
Vi kom till slut iväg och kom även genom alla magasin med hårt arbetande thaikineser som ägnar sig åt "import-export" av diverse saker. Framme vid Thammasat tog vi så bron över till den andra sidan.
Värmen började göra sig påmind och vi fortsatte norrut längs floden, stannade för lunch vid ett tempel, ett jättetempelområde med massor av människor. Vi var nio personer som åt och drack och när tanten som lagat maten kom och berättade vad det kostade så sade hon 270 baht. När man kommer från Sukhumvit är det lite förvirrande för hade det kostat 270 baht per person hade det varit ganska ok det också…
Vidare upp till Nhontaburi, klockan gick och blev både tre och fyra innan vi var framme på Koh Kred. En ö i floden som jag tidigare bara hört talas om. Vi åt igen och skulle nu bara ta båten hem.
Det var då äventyren började.
Nej båtarna ner till Saphan Thaksin går bara måndag-fredag.
Ok.
Kan vi hyra en båt?
Ja, för 2000 baht, men den tar er till en annan brygga.
Vilken brygga då?
Här fick vi ett svar som lät som in the middle of nowhere, varför vi tackade nej till den båten och tur var väl det då det visade sig att de hade släppt av oss efter ca 700 meter.
Vi fick försöka få tag i en annan båt och trots att det låg ett fyrtiotal båtar där och guppade var det svårt att få en båt som en lördag kväll ville köra hela vägen ner till stan.
Till slut, 3000 baht och vi fick en Long Tail båt som skulle ta oss ner till Saphan thaksin.
Den resan tog 1,5 timme, i en longtail, nio personer och nio cyklar. halvvägs framme började det dessutom att regna, åska och och blixtra - äntligen kom regnet som vi väntat på några dagar! Vinden ven och vattnet kom från sidan, uppifrån och nerifrån. Uppifrån och från sidan tittade också de höga hotellen ner på oss, lite hånfullt, där de stod uppradade ett efter ett; Sheraton, Hilton, Peninsula, Oriental, Shangri-La och Sirocco.
Vi hade vår egna blöta kväll i båten istället.
Sedan behövde vi bara cykla hem genom stan efter det i halvmeter djupt vatten. Vi hade kunnat ta sky train men det är inte mycket som skulle kunna stoppa mig från att ta möjligheten att cykla några kilomter genom en Monsun.
En bra dag, 60 kilometer och KUL att få se lite annat av Bangkok. Jag hade ju sålt in turen till Fredrik som en sightseeing tur som inte skulle vara så länge… Jag kom hem kl åtta på kvällen. Fredrik halv tio, eftersom han också tappade klockan och åkte fram och tillbaka på Sukhumvit för att försöka hitta den igen…
Idag var det galet varmt ute, det ska inte vara så varmt just nu, varmt och ljust. Väldigt ljust för att vara Bangkok.
Jag var ute och åkte motorcykel en kort sväng och åt lunch ute.
Sedan hade vi simlektion som var en höjdare. Men som sagt, sjukt varmt. Även i vattnet. Och med en pool på taket finns det liksom ingenstans att ta vägen undan solens heta strålar.
Jag och min nya (kvinnliga) simtränare pratade lite innan själva simningen började. Efter en stund sade hon dock att nu är det dags att börja simma för om vi står här mycket längre till så ’smälter silikonet’
‘Va?!’ frågade jag häpet och förundrat och undrade hur det skulle se ut. För även om jag såväl sålt operationer i Thailand till hugade utlänningar och utbildat mig till sjuksköterska så vet jag inte om det var något jag skulle vilja vara med om.
På samma gång blev min mobiltelefon avstängd, Routern för internet slutade fungera, mitt VISA kort gick ut och internetuppkopplingen i hemmet var för gammal för att fungera med en ny dator. "Ny dator".
VISA kortet är kopplat till Pay Pal genom vilket jag betalar några prenumerationer på tjänster, nu upphörde detta då mitt nya kort låg i Bangkok medan jag var i Phuket.
Routern och internet är jag oskyldig till, det var bara illa valt sammanträffande.
Mobilen stängdes av pga av en obetald räkning, det var förstås mitt eget fel.
En PA vore inte helt fel. Jag ska kolla på det till veckan.
Nu funkar i alla fall sladd internet, inte det trådlösa. Mobilen hoppas jag få igång imorgon, det nya visa kortet har jag inte hittat än så vi får se när jag får ordning på det.
Idag var det sista kvällen för mamma och pappa Carlson. Rosafärgad solnedgång var beställd och likaså ett i vatten nedsänkt bord med god mat därtill.
Allting blev som det skulle och den halvfranska källarmästaren log och tittade på Ludvig - Le Lud - och sade att han nog var lite för ung för henne men att hon minsann tyckte om hans ögon väldigt mycket.
Jag påpekade att han hade sin fars ögon, men tydligen hade hon en övre gräns också.
Vi är som sagt i Phuket och det är fantastiskt skönt. Alltid lika härligt att komma ut i friska luften.
Ludvig älskar att bada, han är inte lika rädd för vatten som sina föräldrar vilket är bra. Nu föll det sig så att vi har ett badkar på balkongen, de kallar det visst för Jacuzzi, och den är ganska rymlig. Ludvig kallar den nog för en pool. Vi badar där och badar i stora poolen nere vid "allmänningen" också och Ludvig är sällan gladare än när han får bada i varmt vatten - och han vet ju inget annat än varmt vatten egentligen.
Jo, förresten en gång när vi tjuvbadade på Sheraton i Bangkok då fick han vara med om riktigt kallt vatten och jag sade till honom att så blir det sen när vi ska bada i Sverige, han tittade på mig som om han inte förstod vad jag menade.
Här tycker han till och med om att duscha men det är väl övergående.
Hur som helst så är det skönt med semester och det tycker nog han också.
Idag hade vi möte med en hotellchef för ett Boutique Style Charter hotell. Det var mycket givande och kan ta oss vidare mot en bra framtid; de närmaste dagarna eller på längre sikt.
Vi hade en bra diskussion och vi ska nu träffa Le Meridien på måndag vilket ska bli kul.
Vi landade i Phuket igår och jag smsade min kompis AJ för att fråga vad hon hade på träningsprogrammet för torsdagen. Jorå, inte vilodag som jag hade hoppats lite på utan simning 8.30-10.00 i pool med coach… följt av cykling i Laguna backarna.
Kunde väl vara kul tänkte jag och hakade på till poolen. Där stod en australiensisk führer på kanten, en tuff tjej som i alla fall skrämde mig och jag frågade lite försynt om det var ok att jag var med och simmade. "Simmade".
Jorå det var ok.
10*25 m sprint med start från kanten vid varje 25 - så klättra upp ur vattnet efter varje längd och sedan dyka i. Värsta cirkelträningen alltså, spaghettiarmarna gjorde sig påminda efter ungefär 6 längder och då var jag ungfär en och en halv längd efter AJ .
Sedan skulle vi simma 200 meter två gånger i lite lugnare fart innan vi simmade 600 meter med övningar i vattnet efter vilket det hela började om igen.
Sedan upp på cykeln och upp på kullarna bakom Laguna.
Idag hade vi en Sommarkväll i Bangkok. Årets monigaste dag lyssnade vi på sommar tillsammans. Förutom Ludvig som nyklippt för första gången sover som en stock. Vi klippte honom med nagelsaxen som visade sig passa runt öronen alldeles perfekt.
Alex Schulman inledde vår sommarkväll och jag valde just den sommarprataren lite som med tanken att “jag lyssnar på den här idag, så jag blir av med den.” Vi skulle äta grillad vit fisk och dricka vatten till det och jag tyckte det passade. Jag ville spara en bättre sommarpratare till någon gång när jag springer längs stranden, sitter på Eugenia med en kopp kaffe i handen eller åker bil genom ett regnigt Thailand. Tillfällen då sommarpratare gör sig extra bra.
Nu visade sig Alex Schulman trollbinda mig som ingen tidigare gjort, inte i år i alla fall. Kristian Luuk var förstås bra, men lite ojämn. Johan Lindeberg, var bäst dittills och PO Enqvist och Peter Englund levererade med ett språk så perfekt att nästan ingen kan mäta sig med det - förutom Alex Schulman då kanske, som dessutom valt att prata live och direkt.
Han skulle berätta om det senaste året i sitt liv, 1 augusti 2008 till 1 augusti 2009. Ett år som ändrade hans liv, och vi kan inte vara nog tacksamma för det.
Mot slutet av programmet föddes deras dotter, i början av programmet berättades om när hans far dog. Jag var trollbunden med tårar i ögonvrån när dottern föreföll ha fötts den 4 juli i år. Samma dag som Tour de France började och också samma dag som jag fyllde 36. Jag minns att jag ville kanske säga till några kompisar, basunera ut att jag fyllde år, fira både min födelsedag och att jag avklarat min Ironman som ändrade mitt liv om än bara på några månader. Men jag ville ju samtidigt också se starten av TdF i Monaco och hade inte mage att bjuda några vänner till en sådan tillställning på ett ställe som Robin Hood.
Hur som helst så var Alex Schulman en väldigt oväntat bra sommarpratare, och jag är glad att jag valde att spela honom just idag när jag åt grillad vit fisk, med gröna bönor och drack vatten till. Maten blev mer färggrann och smakade så mycket mer inbillade jag mig.
Jag läste detta idag på Zen Habits, det var bra tyckte jag och jag instämde.
“Be still.
Just for a moment.
Listen to the world around you. Feel your breath coming in and going out. Listen to your thoughts. See the details of your surroundings.
Be at peace with being still.
In this modern world, activity and movement are the default modes, if not with our bodies then at least with our minds, with our attention. We rush around all day, doing things, talking, emailing, sending and reading messages, clicking from browser tab to the next, one link to the next.
We are always on, always connected, always thinking, always talking. There is no time for stillness — and sitting in front of a frenetic computer all day, and then in front of the hyperactive television, doesn’t count as stillness.
This comes at a cost: we lose that time for contemplation, for observing and listening. We lose peace.
And worse yet: all the rushing around is often counterproductive. I know, in our society action is all-important — inaction is seen as lazy and passive and unproductive. However, sometimes too much action is worse than no action at all. You can run around crazily, all sound and fury, but get nothing done. Or you can get a lot done — but nothing important. Or you can hurt things with your actions, make things worse than if you’d stayed still.
And when we are forced to be still — because we’re in line for something, or waiting at a doctor’s appointment, or on a bus or train — we often get antsy, and need to find something to do. Some of us will have our mobile devices, others will have a notebook or folder with things to do or read, others will fidget. Being still isn’t something we’re used to.”
- Här surrade min mobil till och jag tog upp och läste ett sms från min mamma.
“Take a moment to think about how you spend your days — at work, after work, getting ready for work, evenings and weekends. Are you constantly rushing around? Are you constantly reading and answering messages, checking on the news and the latest stream of information? Are you always trying to Get Lots of Things Done, ticking off tasks from your list like a machine, rushing through your schedule?
Is this how you want to spend your life?
If so, peace be with you. If not, take a moment to be still. Don’t think about what you have to do, or what you’ve done already. Just be in the moment.
Then after a minute or two of doing that, contemplate your life, and how you’d like it to be. See your life with less movement, less doing, less rushing. See it with more stillness, more contemplation, more peace.
Then be that vision.
It’s pretty simple, actually: all you have to do is sit still for a little bit each day. Once you’ve gotten used to that, try doing less each day. Breathe when you feel yourself moving too fast. Slow down. Be present. Find happiness now, in this moment, instead of waiting for it.
Savor the stillness. It’s a treasure, and it’s available to us, always.”
—
From the Tao Te Ching:
It is not wise to dash about.
Shortening the breath causes much stress.
Use too much energy, and
You will soon be exhausted.
That is not the Natural Way.
Whatever works against this Way
Will not last long.
Idag fyllde Cynthia 40. Overkligt. Jag hade aldrig i hela mitt liv kunna gissa att hon var 40 år och det är helt säkert.
Efter en karriär i Peace Corps avlöst av en fortsatt karriär inom Diplomatkåren pratar hon en oändlig massa språk, konstiga språk. De minst konstiga av dessa är amerikanska och portugisiska. Thailandska och obskyra ryska språk hör till de mer ovanliga.
Pressperson vid amerikanska ambassaden och längtar massivt efter både TexMex och Margaritas då och då. Samt efter att yoga och cykla mountainbike på landsbygden. I och med att det var födelsedag var det ju enklare att kombinera det med TexMex och Margarita än med något annat av hennes intressen.
Vi var 22 stycken runt bordet på Coyote, Margaritas kom i tillbringare och Quesadillas kom på stora fat och jag tänkte att det inte behöver vara mycket svårare än så.
Ät det du älskar och älska det du äter. Om sedan du har goda vänner i sällskap så smakar inte precis maten sämre.
Häromkvällen träffade jag några kompisar, först på Bully’s, sedan Beirut och sedan vidare till Gazebo.
Trevligt tjitttjattande som det sig bör. Vi pratade lite om Japan (jag pratade om Japan, berättade mest om våra sångframgångar) och lite om flygning.
Man kommer lätt in på var man varit, var man inte varit, hur man kommit dit och vad som hände där dit man trots allt kom fast ingen trodde det var möjligt.
Udo var med och det är svårt att prata med Udo och berätta något, speciellt berätta om något eller något ställe som han inte varit på eller varit med om. Udo var på Himmelska Fridens torg 1989, Han var på Robben Island när Nelson Mandela släpptes, det var inte mycket som hände under 80- och 90-talen som Udo missade… och när jag häromsistens skulle till Egypten och såg fram emot pyramiderna så berättade han att man kunde i skydd av de stora pyramiderna om man befann sig i rätt väderstreck, klättra upp på de små pyramiderna och därifrån kunde man ta fantastiska bilder. De små pyramiderna är inte särskilt små, det var bara det som var problemet plus att jag fick fullt upp med att i sanden iförd kavaj och jeans jaga runt för att få fatt på den kamel som skulle ta mig tillbaka till civilisationen.
Jag började trots allt detta att berätta om när vi flög till Kambodja för ett par år sedan och skulle flyga med Bangkok Air. När vi skulle kliva på planet visade det sig att DRUK AIR (Bhutan) flög just den sträckan den dagen… väldigt märkligt.
Bhutan är ett bergsland, och det kärvs en avancerad landningsteknik för att gå ner på den flygplats som används av passagerarplan i Bhutan. Piloterna på Druk Air är således tränade i just den tekniken.
Kambodja, åtminstone området runt Siam Reap är tämligen platt, det går alldeles utmärkt med en vanlig landning där. Nu var piloterna från Bhutan och gjorde en störtdykning rakt ner mot landningsbanan, som de är tränade att göra. Jag var livrädd. Vi satt längst bak i planet och jag såg alla passagerare rakt nedanför mig. Denna position kan ha hållits i kanske några sekunder, max en minut, jag vet inte men jag var skärrad, helt klart skärrad och det kändes som vi störtdök en bra stund.
Nu gjordes stora ögon runt bordet på Bully’s, ingen hade hört talas om att Druk Air någonsin flög till Kambodja, en sträcka som Bangkok Air har monopol på. Och heller inte varit med om en sådan landning. Jag tänkte ‘vad nurå, har inte ni sett nånting?’
Utom Udo då förstås, som berättade att han kom att vänja sig vid spirallandningar när han var stationerad i Afghanistan som krigsfotograf, då landar man tydligen i en slags spiral för att undvika granater och raketer. Tveksam om det funkar.
Men Udo hade aldrig i hela sitt liv varit i Filipinerna. Det tyckte jag var konstigt.
I mitt försök att återigen komma i form och inte bara se ut som att jag är i form tränade jag faktiskt lite i helgen. Simlektion i lördags, hur jobbigt kan det vara att inte simma miljoner längder utan istället göra kullerbyttor i vattnet?
Jorå, jobbigt. I alla fall så att jag får träningsvärk. Och det bara efter en halv kullerbytta i taget…
Söndag och vi åkte till Khao Yai igen, härligt. En av de bättre ställena i Thailand faktiskt. Vi var fem stycken och en chaufför, en chaufför som var glad att se mig igen sade han. Vilket inte alla chaufförer säger. Speciellt inte taxi chaufförer. Vi cyklade uppför ett berg och nerför ett berg. Det var MASSOR med apor längs vägen men de var mest intresserade av bilisterna och vad de hade att ge dem.
Vi cyklade 10 mil och jag var trött. Jag vet att jag tänkte med 3 mil kvar att “undra om jag verkligen orkar med löpträningen på måndagkvällen - den som vi gör gemensamt med ‘The Squad’ - “Jag har ju ändå cyklat idag. Och ’simmat’ igår”. Det är märkligt och lite anmärkningsvärt, att jag för 6 veckor sedan gjorde en Ironman och gladeligen, well ‘gladeligen’, simmade, cyklade och sprang i en följd. Och betalade dessutom för det och tänkte inte en enda gång den dagen att jag inte skulle orka färdigt.
I bussen på väg hem, diskuterades dagens tur, hur långt vi åkte, och framförallt hur det skulle vara att springa ett marathon efter att ha cyklat nästan dubbelt så långt som vi gjorde den dagen - Sinnessjukt kom de fram till. Och dessa ska vara mitt stöd och min back-up. Nåja, jag har ett försvarstal i och med att det finns både Trippel Ironman (i Tyskland bl.a.) och DECA Ironman (i Mexico).
Vi springer då 15-25 varv på National Stadiums löparbana på måndagkvällar. Det är roligare än man tror när man är flera. Man ska hålla sitt eget tempo men eftersom vi är av manligt kön så tävlar vi förstås.Vi tävlar med varandra och med alla andra som är där just den kvällen. Om någon frågar om vi tävlar så säger vi förstås att det gör vi inte alls - vi håller ‘vårt eget tempo’.
Så nu tränar jag igen och det gör mig på gott humör faktiskt. Det blir som en God cirkel; man tränar, tränar hårdare, tävlar och tänker att nu behöver jag inte göra det här på ett tag, så gör man inte det på ett tag och tänker att nu ska jag göra allt som jag inte gjorde när jag tränade så mycket. Så gör man allt det som man inte gjorde och inser snart att man trots allt hellre sitter på cykeln, knyter på sig löparskorna och får vatten i örat.
Skulle någon ha frågat mig igår, när regnet hänge i luften och jag hade regnskog runtomkring mig samt apor vid vägkanten, om de fick kalla mig sinnessjuk just där och då - då skulle jag säga att det var helt ok. För jag har faktiskt roligt.
Man talar nästan bara om Onda Cirklar och Negativa spiraler. Jag tycker att vi ska prata mer om Goda Cirklar.
Igår var vi på lägenhetsfest, tillika inflyttningsfest. Like in the old days. Och igår precis som förra gången för längesedan var det kul. Mycket tjitttjatt.
Jag satt i en soffa och tjitttjattade, Triathlon? Ironman?!
“Jag tycker det är sinnessjukt! Sinnessjukt.”
“Jaså?”
Lite oklart om det var konceptet och tävlingen som sådan som var det eller om det var jag.
“Dessutom tror jag inte det är bra, det är inte nyttigt för kroppen, det är skadligt.”
Sade hon innan hon reste sig och gick. Ut på balkongen. För att röka.
Under våren har vår städhjälp och barnpassningshjälp jobbat hårt med allehanda saker. Sånt som behöver göras i ett hem dagligen antar jag.
Jag har tränat.
Jag har tränat varje dag och stundtals känt lite skuld att jag - som hon kallar det - “leker”. Fast jag har ju tagit det på största allvar och det var absolut ingen lek. Inte just då. Kul kanske, men inte någon lek.
Jag frågar mig om jag måste göra något som är tråkigt för att få ha städhjälp?
Lite tyngd av svensk och luthersk skuld övervägde jag länge och väl innan jag ändå bestämde mig för att visa den fina medaljen från Japan. Då blev det på något sätt lite mer legitimt att jag “leker” när hon städar.
Idag fick hon sovmorgon efter att ha varit barnvakt åt Ludvig igår kväll, jag frågade hur det hade gått - jorå, inga problem. Förstås. Hon har mindre problem med vissa saker än vad jag har, vilket är helt ok.
Jag berättade inte att hon var barnvakt för att jag skulle se Tour de France på storbildstv. Det får ju finnas gränser.
Idag gick jag med Ludvig til dagis för första gången. Han är sjukt aktiv och vi tänkte att det vore kanske kul för honom med jämnåriga kamrater också.
Eftersom jag aldrig gått på dagis så var det första gången även för mig.
Tack och lov verkade Ludvig framstå som lite mer hemma i dagismiljön än vad jag gjorde. Det är ju bra eftersom han ska dit mer än jag.
Jag satt i ett hörn medan han for omkring på golvet och försökte härma de större pojkarna som sprang omkring på två ben, med Lud körde både händer och fötter i mattan.
Rutschkanan var roligare nerifrån än från rätt håll… men roligast av allt var kontakterna. Det fanns ett el-uttag i hörnet och det var anledningen till att jag satt där. Så om jag blev glad när Ludvig kom rusandes emot mig så gick det snart över när jag insåg att han bara ville ha mig för min plats vid hålen i väggen.
Men han fick leka och han blev trött så trött och både han och jag sov längre än på länge efter dagen på dagis.
Igår (och i förrgår och idag) var det helgdag i thailand. Buddhist day kallar de det visst.
Jag gick till puben på kvällen. Det är inte många som går till puben en helgdag här kan jag meddela då det råder förbud mot att servera alkohol sådana dagar.
Nu hindrar det ju inte servitriserna att servera alkohol ändå, det är ju bara att servera den alkholhaltiga drycken i pappersmuggar.
After finally figuring out how to get to the Island of Goto in Nagasaki prefecture I was off for the Ironman Japan.
In the information for the race it said “Goto, Nagasaki” and I thought that was a slogan for Nagasaki (i.e. I <3 NY), which would have been very easy to get to. It turned out, obviously, that Goto is an island of its own, west-southwest of Nagasaki and Fukuoka - which are the two cities that have connections with Goto either by air or ferry. It is not one of the Okinawa islands, it is one of the Nagasaki islands.
A couple of weeks before the race (or the event rather, since I am told that as long as you don’t go sub 9 hours in an Ironman it is not a race) we got an e-mail from the Mayor of Goto, informing us that due to the Pandemic with the new influenza, the H1N1, they had to make some adjustments regarding the race and during the days leading up to the race.
That meant that they cancelled the Carbo loading dinner as well as the mandatory race briefing. They offered a short race info though, that was good and sufficient. And with all that good Japanese food and loads of rice in every streetcorner, we did not really miss the Carbo loading dinner neither.
Japan is an island nation and Goto is a small island so you have to understand their cautionness. They checked our temperature manually as soon as we got off the plane and it all seemed to be fine.
On race morning we had to do the body marking ourselves and during the run, the aid stations were self serving, due to the risk of spreading the illness.
All of this worked out really well.
jag avverkade min första Ironman i söndags. I Japan, på ön Goto utanför Nagasaki i sydvästra Japan.
Tävlingen ingår i Ironman serien och är en kvaltävling för Hawaii. Nu har jag dock lärt mig att en Ironman är inte en tävling, inte ett “race” såvida man inte går under 9 timmar, vilket jag inte förväntades göra i denna min första event av det här slaget.
Jag har tidigare gjort några på halva distansen men har sedan dess ökat träningen och skulle nu alltså göra det som många kallar “en riktig” triathlon…
3.8 kilometer havssim
180 km cykel
42.2 km löpning - ett marathon.
Jag visste inte jättemycket om loppet innan jag åkte iväg. Jag gillar Japan och tänkte att det skulle bli en fin upplevelse. Ön Goto är en vulkanö så jag gissade att det var ganska kuperat. Annars var det svårt att hitta information om ön, både på nätet och i böcker. Jag tittade på tider från tidigare år och det verkade trots allt vara en snabb bana.
I informationen stod också att simningen skulle ske i “Crystal Clear waters”. Jag har nu gjort en del lopp på platser som Thailand, Vietnam, Florida, USA, Singapore och Kina och det har alltid stått att vattnet är krisallklart men bara Phuket har hittills erbjudit det på riktigt. Mina förhoppningar var därför inte så höga på vattnet. Då simningen tidigare varit min svaghet så funderade jag en del över det. Men när vi anlände till Goto och åkte ner till havet för att provismma så fick jag en glad överraskning, vattnet var turkost och klart. Helt fantastiskt.
Vi hade klarblå himmel dagarna innan loppet, det var ganska varmt och ca 22 grader i vattnet, väldigt bra förhållanden egentligen, kanske aningen varmt för att vara ute i 11-12 timmar men fint väder är ju alltid bra. Eller hur? Ön verkade gemytlig och invånarna var väldigt engagerade i denna Ironman, ca 30 000 invånare totalt på ön uppdelat på ett antal småbyar. Det fick mig att återigen fundera över om vi inte skulle kunna ha en ironman tävling i Karlskoga, halv eller hel, med Tele2 som huvudsponsor exempelvis.
Jag åkte en stor del av cykelbanan ett par dagar innan med bil, det var värdefullt. Kuperat var bara förnamnet, det var inte många kilometer som gick vågrätt, antingen var det upp eller ner. Men vilken bana, fantastiska vyer över havet, det kristallklara turkosa vattnet, bergen i bakgrunden, bäckarna och inte minst väldigt fina vägar.
Att det är kuperat behöver inte vara bara negativt, när det går uppför så går det ju även nerför. Nu var det en ganska teknisk bana stundtals och om det var blött så kunde det vara riskabelt att köra alltför fort.
Löpningen skulle gå i en två varvs bana i utkanten av stan Fukue som är lite utav en huvudort på ön. och det innebar att man springer lite ute på vischan delvis och det är ju ganska trevligt.
Starten gick 07.00 som traditionen bjuder, maxtiden är sedan 15 timmar Japan mot normala 17 timmar, detta för att de inte kan stänga av trafiken längre än så. Det är inte för att banan är snabb visade det sig. Proffsen fick 2 minuters försprång och sedan fick vi andra börja simma. Jag hade en väldigt bra simning, och kom snabbt in i en bra rytm. Det var massstart och vi var alltså 1030 stycken som låg i vattnet och startade samtidigt. Det var stundtals trångt och jag fick både armar och fötter i huvud och ansikte vid upprepade tillfällen. Full combat rådde, speciellt på första varvet. Mitt första varv (1.9 km), gick på 40:08 minuter och efter varvningen på stranden simmade jag det andra varvet på 45:43, för en totaltid på 1.25.51. Jag var just då väldigt glad över mitt resultat. Jag hade inte tittat på klockan vid varvningen för att inte bli påverkad på något sätt av resultatet just då. Jag lyckades låta bli och fick istället en positiv överraskning efter hela sträckan och en bra knuff inför cyklingen.
Cyklingen började bra med ca 45 kilometer relativt lätt åkning. Efter det kom vi in på den delen som vi skulle åka två varv av och som också var den kuperade delen. Varvet var på 57 kilometer och var också den delen som jag åkt med bil ett par dagar tidigare. Det är fascinerande hur mycket brantare det kan vara på cykel jämfört med bil… Jag utnyttjade “Special needs” stoppet där jag hade förberett med min egen sportdryck och bytte ut mina vattenflaskor där, det var välbehövligt för även om vi hade tur med att det var mulet just denna dag så var det fortfarande ganska varmt och hög luftfuktighet. Jag försökte att undvika att titta på klockan även under cyklingen men det var svårare då jag behövde ha koll på tiden för att veta när jag skulle äta och dricka, jag försökte ligga på ca 400 kalorier i timmen och jag höll det någorlunda. Cyklingen blev jobbig, lite jobbigare än väntat och med fyra mil kvar gick en eker av och helt plötsligt var båda mina hjul skeva, det var oklart vad som hände med framhjulet men något fel var det. Jag fick öppna på bromsarna och kunde inte längre använda mina tre lättaste växlar, vanligtvis använder jag dem inte i alla fall men just då kändes dom som bra att ha.
Detta kan ha varit till stor hjälp för mig, jag tvingades att ta det lite lugnt på “hemvägen” efter det och inte köra på fullt så hårt i en del utförslut och där det var lite knixiga svängar, detta kan ha hjälpt mig att vara lite fräschare när jag kom in för att växla till löpningen. Min tid för cyklingen blev hela 6.42 timmar, och jag tror inte att den hade varit bättre även utan incidenten med hjulen på cykeln.
Jag kom in för växlingen till löpningen och bytte till löparskor och gav mig iväg.
I slutet av varje gren på en sån här grej, så längtar man alltid till den nästa, så även denna gång. Även om jag under perioder av cyklingen stundtals var trött så hade jag återhämtat mig och såg nu fram emot att få springa istället, men jag försökte att inte tänka på att var ett marathon.
Jag gav mig iväg och blev förvånad hur lätt det gick, det var som att jag hela tiden var beredd på att tröttheten skulle slå till helt plötsligt och att benen skulle bli tunga, men det kom aldrig. Jag sprang på och hade Happy Feet långt in på andra varvet. Vid Special Needs stoppet hade jag förberett med en påse Bilar som jag tänkte skulle vara bra att ha, ifall jag vid det laget (25 km) skulle gå eller hasa mig fram. Nu sprang jag på i 5-minuters fart och att då släpa på en påse bilar kändes onödigt tungt. Så jag tvingades lägga ifrån mig påsen vid en vätskekontroll. Det gjorde ont och var första gången jag kände smärta under marathonloppet, då hade jag sprungit 29 kilometer och hade varit ute i nästan 3 timmar.
Under löpningen kom en dimma in och ett svagt svagt duggregn vilket var väldigt skönt.
De sista två kilometrarna sprang vi in på “Samuraj Street” och rundade Fukue Palace innan vi sprang in på innergården och gick i mål. Det var en fantastisk känsla och just då kändes det värt all tid, all träning och även avsaknaden av allt som jag inte gjort de senaste månaderna. Underbart. Jag sprang första halvan på 2.06 och andra halvmaran på 1.58 för en totaltid på löpningen på 4:04. Vilket var en bättre tid än jag hade första gången jag sprang Stockholm Marathon för 9 år sedan - men då hade jag ju förvisso inte värmt upp med simning och cykel innan.
Sluttiden blev 12 timmar och 13 minuter. Vilket jag är väldigt nöjd med, dels med tanke på banprofilen men också att jag fortfarande är en nybörjare och detta var mitt första lopp över distansen.
Det var en bra arrangerad tillställning, en trevlig ö med trevliga invånare. Jag och min fru och vår lille Ludvig - 9 månader - bodde hemma hos en familj och sov på tatami mattor och åt deras japanska mat i lite drygt en vecka, ett av de bästa resmål jag åkt till faktiskt.
Nu ska jag vila resten av juni månad och återuppta lättare träning under juli och också planera lite inför nästa grej och se vad det kan bli.
Hon var tretton år gammal. Inte gammal alls egentligen, men alldeles för gammal för att suga på tummen. Hennes mamma undrade om jag kunde träffa dottern och kanske “bota” hennes tumsugande eller åtminstone få henne att sluta.
Jag sade att visst kunde jag träffa henne, jag gjorde det gärna.
En vecka senare, en torsdag, kom de båda två, dottern verkade lite nervös och jag undrade förstås vad hon tänkte, vad hade hennes mamma tagit henne med till?
Jag hade fått låna en lokal i stan och det liknade ett klassrum där vi höll till. Först satt vi och pratade alla tre, jag förklarade för både mamman och dottern vad hypnotherpy verkligen är, hur det fungerar och att det inte är farligt. Bara väldigt effektivt.
Mamman lämnade rummet och vi hade en session på ca 25 minuter. Sedan var det över, flickan sade sig vara avslappnad och lite trött.
Det var i torsdags, i dag tisdag fick jag ett mail som berättade att dottern inte längre sög på tummen!
Hon har sugit på tummen i tretton år och de har försökt få henne att sluta i tio år.
Vi skulle ha besök och jag var i mataffären för att köpa mat. Och öl.
Precis när jag kom fram till kassan med mina varor inklusive tre Phuket Öl, slog klockan om till 14.00 då det är förbjudet att köpa alkohol. Eller förbjudet att sälja kanske.
Jag tänkte att min klocka ju var 2 minuter i så kanske hon i kassan kunde vara snäll och låta det gå. Men icke, ingen pardon, ingen förståelse.
Klockan var 14.00 och den regeln var tvungen att följas.
Ok.
Jag läser på lappen vid kassan som hon pekade på att man inte kan köpa alkohol innan 11.00 och mellan 14 och 17. Såvida man inte köper 10 liter eller mer, då är det ok.
Förklara det.
Dagen därpå var Ludvig och jag till grönsaksmarknaden och sedan tillbaka till samma affär. Nu är klockan innan 11 så återigen blev jag nekad. Förstås. Dålig tajming.
Tonic och Ginger Ale får man dock köpa när som helst och det tycker jag är väldigt konstigt, vad ska man med dem till mellan klockan 14 och klockan 17?
Idag gick vi till Siam Ocean World för första gången. Vi är ju föräldrar numera och kommer lättare undan med ett besök där.
Siam Ocean World är för den oinvigde ett akvarium som ligger i källaren av Paragon köpcenter. De har hajar, fiskar, pingviner och allt annat som lever i vatten i stora akvarier. Det var förvånansvärt fint och stort och lite imponerande att gå runt där och titta. Ludvig verkade nöjd och skrattade och tittade nyfiket mest hela tiden.
Det är bara lite oklart om han egentligen nöjer sig med att titta på den lilla blå skylten som sitter bredvid det stora akvariet där hajen simmar.
Men fiskarna med gula fenor tyckte han nog trots allt var kul.
Idag på varuhuset Central här i Bangkok ropades det ut i högtalarna att
“det är stopp i trafiken runt varuhuset och även i resten av stan. Vi vill erbjuda ett alternativ till att stitta i trafiken och välkomnar er alla att förlänga er shopping och era matupplevelser hos oss här på Central.”
Fantastiskt, första gången jag hör det och det är mest förvånande att jag inte hört det tidigare.
Vi drog till Singapore över helgen. Hade aldrig varit där och det var något som gnagde lite. Det var väl för nära helt enkelt.
Vi packade cykel, barnvagn, bebis, föräldrar och åtta väskor i bilen och for till flyget. Väl framme åkte vi en buss, två bussar och vips var vi framme på hotellet.
Singapore var vackert. Är vackert, inget snack om saken. Parker, planteringar och en strand mitt i stan. Allt är ju mitt i stan egentligen, även hamnen.
Vi åt Pizza och Scallops på Raffles Hotel, drack 100plus i parken och flanerade på Clark Quay. Det var fint.
Idag hade jag en follow up när jag träffade Sandro som också var i Singapore i helgen. Vi var med i samma tävling. Sandro är några år äldre, och har en egen fond. Man kan om man vill investera pengar i hans fond och han sköter om fonden och sina klienters pengar. Han är Schweizare, say no more. Så klart att han har en egen fond.
Så nu var han i Asien för att besöka alla företagen han investerat sina klienters pengar i, och han passade även på att vinna tävlingen i Singapore. Starkt.
I torsdags var jag tillbaka i Networking träsket igen. Det var första gången på väldigt länge. Debbie Reeds skulle prata och jag gillar henne - så det var mer för att det var hon än för att nätverka faktiskt.
Väl där och vi var ca 10 stycken på frukost på Pacific Club, Dan ordnar Networking for Success som dessa kallas och Dan nätverkar och säljer. Senast jag träffade Dan jobbade jag på sjukhuset och då försökte han sälja på mig ett pyramidsystem som skulle sälja sjukhusets tjänster i Australien och enligt hans prognos skulle vi sedan tjäna så mycket pengar att hela världens alla nollor antagligen inte skulle räcka till.
Nu tackade jag nej till både Dan och resten av världens nollor både en och två gånger.
Men nu dök han alltså upp igen. Vi hälsade artigt och mindes tillbaka, jag tänkte att det kanske räckte om jag bara nämnde Phyathai för att påminna honom - jag menade inte att vi skulle prata om det. Dan däremot drog upp alla gamla namn från sjukhustiden - namn som jag gärna hade fortsatt ha parkerade långt bak i både mitt huvud och mitt medvetande. Fascinerande ändå att han kom ihåg dem så väl.
Frukosten som serveras på Pacific Club (Klubben) är inte den bästa. Det är förvisso goda croissanter och wienerbröd med olika färger på krämerna. Det kan ju vara gott, men frukosten kunde vara lite större. Det fanns lite flingor och tropiska frukter också i och för sig.
Min bordsgranne som var en glad amerikan som tyckte om att nätverka, och att prata, föreföll hungrig. Han tog för sig av båda sorternas wienerbröd, samt en klick smör. Sedan intog han detta med gaffel, karvade en liten bit smör först, sedan skar han med samma gaffel av en bit wienerbröd och stoppade sedan hela kalaset i munnen.
Jag kan se några likheter mellan mig och Ludvig, vilket ju känns skönt.
Jag brukar sätta honom i hans baby-sitter allt som oftast, jag har fått intrycket av att han gillar det. Jag gillar det också, man vet på ett ungefär var man har honom och han sitter fast och kan ostört tugga på tvättråden på sin hakklapp.
Allt han behöver göra är ju att sitta där - han behöver inte göra så mycket mer, inget mer alls egentligen.
Men det finns en anledning till att jag säger att jag vet "på ett ungefär var jag har honom". Han försöker från halvliggande ställning (dvs skön) sätta sig upp vilket egentligen inte går, eftersom stolen är konstruerad som den är. Alternativt så försöker han klänga ut på sidan av stolen och skrapa lite med handen i golvet.
Varför frågar jag mig?
Han behöver ju bara sitta där och tugga på tvättråden.
Ett par timmar spänner jag fast min triathloncykel i trainern på gymet och trampar en stund, utan att komma någonstans…
Vi har en tjej som kommer och hjälper oss lite med städningen här i huset. Hon var här igår och jag var sugen på våfflor. Nu lagar hon antagligen inte våfflor såvida man inte frågar henne - då är risken stor att hon säger ja nämligen och ställer sig och gör något helt annat. För man säger helt enkelt inte nej.
Så nu tog jag tag i saken i egna händer och gjorde smet, med hjälp av grädde och vatten och plockade fram våffeljärnet. Sedan bjöd vi henne på svenskt eftermiddagsfika och det var nog väldigt konstigt för henne.
Dels att äta våfflor med socker på (fast det hade hon på själv) och dels att överhuvudtaget sitta ned vid bordet och berätta om sig själv.
Inte minst var det konstigt att ‘Master’ hade stekt våfflorna.
Men det var en trevlig stund och det känns lite lättare att ha någon städandes hos sig om man känner dem lite bättre.
Häromkvällen kom vår käre granne in till oss. Han hade fått en påse frukt av en patient, en väldigt god frukt intygade han, det är säsong för den nu och väldigt populär. Den är gul och kungen älskar den här frukten.
Jaså, för smaken eller för färgen vill man fråga då. Men det gör man förstås inte.
Mahjongchit verkade den heta och jag tror mig inte ha sett den tidigare. Det var lite som plommon och väldigt mycket som Mango fast mindre.
När man säger "MMMmmmm, som Mango", så är det dock väldigt fel, det här är en annan frukt.
Han berättar sedan att han för första gången i sitt liv ätit middag med kungen. På stranden i Hua Hin.
Vad pratade ni om då?
"Det är väldigt formellt, man pratar inte om inte kungen tilltalar."
"Jag förstår det, men vad pratade han om då?"
Det var uppenbarligen inte för mina öron då vi återgick till att prata om den gula frukten. Som förstås var Arroy Maak Maak. Och gul.
Två veckor i Sverige, vi flög Thai som vi brukar göra.
"De är ju så trevliga där och söta i sina sidendräkter."
Nu föll det sig så att en god vän till oss som är pilot åt Thai, skulle flyga Bangkok-Stockholm ToR just när vi skulle åka hem. Så 27 februari skulle han anlända Stockholm och sedan flyga hem den 28 februari. Precis som vi. Det kändes väldigt roligt när vi kom fram till det. Ett par dagar senare ringer han och berättar att en kollega ville byta med honom vilket innebar att han även flög oss TILL Stockholm. Otroligt.
När man ställs inför detta inser man dock att när man flyger så vill man bara veta att det finns en cockpit längst fram, som är fylld med kompetenta människor som kan få en farkost på flera hundra ton att lyfta och flyga i 10 timmar utan avbrott. Man behöver nödvändigtvis inte känna personen i fråga som håller i spakarna.
Så i Stockholm tog vi ut honom på "stan" samma dag som vi anlände. Vi åt semlor på Vete-Katten och senare Biff Rydberg och han tyckte det var jättebra.
Vid färden till Stockholm ordnades det naturligtvis så att vi fick sitta lite längre fram än cargo och i lite större stolar. Så inför hemresan hoppades vi förstås på samma behandling. Så vi blev glada när vi vid incheckningen fick boardingpass på vilka det var tryckt "Premium economy" - detta utan att veta att de på Arlanda hade slut på vanligt papper och därför tvingades använda "Premium-Economy-papper" till alla boardingpass.
Så vi går ombord på planet och blir hänvisade till Cargo - varvid vi förvånat höjer på ögonbrynen och frågar hur det kommer sig? Två vänliga kabinpersonal kollar då på en printad lista och ser att vi minsann har hamnat både högst upp och längst fram. Alldeles vid cockpit med andra ord.
Strax innan landning kommer så vår vän piloten ut och säger att det är ju så tidigt på morgonen och söndag och därmed ingen trafik, så han kan skjutsa hem oss.
"Möt mig utanför dörr nummer fyra så kommer jag där med bilen."
Synnerligen bizarrt att bli upphämtad av piloten strax efter landning och sedan hemkörd till dörren. Naturligtvis körde han en SAAB. En av de allra sista.
Uppgradering och skjuts ända hem. Vi kommer antagligen att flyga Thai även nästa gång.
När man bor i Bangkok, Thailand, Asien och rör sig i området så förväntar man sig, nästan hoppas på att man ska få uppleva lite annorlunda saker då och då. Konstiga vanor som människor har, konstig mat som äts, den vidskeplighet som gäller osv.
Det blir därför ganska absurt när man råkar ut för en udda händelse i Sverige, som slår mycket av vad jag varit med om den senaste tiden. Det blir ännu konstigare när det sker i min egen lägenhet.
Jag gick idag för att träffa min hyresgäst, han som hyr den lägenhet vi bodde i innan vi flyttade till Bangkok.
I höstas gick först kyl och frys sönder och i december så spolade en granne ner något olämpligt vilket ledde till ett läckage i ett rör.
Han som hyr och hans fru har haft en del otur med andra ord.
Nu verkar dock det mesta vara i sin ordning så det är ingen fara med det.
Vi träffades och pratade en del och de ville bjuda på fika. Jag avböjde först och bad om ett glas vatten, frun i “huset” stod dock på sig och fortsatte att erbjuda te eller kaffe. Hon berättade också att hon hade lite “Whipped Cream” detta gör sig bäst i en ganska stark litauisk accent på uttalet. Litauisk blandas lätt ihop med rysk i det här fallet.
Jag antog att hon menade Ice Cream, och tänkte att det kunde ju vara gott.
Vi fick vårt kaffe och varsinn djup tallrik med något vitt i samt riven choklad ovanpå. Det såg ut som vispgrädde. Till detta fick man en jordgubbe. Jordgubben var delad i fyra delar och väldigt symmetriskt utlagd i gräddkanten, likt en klockas markeringar för 12, 3, 6 och 9.
Jag hoppades verkligen att det inte skulle vara grädde, men det såg ju mörkt ut. För säkerhets skull så frågade jag vad det var.
“Whipp-ed Crream”
Ok, jag smakar. Det var grädde. Väldigt mycket grädde. Och väldigt få jordgubbar. En jordgubbe för att vara exakt. Jag frågade vad hon gjort med grädden och hon avslöjade receptet; det var lite vanilj i och lite citronsaft.
“Very good” sade jag.
“Tack” svarade hon och rodnade.
Så där satt vi med varsinn tallrik fylld med grädde och slevade i oss medan Litauerna förklarade att det vara ganska jobbigt att flytta från Vilnius till Stockholm. Det är väldigt annorlunda i Sverige, komplicerat nästan.
“Everryboddy drive very slow here, everywhere. You know in Lithuania, we have sports cars on the street all the time but you, you drive so slow. But in Stockholm, people walk fast. I walk to work and people around me walk so fast, I am Rrrunning! But now I am learning.”
Min utbildning i Hypnoterapi har nu pågått i nästan fem hela månader och den har tagit sig mot slutet, det får jag lov att säga. Den var bra i början, med mycket historia och vetenskaplig bakgrund sedan dippade den några veckor, men nu är det bättre igen.
Det verkar som att jag kan se en helhet nu och det känns som att detta kan bli användbart.
Tekniker vi lär oss här blir användbara både i terapisyfte och också för coaching och lite mer allmän vägledning. Det var ju det jag ville, men hade jag vetat…
TV reklamen handlar om att bli isbjörnsfadder, fadder, odla träd och att köra bilar som går att tanka med allting annat än bensin.
Jag tycker det är grymt skönt och blir gärna fadder. Beställer bra mat från Carolas Eko och åker cykel.
Men, man kan ju göra mycket för människor i sin närhet också, det behöver ju inte vara för barnen i Asien - bara. Man kan också tänka på värdet att säga tack, hålla upp en dörr utan att kanske få något tillbaka, på direkten. För tillbaka det får man, det börjar med att en delar med sig sedan börjar andra att dela med sig.
I Japan 2006 satt alla människor med bara sin mobiltelefon för ögonen, de ligger tydligen lite före på det området där, och kan göra allting på sina telefoner.
"Very autistic"
Var den psykiatrikers kommentar som var en av japanerna vi pratade med på Shinkansen-turen till Kyoto från Tokyo.
Nu i Sverige 2009 och alla är mer eller mindre försjunkna i sina telefoner. iPods, iPhones, smartphones och andra digitala assistenter. Man är inloggad, uppkopplad, påloggad och inte minst uppdaterad, hela tiden och överallt.
Och Autistisk?
Jag smälter in (som om någonting smälter i det här landet…) då jag iförd fleecebyxor med min iPhone både i örat och i fickan, slinker ner på närmsta butik och köper grön mjölk.
Det är något visst med att anlända till Sverige och Arlanda 06.04 en morgon i februari.
Man är lite trött och lite nyvaken, på planet är det varmt och skönt, men bara den lilla stund man exponeras för kylan när man går från planet till själva gången som leder utgör den förlängda gaten på flygplatsen, så hinner kylan sätta sig i märgen på ett sånt sätt att den nu, så här ett dygn senare fortfarande sitter kvar.
Vidare försökte vi på Arlanda på "Grand Café" (!?!) försöka köpa lite frukostbröd. Men det gick inte för flickan som bemannade cafét hade inte tid med den enda gästen. Vilket hon ‘vänligt’ fnös efter några försiktiga "ursäkta..?"
"Grand Café" var uppenbarligen ett taget namn.
I övrigt förvånades man över människorna som var där och mötte sina vänner och familjer vid flygplatsen - säkert 15-18 stycken - där flertalet var klädda i träningsoverallsbyxor.
Sist men inte minst fick jag mig en släng av "Välkommenhitsleven" också när en man gick precis framför min bagagevagn, vilket ledde mig till att stanna tvärt, så att en av väskorn ramlade ner och min första tanke var en fråga som jag fick i mitt huvud "var det något skört i väskan?" Frågan ledde mig till att sucka varid denna man stirrar på mig och utbrister "Är det något problem eller?!"
Idag åt vi frukost på Dubliners, eller Dubliner’s kanske. Alla städer med självaktning har ett antal irländska pubar, även städer utan självaktning - Bangkok har alltså också några stycken, varav Dubliners är en.
Egentligen finns det en Dubliners i alla städer med självaktning, men det är en annan historia.
Jag har varit på Dubliners fyra gånger. Två gånger med en och samma person, och det är inte Mia. Den tredje gången jag var där var i fredags och den fjärde gången jag var där var idag. Jag tränar mycket just nu, say no more.
Dubliners frukost är för övrigt brittisk/irländsk och är samma ställe dit mina vänner M & F gick på morgonen samma dag som de skulle flyga tillbaka, hem till England efter två år i Bangkok. Jag har ingen kommentar till det mer än jag då tyckte att det var ganska konstigt.
På Dubliners åt vi med ett par kompisar, en av dem frilansar lite som journalist och intervjuade ett språkgeni för lite sedan, detta språkfenomen pratar 15 språk flytande och väljer ett språk för varje intresseområde tydligen.
Komedi/Humor: Engelska
Allt som har med känslor att göra: Spanska
Politik: Thai
Thai?!?
Hade jag suttit där och tryckt i mig vita bönor och Black Pudding så hade jag garanterat satt det i halsen. Jag var inte ens säker på att det fanns ord på Thai som handlar om politik.
Men jag talar inte thai flytande, utan klumparna är ganska stora. Men jag börjar ju tro att språkgeniet hittar på egna ord inom respektive språk.
Men visst skulle det vara kul att träffa honom - inte för att prata politik kanske men ändå.
Idag var det återigen möte med SSS. Jag har inte varit där på några månader på grund av resor, man kan inte vara överallt hur gärna man än vill.
Nu fick jag dock chansen att återigen gå till Stable Lodge och äta svensk mat. Och friterad Camembert.
Jag var dock försenad - återigen, man kan inte vara överallt samtidigt och en dag kommer jag också att lära mig det.
Så nu fick jag stå där med mössan i handen och be om ursäkt och beklaga mig att jag inte var en tid. Ett tag hade jag tänkt försvara mig med tillfället när vi satt och väntade i över två timmar på någon som skulle komma från Pattaya, men aldrig riktigt kom dit. Det kan ju tyckas konstigt att jag säger “någon” om en person i styrelsen, när jag själv är med i styrelsen, men han har faktiskt inte varit på något av de möten jag har varit på, så det är inte så konstigt trots allt.
Nu skulle Garden Partyt summeras och Balen planeras.
Det bestämdes att Fredrik, dvs undertecknad blir konferencier och ska underhålla på denna årliga tillställning då man klär ut sig i frack och låtsas att man är på nobelfest. Jag har ju jobbat i hemtjänsten så det ska nog gå bra. Men jag vet ju hur det blir, det slutar med att man är sjukt nervös just innan och undrar varför man inte bara tackade nej eller bara inte erbjöd sig…
Mötet fortlöpte, Biff Rydberg slank ner och likaså den friterade osten.
Torsdag kväll och vi är på middag med en universitetslektor i praktisk filosofi, en kinesiolog, en blivande hypnoterapeut, en Yoga filosof och en General Manager för Asiens allra finaste spa.
Vad kan det bli av det månntro?
Intressanta diskussioner framförallt. Jag fick lära mig en del nytt och jag fick också tillfälle att förklara vissa saker som var okänt för de andra. Och vi pratade faktiskt inte triathlon en enda gång.
Det var ett bra initiativ och vi hoppas att det upprepas. Man behöver inte alltid utvärdera maider, maiders ersättning, hur länge man bott i Thailand eller hur man kan få det bättre. Alltså bättre än sin granne.
Man kan prata om att bara må bra och hitta det i livet att göra som är roligt, som känns kul och som känns rätt. Om det är att handla med Mutual Funds, vara bilförsäljare eller illustratör, spelar ingen roll utan huvudsaken är att man har valt och att man har valt det man själv vill.
Det tycker till och med den tyska filosofen som är nyanländ till Thailand. Hans fru som är född på Sri Lanka men uppväxt i Tyskland och har således såväl tyskt som engelskt pass och hans två söner på 5 och 7 år längtar tillbaka till Leshoto och det campus de bodde på där.
Var tror du det är värst att vara fattig; i ett varmt land eller i ett kallt land?
Vad är det som mest har ändrats i Sverige när du kommer tillbaka dit på besök om somrarna?
Frågorna haglar och inget svar är riktigt rätt, inte riktigt fel heller. Det kan finnas både riktigt dåliga sidor och en del mindre dåliga sidor med att vara fattig i ett kallt land.
I ett varmt land är det i generellt billigare att leva vilket skulle underlätta förstås. Men om man är så fattig att man inte funderar så noga över vad man äter till mellanmål överhuvudtaget så är det ju en annan sak förstås då spelar det inte så stor roll om det anses vara ett “billigt” land man bor i.
Sedan tror jag att sjukdomar oftare förekommer i varma länder, det är helt enkelt lättare för bakterier att finnas till. Å andra sidan fryser man mer i ett kallt land. Förstås.
Det bästa är att inte vara jättefattig.
Vad som ändras i hemlandet?
- Språket.
Häromveckan fick jag höra att vi är “ena riktiga Mocklisar”. Detta med anledning av att vi fortfarande har en bok kvar att läsa i Millennium trilogin.
“Mocklisar” är ett ord jag inte kände till sedan tidigare, så jag antar att språket utvecklas.
“Blåstråle” är ett annat nytt ord i det svenska språket. Det kan jag förvisso förstå vad det är även om jag inte kan beskriva det.
Det är förstås Neil som ställer alla de här frågorna och fler därtill. Det är kul med nyfikna gäster.
Igår hade vi en eftermiddag på TRIA. Jörgen & Neil fick en rundvandring och var imponerande. Men utvärderar förstås och det med svenska ögon, vilket kan vara bra. Framförallt väldigt intressant.
Efter TRIA tog vi bilen ner till floden och favoriten Amorosa och The Deck. God mat, fin vy, skön bris.
Väldigt skönt att vara där igen.
Ludvig och jag tog en liten promenad i gränderna kring restaurangen/hotellet, bland handelsbodarna och de kinesiska templen. Ludvig var trött men gjorde stora ögon bland röda lampor och rökelse stickor. Han hade inte en tanke på att somna och who can blame him.
Sedan tog vi bilen och cruisade genom Chinatown, blomstermarknaden och vidare till nattmarknaden. Det är härligt att åka genom stan på kvällen också, fascinerande med den febrila aktiviteten bland kineserna, de fina husen i den här delen av stan istället för höghusen i Nya Bangkok.
Husen här har inte hållits efter, men är ändå gulliga på något sätt och tilltalande, på avstånd.
Det var en härlig kväll i Bangkok, en sån man inte har så ofta men som man önskar kom tätare och kanske inte bara när man har besök.
Åter i Bangkok. Fyra dagar på Koh Samed var förstås inte tillräckligt men det var ändå skönt att komma hem.
Ludvig gillar inte att komma till nya platser. Eller han kanske gillar det, men han är lite ledsen första dagen/första natten han byter sovrum. Man kan ju tycka att han borde vänja sig för han har ju inte varit hemma särskilt mycket; Han har ungefär lika mycket tid i Tarpon Springs, Fl och i Hua Hin som i Bangkok.
Idag var första natten i Bangkok på ett tag och han vet ju inte riktigt än att det är här han bor. Så han var lite trött. Och när Ludvig är trött så sover han inte automatiskt. Men nu sover han.
För min del innebär söndag skola. Och idag var det riktigt kul. Jag har gått där sedan i september förra året och det har känts halvkul, men av någon anledning har jag gått kvar. Och idag fick jag lite utav ett genombrott med en aha-upplevelse och en bra känsla. Som om jag idag förstod sambandet mellan det ena och det andra och en möjlighet till att jag skulle kunna få ytterligare grepp om det hela, bara jag vill. Och idag känns det som att jag vill.
På lunchen berättade min klasskamrat David, som är kläddesigner hur mycket det kostar att Trademarka sitt brand. En hel förmögenhet. Han hade gjort det för sin uppsättning men’s casual wear och spenderat massor med pengar. Så jag överväger att inte trademarka - man måste väl inte det kanske? Eller?
För att skrapa ihop till det så spelar David biljard. Han är tydligen en hejare på trickshot och i en stad med fler biljardbord än invånare och där ingen människa går till en biljardhall för att spela biljard så är det klart att man kan lyckas. Till hans försvar ska dock sägas att han hävdade att han brukar ge tillbaka pengarna som han vinner - eftersom han egentligen vet hela tiden att han kommer att vinna.
Lördag 10 juni och dagen med händelsen som var själva anledningen till att vi åkte till Dolphin bay var här!
Dop för Nikolina och Katarina. Eller om det var Katarina och Nikolina - jag har ännu inte lärt mig skillnaden på dem. Det är något med skratten och ögonen. Men om föräldrarna själva knappt ser skillnad på dem om de inte ser ögonen så behöver jag inte känna mig så dålig.
De är dock väldigt glada och om man kan se skillnad med skratten så ges man ofta möjlighet att jämföra dem.
Nu skulle de tropikdöpas av den svenska prästen på stranden strax söder om Hua Hin. Problemet var bara vinden, inte en endaste kjol, dopklänning eller prästkappa hade suttit på den plats de var avsedda för om dopet hade hållits på den strand som det var tänkt. Med en flexibel familj och resort så kan man flytta både dop och middag till en plats där det var lite mera lä.
Prästen Lennart fick hjälp att hålla isär vem som var vem och döpte dem och pratade så att alla var hänförda och upprymda. Upprymda men inte uppvärmda.
Det var kallt, middagen var kall med god och glad.
Ludivg var trött och Ludvigs pappa var också ganska trött vilket gjorde att vi två var med på dopet och middagen men inte på efterrätten.
För ett par veckor sedan hörde jag och lärde mig om en övning som kallas “fröet”. Paulo Coelho var läraren och hade själv en gång varit eleven. Syftet är att födas på nytt, att få en nystart, att se världen på ett nytt sätt förhoppningsvis ett bättre sätt och ett sätt som kanske passar den person man är just idag. Med dag menas här inte ett dygn om 24 timmar utan en något längre period.
Coelho säger vidare att ett sätt att födas på är att resa. Resande hjälper oss att se nya perspektiv, att reflektera över vem man är och också reflektera över vilka de i ens omvärld verkligen är.
Jag testade inte Fröet, det är en typ av saker jag inte testar. Inte den Fredrik jag är idag i alla fall, han testar inte saker som Fröet.
Däremot reser jag. Gärna.
Vi har bott i Thailand (Bangkok) i tre år. vi har åkt till platser i Thailand under den här tiden, flera gånger. Några platser har vi åkt till en gång och sedan aldrig mer, några platser har vi åkt till flera gånger. Allra mest har vi förstås varit i Bangkok där vi bor.
Ibland har jag frågat mig vad som lockar människor och då framförallt svenskar att åka i horder till Thailand. Nästan likt en pilgrimsfärd där du inte är svensk på riktigt förrän du har varit i Thailand.
Självklart kan jag förstå vissa delar av det, jag gillar ju också Thailand, delar av det i alla fall. Det är kanske hysterin jag inte förstår. Sedan ska jag erkänna att jag också undrar över varför inte Bangkok är mer populärt, det är inte jättemånga svenskar i Bangkok och med ett så påpulärt Thailand skulle kanske Bangkok tilltala lite fler resenärer.
Nu har vi bott på en rad olika hotell och resorts runtom i Thailand i snart sex veckor. De allra flesta hotellen har hämtning vid flygplatsen de huserar över stora landytor, har strand, pool eller pooler; privata eller gemensamma och frukostbufféer. Flera resorts har en liten minimart på området och i annat fall ligger det några barer/restauranger/”affärer” på den lilla gatsnutten utanför.
Det är enkelt, praktiskt, säkert och taxiresan från flygplatsen kan vara ett nog så stort äventyr om man till vardags cyklar på sin nyinköpta mountainbike på den nyasfalterade cykelbanan som i övrigt är tom till och från jobbet, 2.3 kilometer från hemmet.
Då är Thailand fantastiskt och man förstår tjusningen med att åka hit från mörkret. Man slipper dividerande med taxichaufförer, säkerhetsvakter och affärsbiträden. Man behöver inte leta reda på en restaurang som “är bra” utan man äter där man bor för där finns både god och vällagad thaimat, Western food, seafood och Banana Split.
Bangkok blir överflödigt, vem behöver en stad där man kan komma - med lite tur - till en fin restaurang på en gata där ingen tidigare varit bara för att få ett vin som smakar kork? men man kan ändå inte förklara för kyparen att rosévinet inte är bra utan smakar kork och att man vill ha en ny flaska. Kyparen tror sig efter ett tag förstå och erbjuder då en flaska rött vin istället. På vägen dit får man ringa tre samtal till två olika vänner eftersom taxichauffören inte har en aning om var den här restaurangen ligger. Han är taxichaufför och behöver inte veta sånt, han har en bil och en doftgran och det är allt man behöver.
Att resa ger perspektiv på sin tillvaro, ingen tvekan om saken. Men nu längtar jag hem.
Ett passande avslut på ett fantastiskt år, Ludvig och VM, bara några få misstag. Nu satsar vi vidare på 2009 och lär av misstagen från 2008 och gör detta året till ett minst lika bra.
Jag hämtade Baronerna från Belgien som kom med flyg den 30 december. Vi hann med ett besök hos skräddaren och en middag på Long Table och frukost på Chic Hotel (jo det heter faktiskt så).
Skräddaren kom vi till vid halv tio tiden, grabbarna ville ha fem-sex skjortor uppsydda, ett par blusar, två rockar fixade och något mer som jag inte minns. Det är sent på kvällen och skräddaren sneglar på mig och säger med tvekan i rösten "Åh, när vill ni att detta ska vara klart?"
"Den 6 januari" svarar P&P.
"Åh, skönt!" säger skräddaren "vanligtvis när han är här (pekandes på mig) så ska det vara klart morgonen därpå."
Middagen på Long Table var väldigt bra och Baronerna överförtjusta.
Nu spenderar vi ett par dagar på resort med dem - X2, fint, tyst och lite trasigt. Se själv
Nu har Ludvig och jag lite terasshäng innan han blir hungrig.
Nu har vi hamnat med M&M i Hua Hin, och Le Tage. Vi bor i ett litet hus på en prärie kan man säga. Vi bor i ett hus men det finns fler.
Hua Hin växer varje dag, men nya hus och fler och fler utlänningar anländer.
Att gå på gatan här är ungefär som att gå på gatan i Västerås, Orsa, Åmål eller Sundbyberg. Fast varmare. Hua Hin är inte den sista oupptäckta stranden, men det är helt ok ändå.
Igår kom det en 26-årig granne från ett av husen med sin flickvän och tittade förbi kort då de skulle åka vidare och skulle fråga om vi ville låna deras hus. De är svenskar, förstås. De hade varit i Thailand sedan 21 december denna gång. De hade varit i landet under långa perioder varje år sedan 2004; två månader en gång, tre månader en annan gång osv. De förklarar inspirerat om vartåt de ska åka den 30 december och efter det, de berättar om "den sista öde stranden" i Thailand dit de ska åka tåg över nyår, via en ö som jag inte hört talas om namnet på tidigare, men det gör inte så mycket. Inte längre. Jag råkar ut för det hela tiden, min kusin ska snart hit och ska besöka samma typer av öar - sådana öar som jag inte hört talas om.
Den unge svensken kommer in på hur Thailand funkar och hur saker och ting går till - saker som jag faktiskt känner till. Han ger ett beskedligt intryck och verkar genuint snäll och vill hjälpa. Själv funderar jag på när jag ska och om jag ska, berätta att vi bor här och har gjort så i tre år.
Den unge svensken, som inte förefaller vara varken långlöpare, simmare eller golfare, har två stora synliga tatueringar, en på vardera axeln. Den högra axeln är prydd med ett vackert DIF (Djurgården) emblem och den andra axeln har fått ett schackbräde med schackpjäser som tagna ur en actionversion av Colossus Chess, då både schackpjäserna och brädan ser ut att vara på väg framåt och uppåt.
Jag ska precis berätta att vi bor i Thailand och att jag faktiskt varit på Koh Chang ett par gånger när han, den äventyrslystne tatuerade ynglingen, förvånar mig med att med ett stort leende i hela ansiktet rekommendera Sofitels Afternoon Tea här i Hua Hin.
Min åsikt är att det är det bästa med Hua Hin - High Tea på koloniala Sofitel.
Så vi hade lite gemensamt trots att första intrycket inte tydde på det.
Djurgården och Afternoon Tea - hänger ihop som Häst och Vagn över hela världen.
Nu ska jag berätta något som är roligt. För omväxlings skull.
Jag har vid några tillfällen talat om var vi har bott när vi har rest, hur vi har bott och var vi har varit.
Reaktionerna varierar, säger man Sheraton så blir reaktionen från amerikaner oftast i stil med följande:
"Great! Sheraton is good, very comfortable. Good breakfast."
Svenskar säger oftare än sällan:
"Sheraton?! Jaha, åh vad jobbar du med som har råd med sånt? Vad kostar det egentligen? Hur har ni råd med det?"
Jag är ju svensk så jag är rädd att jag beter mig som svensk i de flesta lägen, men ibland försöker man tänka efter så att man inte gör det, när jag tycker att det svenska sättet är sämre. Ibland är ju det svenska sättet (omtänksam, eftertänksam osv) bra och då behöver man ju inte leta efter något annat sätt.
Men jag har några kompisar som nu kommer till Thailand, som många gör, de här polarna har bokat in sig på en fantastisk resort, en privat villa med egen pool. Jag känner att jag är genuint glad över att de ska bo där, det är de värda och denna resort kan vara något av det finaste man kan bo på i det här landet. Jag försökte komma ihåg att säga det till dem.
Hade nu inte min kompis berättat till vilket pris de skulle bo där så hade jag inte vetat det.
Han är ju trots allt svensk.
Nu till det roliga. När vi åkte från Krabi mot Hua Hin med bilen, hade vi i förväg bestämt att inte åka allt i ett svep utan stanna efter vägen. Det blev mörkt och vi började kolla efter ett ställe att sova på, efter Naithonburi, Anantara och Sheraton var ribban lagd men nu var vi på okänt vatten.
Vi såg att de sålde mat på ett par ställen längs vägen, grillad kyckling, Medium? Men inte någon resort, inget hotell och inget Guesthouse. Men så rätt som det var fann vi en upplyst bensinmack där de även hade rökt fisk. Mia tyckte det var som Strannes och frågade om de hade rum också. De skrattade och sade att det hade de inte, men deras grannar var ett litet hotell. Så vi åkte in på vägen bredvid och frågade, där fanns rum minsann. vi fick ett av de finare rummen och ställde bilen utanför. Vi gick in och installerade oss, rummet hade ett duschrum med två duschslangar, en toalett och ett litet handfat. I sovrummet fanns en säng, med sänglampor, ett soffbord med en rökfärgad glasskiva som utgjorde själva bordet, två fåtöljer som egentligen var en tudelad soffa och det fanns även ett litet kylskåp. Rummet hade ett fönster och en gardin. Golvet var av sten och väggarna av betong.
När Mia låg i sängen och gav Ludvig mat så tittade hon på gardinen då den låg i hennes blickfång, ögonen blir lite större och hon utbrister:
"Fredrik, säg att jag ser fel och att det där inte är en skorpion."
Jag tittade och jorå, mycket riktigt det var en skorpion, det var ju jättekul då jag aldrig tidigare sett någon skorpion. Vi bestämde att gå och säga till "personalen" på stället för att se om de kunde vara vänliga att riskera livet och ta bort den.
Jag gick då för att hämta dem, jag fick med mig den 16-åriga föreståndaren och han tog med sig sina kompisar, 11, 13 och 14 år gamla.
Skönt att vara i trygga händer.
16-åringen gick in, tog skorpionen i taggen och bar ut den. Så var den ur världen och vi kunde lägga oss till sängs och fortsätta ha högläsning ur Stieg Larsson boken som vi just påbörjat.
Vi sov, om än inte som prinsar och prinsessa men vi sov och kunde köra vidare morgonen därpå. Ingen frukostbuffé som tog av vår värdefulla tid, ingen utcheckning - vi hade ju betalat i förskott - inga bonuspoäng som skulle registreras och ingen minibar som skulle kontrolleras. Nyckeln lämnade vi på rummet och sedan åkte vi iväg.
Och som våra vänner som nyligen kommit från kambodja skulle ha sagt, "aldrig khmer".
Nu undrar du förstås vad det kostade, men det tänker jag inte berätta. Men jag kan berätta att de hade dygnspriser och när vi i dagsljus svängde ut från stället på morgonen såg vi vad hotellet hette.
Numera i egen villa istället, med pool och kök där vi får laga vår egen mat. Och det är faktiskt väldigt bra det också.
Idag hade vi födelsedag, båtdag och julafton.
Kryssade runt bland kobbarna i Krabis skärgård och åt god mat på dukade bord på paradisstränder. Ludvig njöt i fulla drag i sin nya gula flytväst.
Man försöker glömma att man längtar efter snö och kyla och varm glögg. Och stundtals gick det faktiskt riktigt bra.
Det finns stunder då man längtar mer hem än annars och det är vid jul. Förstås.
Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar - sägs det. Jag är dock en av dem som tror att det inte stämmer, men just denna jul hade jag fel. There’s a first for everything.
God Jul på er, imorgon ska jag upp tidigt och ta en cykeltur. Nej, cyklar är inte det enda jag gör.
Vi brukar sällan vara ute i alltför god tid, inte ute för sent och inte sista minuten, men saker och ting blir inte alltid gjort så tidigt som det skulle kunna göras. Det funkar bra och man lever i en illusion att man får mer tid över till annat. Under den tid man annars skulle ha suttit och planerat och bokat flygbiljetter, hotelnätter och utflykter.
Nu skulle vi ju till Krabi, sex personer för att fira 70 års dag och det kändes som att det var viktigt att få det i ordning så att det blev så bra som möjligt, av den anledningen började vi styra upp saker redan i augusti så att det skulle funka nu vid juletid då födelsedagen äger rum.
Vi fick hjälp med att boka ett nytt hotell i modern stil i Ao Nang - Ao Nang, en favorit i repris. Ao Nang har alltid varit bra, och med rätt kunskap och kontakter så blir en födelsedag i området kring Ao Nang fantastisk.
Nu skulle vi bo på Hotel Cha-Da i Ao Nang, som byggdes under året och skulle öppna i december. Vi är i Thailand och jag kan erkänna att jag var lite skeptisk till det faktum då jag vet att inget - läs INGET blir klart i tid här, inte vägar, inte tunnelbanor inte flygplatståg, inte hus, inte Sky-Train stationer och inte hotell. Men vår kontakt i Ao Nang håller väl koll så vi skulle kunna veta hur det gick.
Vi får lite påbackning om att vi inte betalat för hotellet, som av någon anledning skulle betalas innan ankomst vilket kändes lagom bakvänt, men ok då. Så efter en sömnlös natt i Phuket och drömmar om att vi inte hade något boende eftersom vi inte betalat så stressar vi runt till några banker och för över pengar till Ao Nang tjejerna.
Hälften av gruppen (Mia, Ludvig och jag själv) åkte från Phuket med bil för att möta resten av sällskapet som kom med flyg från Hong Kong till Krabi.
På morgonen innan vi åker från Phuket ringer vi Ao Nang för att fråga var hotellet ligger, jag passar då också på att fråga om det är klart och öppet - jorå säger den glada norskan, “det öppnade den 15 december!”
Toppen, vi åker från Phuket glada i hågen att komma “hem till Krabi”.
Planet skulle landa 15.15. Vi var framme med bilen klockan 14 och åker direkt till hotellet.
Vi åkte upp på en höjd där det låg och vi åkte slalom mellan arbetarna som höll på att cementera vägen fram och när vi kommer upp så får man initialt en bra känsla. Nytt och modernt.
När vi kommer närmare ser vi att porten till entrent är ihoptejpad, det ser inte riktigt öppet ut. Vi går ur bilen och kikar in genom de dammiga fönstren och ser att lobbyn är belamrad med möbler, inplastade dock. Allihop…
Vi ser ingen hotellpersonal bara byggare. Hotellet är inte klart…
Vi ringer den glada norskan och informerar henne om att vi inte kan bo på ett hotell som inte är färdigbyggt och tycker att det är lite konstigt att vi inte fått reda på detta. Hon ringer sin chef och de säger sig vara on the case. Vi åker till deras kontor och får reda på att de bokat in oss - “med en upgrade” - till Thai Village.
Thai Village är precis vad det låter som, de hade en bartender med cowboyhatt i poolbaren och jag vill inte ha någon bartender med cowboyhatt på mitt hotell. Än mindre vill jag bo på samma hotell som någon som har “Färjestad” tatuerat över hela ryggen.
Vi tackade ödmjukast för erbjudandet om denna “uppgradering” men avböjde och önskade istället Centara eller Sheraton.
Klockan var nu 15.10, fem minuter innan födelsedagsbarnet landade och vi hade ingenstans att bo. Trots bokning i augusti och erlagd full betalning. Så mycket för att vara ute i god tid. Aldrig mer säger jag Utan man tar seden dit man kommer helt enkelt.
15.15 blev det dock klart med Sheraton, 15.25 får han som hämtar vid flygplatsen order om att köra direkt till Sheraton istället för Cha-da - då det egentligen inte finns.
Ingeborg ordnar alltså Sheraton för en tusing mer per dag - en tusing som jag utgår ifrån att agenturen hon använder sig av, som sagt att Chada var färdigbyggt eller inte sagt att det inte var klart, enligt mig ska stå för. Men det vet vi inte ännu…
16.20 rullar vi in vid Sheraton och 16.25 kommer Hong Kong resenärerna, glada i hågen, lite svettiga efter en språngmarsch genom Suvarnabhumi flygplatsen. Men överförtjusta över Sheraton. Och visst hade adrenalinruschen lagt sig även hos oss, men fortfarande lite omtumlade efter den lilla stressattacken
Ett bra jobb av Ingeborg till slut, men lite sloppy att inte veta att hotellet de sålt rum på (visserligen med hjälp av en annan agentur) inte var färdigbyggt och öppet.
Nu njuter vi i fulla drag av detta palats. Som dock förefaller ganska öde vilket väl är synd för dem.
Sjätte hotellet på den här resan, och återigen på Sheraton, denna gång i Krabi och det är riktigt fint. Vackert är det också, och nästan som att vara i tropikerna. Nästan..?
Nu var det inte riktigt meningen att det var här vi skulle bo, men det blev så och vi är alla väldigt tacksamma för det.
Jag har idag gjort min morgonsimning, ätit av den ofantliga frukostbuffén och mår gott.
Ludvig verkar också glad, han vänder sig från rygg till mage gång efter annan så fort vi kommer till Sheraton - det är väl något med sängarna här, att de är lagom hårda för det.
Nu ska han bli Starwoods yngsta medlem. Och vi hoppas att han inte får men för livet efter det.
Igår åkte vi med bil från Hua Hin till Phuket. Fullpackad bil; med cykel packning för tre veckor för fem personer, cykel och fem personer varav en med barnvagn.
Ibland undrar man varför man inte bara stannar hemma.
Speciellt kanske man undrar det när det är becksvart mitt på väg 44 som är stor nog att vara en Auto Strada men tom nog att vara en Åtorpsväg. Ingen bensinmack längs denna väg, inga restauranter - å då menar jag inga som i inte en enda. Bara mörk motorväg med två filer i vardera riktning.
Märkligt. Kanske var det så att kungen behövde åka bil till Krabi från Surat Thani någon gång för länge sedan.
Men fort gick det och fram kom vi. Det var länge sedan det var skönt att komma fram. Nu är vi framme. och havsbrisen har övertaget över värmen.
Kungen fyller år idag, Thailands kung. Så det är förstås helgdag. han är dock så pass sjuk att han inte kunde hålla sitt tal kvällen innan, som brukligt är. Men det "var ingen fara" meddelar slottet. Just det.
I och med att han fyller är det fars dag - eftersom han är som en far åt hela folket…
Ludvig och jag firade med att bada i havet i morse. Ludvig verkade inte tycka att det var helt otäckt.
Jag vet att man kan diskutera det logiska i att åka bil till Phuket från Bangkok men i dessa tider framstod det faktiskt som riktigt smart - även om vi bestämde oss för det långt innan PAD. Det än mindre logiska i att göra ett pit stop i Hua Hin kan man också diskutera - men stannar man för natten på Anantara så förstår man logiken.
Hur ska man kunna leva i nuet när man vid lunchen planerar middagen och vid middagen bokar boende för nästkommande dag?
Ska man leva i nuet? Eller ska man vara så bra på att planera att man hela tiden lever med vetskapen att nästa steg, nästa aktivitet, kommer att vara superbra.
Jag kan sitta i en timme eller två och titta på Ludvigs läppar, på de små vecken på knogarna och fascineras över att han är en egen riktig varelse som ser ut som oss andra, bara lite mindre.
Det är kanske att leva i nuet. Jag tackar för den insikten och är glad och tillfreds med att jag varken vet vad jag ska äta imorgon eller var jag ska sova.
USA har en enhet inom statstyret som heter Homeland Security, för att skydda hemlandet.
“The greatest nation on earth” som de själva brukar referera till.
Vad exakt som är great framgår inte, om det är de stora portionerna mat man får, det extra sockret på popcornen, den dryck som säljs på caféer som de kallar Kaffe men ser ut som te och smakar något helt annat - för säkerhetsskull kan man få det med vaniljsmak.
Om det är att det är enkelt att få tag i skjutvapen, omöjligt att köpa en liten bil som inte drar massor med bensin?
Eller så är det inget av ovanstående som gör landet till the greatest nation on earth.
Det faktum att det finns en website med namnet “www.whocanisue.com” gör landet till kanske inte det bästa landet i världen, but it’s up there!
Vi skulle ju åka till USA, det visste vi vi maj. Så vi bad ambassaden ta reda på om vi behövde söka visum då de pass vi använder inte är av den nya sorten.
“Det behövs inte” svarar de
“Skulle du vara snäll och kolla det med amerikanarna för säkerhetsskull?”
Ingen kollar och vi hör inget. Det blir juli och vi får massa annat att tänka på men ber dem ändå ännu en gång att kolla.
“No need - Eva did not need”
Ja, men Eva, hon åkte ju dit för över ett år sedan…
Återigen svar att vi inte behöver - men utan att ta reda på det.
I september föddes Ludvig och han får sitt pass två veckor senare. Vi ser ju en tydlig skillnad på hans pass och våra pass varför vi återigen vill ha reda på hur det ligger till.
Vi ringer därför “Protokollet” på UD som har hand om passen, vi frågar dem om våra pass är “Machine readable” för USA.
“jaaaa, nja, joo men det ska de väl vara, jag tror det…”
“Tror det” är inte svaret man vill ha. Man vill inte åka till USA och prata med den oftast så överdrivet trevliga passkontrollanten med ett ogiltigt pass i handen.
Vi frågar då kompis Cynthia, pressansvarig vid USAs ambassad i Bangkok.
“Jorå, era pass borde funka”
Då det förefaller näst intill omöjligt att få ett direkt svar på frågan så bestämmer vi oss för att ta våra pass och åka till USAs ambassad för att själva fråga och höra svaret.
Det kan ju låta som en smal sak att åka dit, men ambassaden liknar förstås ett fort och ligger vid en väldigt väl trafikerad gata här i stan. Och man hoppar inte bara in och ställer en fråga. När det dessutom är USAs ambassad förväntar man sig att det ska ligga några hektar med parkeringsplatser runtomkring fortet - men icke då, det här är Thailand och USAs mark börjar inte förrän vid grinden. Så inte en endaste liten parkeringsficka.
Jag släpper av Mia och Ludvig och jag cirkulerar i området i 40 minuter. Mia kommer tillbaka efter att ha visat passen för en tjänsteman som berättat att det inte duger - att vi minsann behöver skaffa visum.
Något som vi kanske kunde ha fått reda på tidigare. Nu gick det bra om vi kom in på måndag och hade med oss de ifyllda pappren, då skulle vi få visumen på onsdagen, lagom innan avfärd på fredagen.
Mia fick med sig två blanketter ut, en för oss var att fylla i, vilket vi gjorde.
Tillbaka till ambassaden på måndagen med pass, ifylld blankett ställde vi oss i kö.
Väl framme vid luckan frågar flickan (tjänstemannen) om vi inte har två blanketter med oss.
Vi svarar nej, vi hade ju bara fått en.
“Men den här ska också fyllas i” berättar hon och ger oss en till.
“Vi är två, kan vi få två blanketter?
“En räcker - den är bara för män”
Bara för män?!?!
Vad är det här nu då? The greatest nation on earth…
Jag ska alltså fylla i ytterligare ett papper.
Förnman, efternamn, mellannamn, stam, klan etc.
Stam? Klan?
Sedan ska jag ange vilka skolor jag gått i, namn på skolan, adress, telefonnummer och kontaktperson.
Alla skolor.
Undrar hur de uttalar Stråningstorp och undrar vad Katarina Berg-Cassersten sade när de ringde från the greatest nation on earth.
Jag ansåg att det var en alltför stor risk att ta då Katarina antagligen inte pratar en engelska som är värd namnet eller som de ens kan förstå så jag uppgav inte henne.
Vidare skulle mina två senaste arbetsgivare anges, adresser och telefonnummer och chefer osv.
Sedan till listan över de länder jag har besökt - de senaste 10 åren!
När de två extra A4 pappren var ifyllda började ambassaden göra sig klar för att stänga.
Vi fick lämna in våra papper och blanketter, komma tillbaka två dagar senare för intervju.
Vi återkom, svarade på frågor; första frågan var “Hur länge planerar ni att stanna i USA?”
Mia svarar: “24 år.”
Ett par höjda ögonbryn, sedan ett skratt från Mia och hon ändrar sig till dagar, allt var förlåtet.
The greatest nation on earth
Vi får våra visum och kan åka iväg.
Väl framme vid passkontrollen i Los Angeles frågar vi huruvida kontrollanten kunde läsa våra pass med maskinen eller inte.
Igår var Ludvig och jag själva hemma. Vi bänkade oss framför teven för att titta på Tour de France från 1999.
Jag startade DVDn och Ludvig började skrika, jag förstod först inte alls varför, men det slog mig sedan att det var ju en tråkig etapp, en flack dag i Bretagne. Hur kul kan det vara?
Så vi bytte till en bergsetapp och en väldigt spännande sådan, men han bara skrek vidare.
Då fick han lägga sig i sin säng och då somnade han. Så vi får titta färdigt på det där någon annan dag.
Vi är kvar i USA, efter Clearwater pallrade vi oss upp till Washington D.C.
Vi anländer till The National Airport, den som republikaner och likasinnade kallar ‘Reagan Airport’ medan demokrater kallar den för ‘National Airport’.
Washington är fantastiskt. Det är höst, det är lite småkallt, frisk luft, röda och gula blad på träden och på marken. Det finns trottoarer överallt och vid varje övergångsställe så har de gjort som en liten sluttning på trottoaren så att man enkelt kan rulla barnvagnen ner på gatan.
Vi har varit vid Vita Huset och House of Sweden. I Georgetown och i Adams Morgan. På Borders och på Barnes & Noble, fikat och läst tidningar och bläddrat i böcker.
På Barnes & Noble hittade jag en tidning som hette “Counter Terrorism” Fantastic. En månadstidning om hur man skyddar sig mot terrorism.
Loppet hade varit och jag vill helst inte släpa på min stora blå plastväska med cykel i längre. Den är praktisk, men inte gjord att bära.
Så jag söker upp informationen och frågar farbrorn var bagageinlämningen ligger. Du vet den bagageinlämning där man betalar lite per dag och får ha sin väska som man inte behöver förrän man ska resa nästa gång.
- Jag är ledsen men något sådant har vi inte, berättar mannen i informationen.
- Skojar du, frågar jag, det här är ju en ganska stor flygplats i en huvudstad i världens största ekonomi?
- Nej, vi har inte haft något sådant på flera år.
- Varför då??
- Because they blew up two buildings!!
- Well, then I think that you are a bit paranoid.
- Oh you got that wrong young man. They are still after us you know.
- I think that you are more after them than they are after you.
- Oh no, the more we try to help those guys the more they come after us.
Half är ju alltid half, hälften är alltid 50% av det hela.
Så om man gör ett triathlon som är en half Ironman vad är man?
Är man då hälften så galen eller dubbelt så begåvad som de som gör en Ironman?
Jag har aldrig gjort en hel Ironman, utan har gjort två stycken halva. Nu är arrangörerna av dessa tävlingar tänkt till lite och kallar dessa triathlon som är halva sträckan av en Ironman för “Ironman 70.3″ 70.3 står för den totala sträckan - i miles. Då känner man sig inte heller som den halva Ironman som man heller inte är.
Som ni märker kommer dessa tävlingar inte från den mer utvecklade delen av världen, 113 km är den korrekta sträckan. Egentligen.
Nog om det.
Min första Ironman 70.3 var i Kina, då kvalade jag in till min andra tävling på samma distans. Den andra tävlingen gick nu i lördags, igår och kallades “Ironman World Championships 70.3″.
Det var i Clearwater, Florida, USA VM tävlingen hölls och stämningen var på topp. Det började redan i onsdags med Expo, registrering och Clinics. För säkerhets skull registrerade jag mig redan då.
Jag fick mitt armband i plast som man måste ha på sig hela tiden - och förstås ett tag efter tävlingen också. För att påminna sig själv om vad man gjort.
Jag träningssimmade med Gatorade på torsdagmorgonen, och vilade resten av dagen för att träna lite lätt på fredagen.
Fredage visade sig gå till förberedelser och till flytt från Tarpon Springs till Clearwater.
Uppstigning 4.30 för att äta “frukost”, den måltiden bestod av torr hemmagjord musli och skivad banan, i några omgångar, ett par bananer och två äpplen senare samt en kopp kaffe som jag kokade på hotellrummet, förlåt sviten, slank ner innan jag ansåg mig redo att ge mig ut i den mörka Florida morgonen.
Nere på gatan anslöt jag till flera med liknande påsar på axeln, en grön. Den gröna påsen var för morgonkläderna som vi fick lämna in vid stranden när vi bytte om till våtdräkt.
Det blev gryning och våtdräkten åkte på och pulsen steg. Min start skulle gå 7.30 och det var strax efter att de första proffsen gett sig ut på cyklingen efter futtiga dryga 20 minuter i vattnet för de 1.9 kilometrarna simning.
Jag tog på mig våtdräkten, fick hjälp att knäppa den och gick ner till vattnet för att värma upp. På med den gröna badmössan och de nya simglasögonen och sedan vadade jag ut i vattnet och fyllde dräkten med vatten. Nu dök frågan upp för första gången: “Vad håller du på med?”
Den förbannade simningen…
Simmade några “ruscher” fram och tillbaka, fyllde återigen våtdräkten och så till min startfålla.
Helikoptrarna från tv bolagen och filmteamed hoovrade över oss och de tappra åskådarna på stranden och man kunde ta på stämningen. Eventuellt kunde man skära genom den likt en kniv genom smör.
Män 35-39, andra gruppen, startskottet gick och jag sprang med de andra ner i vattnet. Jag tänkte att så länge jag kan hänga med dessa under simdelen desto bättre. Det kunde jag i ca 400 meter. Sedan släppte jag dem och lät dem hållas. Jag simmade på från en boj till nästa, vidare till nästa och nästa och letade efter den oranga där vi skulle svänga, dvs halva sträckan. Alla andra bojar var gula. Till slut kom den, jag rundade den och en organge till sedan var det nästan raka vägen in till land och när jag slog händerna i botten började jag springa. Den rann i ansikten och jag kände smaken av salt, det kunde lika gärna ha varit tårar, glädjetårar och lättnadens tårar över att ha klarat det största hindret av dem alla för min del. Simningen. Att springa upp på stranden genom duscharna och bli mött av ett gäng glada strippers är en stor känsla och just där kände jag mig som en vinnare, som en världsmästare. Jag bestämde mig för att blunda lite längre en gång och tillåta mig att känna mig som den världsmästare jag ännu inte var. Bara för att det var härligt.
In till växlingen i en väldans fart. På med hjälmen och med glasögonen, via ombytestältet till cykeln. Springa mot utgången, hoppa upp på cykeln, sätta i fötterna i skorna och så iväg. Oh vad trött jag var nu, och inte fick jag i fötterna i skorna som jag skulle, det tog en stund och sedan kom bron och uppförsbacken och jag blev omkörd. Omkörd? Det ingick inte i planen. Rullade nerför bron och i skarven hoppade antagligen en av mina vattenflaskor ur hållaren. Jag kom in i andra andningen och hoppades att det inte var min sista för dagen. Jag trampade nu på och mätaren visade på 37 km/h, jag frågade mig om det var för fort, men det kändes ju inte som att jag tog i. Efter 19 km var det en ny okämnhet i vägen och en vattenflaska for ur - nu trodde jag verkligen att det var den första, men det visade sig vara den andra. Ingen flaska kvar och 71 km att cykla. Jag såg fram emot tre vätskestationer längs vägen och att jag skulle stanna vid dem alla.
Jag fortsatte att titta på mätaren och den visade oftast på 37 km/h. Ibland på 44 och ibland på 32 (det måste ha varit vid vattnet) det kändes fortfarande bra. Det är dock en konstig känsla att i 38 km/h bli omkörd - av en annan cyklist. Det började gå upp för mig att jag var i fint sällskap. Undra om de förstod detsamma?
Jag höll 35 km/h i snittfart fram till drygt 70 avklarade km. Då taggade jag ner något, i kombination med att jag var lite trött. Jag hade rekommenderats att ta det lite lugnt, inte pusha för mycket på cykeldelen - jag skulle ju springa en halvmara också och jag har inte cyklat och sprungit mer än 5-6 veckor innan dess pga skada.
Dock tog jag sista bron betydligt snabbare än i början av loppet och rullade in för växling. Cyklingen tog 2:42 och gav en snittfart på drygt 33 km/h - lite snabbare än en moped som jag brukar säga.
Av med skorna i farten, lämna cykeln o springa till påsen med löparskor, vätskebälte och keps. På med skorna, knyta desamma och så iväg. 8 min per mile visade det sig att jag höll ungefär, viket var helt ok. Löpningen var den del som gick bäst trots minst träning. Jag höll en jämn fart, inte snabb kanske men jämn. Förutom de sista milesen, två kanske, som jag sprintade. Dels för att jag orkade och dels för att jag hemskt gärna ville spöa min kompis Owen, vilket jag också gjorde. Första varvet på 57 min och andra på 58. Det innebar en tid på 1:55.
Hela loppet gick på 5:32 vilket inte gjorde mig till världsmästare, men jag förbättrade min bästa tid - den från kvaltävlingen i Kina - med 30 minuter detta i mitt andra lopp över distansen och i min fjärde triathlontävling någonsin, så jag är nöjd.
Men man når inte resultat utan stöd, från familj som hejar på plats i svenska kläder, från vänner vid sidan av vägen, från kompisar som hör av sig från när och fjärran i jordens alla hörn med hejarop och uppmuntran. Det underlättar också att ha en coach som är erfaren och mer kunnig än man kan ana.
Så, hälften så galen eller dubbelt så begåvad - det är upp till dig att avgöra. Jag har i alla fall roligt när jag gör dessa tävlingar, lopp eller evenemang. Så det spelar egentligen inte så stor roll vad de kallas.
Vi har bott i nästan två veckor i hus i Tarpon och Florida har känts ok, men inte mer stundtals. Jag har klagat på vädret, det har varit kallt och mulet.
Idag flyttade vi som planerat in till hotell i Clearwater istället.
Nu sitter jag med kvällssol på balkongen och tittar ut över en glittrande Mexikansk Golf.
Jag klagar inte!
Idag har varit en logistikdag, packat rätt kläder i rätt påse, löpning i blå och cykel i röd - eller var det tvärtom? Försökt få ner rätt antal Energi gels i fickorna och de små väskorna. Skaffat vätskebälte och fyllt det med Oreda direktimporterat från Thailand. Varit på en väldigt amerikansk Seafood bar med covergitarrist och massa tjocka amerikaner. O där satt jag i mina korta tights.
Men nu är det tidig kväll och jag NJUTER av att vara i Florida!
Igår var det val här ifall någon missade det. Jag tror att risken att missa det kan ha varit större just här än någon annanstans.
I Florida, runt Tarpon Springs där vi är har det suttit skyltar och valaffischer vid vägkanten ganska länge. De största och flesta skyltarna har varit för Bob.
"Bob for Sheriff"
Stod det och av storleken på dessa skyltar att döma var det valet det viktigaste häromkring. Och som turist så vet man ju inte, det kan ju vara så faktiskt. Återigen, att döma av alla skyltar med "Private property!" "No trespassing!!" "Keep out!" så kanske en bra sheriff är vad som behövs.
Man fick förresten inte rösta med varken en McCain t-shirt eller en Obama t-shirt på sig. Däremot fick man ha en t-shirt på sig som det stod "Rock the vote" på.
Det vet jag eftersom det var en tjej som mailade in till ett tv program och frågade om just detta.
Det var ett bra program. Dessvärre vet jag inte vad programmet.
Nu är valdagen över och de allra flesta är glada över valresultatet idag. Precis som det brukar vara, när man röstar någorlunda demokratiskt.
Det finns mycket att säga om USA, man längtar hit ibland, man tänker att man ska äta ostpopcorn, fajitas från Taco Bell, Oreo Cookies, dricka juice, Root Beer och Dr Pepper. Man vill äta pepperoni pizza där man får leta efter pepperonin under all ost som är minst lika god, man vill äta på Wendy’s, Burger King, Pizza Hut och helst på alla på en och samma gång.
Sen kommer man hit och inser att ett helt lands folk har hunnit före. De har hunnit före till den sötade yoghurten, till Dunkin Donuts, de hann först till Free Refills och Double Cheese med extra allt.
Det är då mitt i allt detta när jag ser dem, hör dem grymta och vänder mig om för att se VEM som låter så. Jag vänder mig om och inser att jag inte kan urskilja vem av dem som låter. De ser likadana ut allihop och antagligen finns det potential att alla låter likadant.
Nej nu ska jag äta extra stora hembakta prefab superstora kanelbullar med glasyr på.
Jag är svensk, det är som det är och jag känner att jag måste avverka vädret.
Andra och tredje dagen i Florida var det 9° på morgonen.
9°.
Lite senare på dagen var det lite varmare och jag åkte ner till Clearwater för att kolla piren. Det första jag undrade när jag kom fram till vattnet var hur stan hade fått sitt namn.
Vattnet är halvbrunt och vågorna var höga. Jag åkte därifrån och försökte tänka på något annat.
Huset vi bor i, Mamma, Pappa (eller Farmor & Farfar rättare sagt), Ville, Line och Ludvig, Mia och jag, har ett ljust trägolv. I 9° kyla så kändes det som en fjällstuga. Stugbytardag är lördagar men jag har inte hittat bastun ännu.
Den 27 oktober var vi framme efter två dagars resa. Minst. Lunch i Los Angeles, Middag vid gaten och en macka i plast på planet som vi var tvungna att köpa med själva då det inte bjöds på något.
Sedan äntligen en frukost värd namnet i Philadelphia.
Efter den frukosten bar det iväg mot Tampa och bara två timmar senare var vi framme i ett soligt och blåsigt Florida.
Ville o Line som inte bara bygger utan också hämtar och hittar, hämtade oss vid flygplatsen. Där jag först upptäckte att min cykelväska hade gått sönder. Handtaget sönderslitet.
Men handtag är förstås inget som ersätts. Som om det inte är en del av väskan.
Jag skulle kunna ägna en egen post åt US Airways om jag orkade klaga, nu gör jag inte det så då får det vara.
Rapport
Vi kom fram, blev hämtade i en juste bil och åkte för att äta en Mexican Lunch. Soft.
Sedan åkte vi till Clearwater och kollade läget, det kändes lite speciellt och ganska skönt att äntligen vara där och se "Clearwater" på vägskyltarna och inte bara i informationsmaterialet.
Sedan till huset som vi hyrt. Med en "huge porch in the sunset near the beach".
Visst det var en stor porch, men den är skymd av träden, gångavstånd till vattnet, som är en flod där man fiskar. MEN huset ligger på den väg i Tarpon Springs där man cyklar om man tycker om att cykla i Lycra och färgglada tröjor. Det kunde inte vara bättre med andra ord. Och vid floden finns ett inhängnad område om ett par hundra kvadratmeter där man kan simma utan både pelikaner och delfiner. Bara med sjögräs. Men det var helt ok. Och väldigt kallt.
Sport
Jag har nu sprungit, cyklat och simmat flera gånger om och för första gången inför ett triathlon känner jag som att jag har någorlunda "koll" på alla tre grenarna. Allt är ju relativt men ändå.
Väder
Florida är kallt. Det är allt jag har att säga egentligen. Det är väldigt kallt.
Chillade först i loungen med mat och dryck. Sedan bar det av till den lilla basinetten och Ludvig somnade.
Han verkade gilla att flyga i alla fall i 11 timmar. De sista fyra var en prövning även för honom. Men det är ju skönt att han är mänsklig.
Det visade sig att vi hade en bekant som stewart på planet så vi försågs med ostbrickor, cappucinos och espressos samt silverbestick genom flighten. Trots att vi inte satt i business. 15 timmar i en och samma stol gäller det att glädja sig åt det lilla.
Väl framme i Los Angeles, tog vi oss till hotellet. checkade in.
Inte den Mr Walker man först tänker på, dvs Fantomen.
1. Han har inga trikåer.
2. Han går inte omkring med en varg vid sin sida. Bara en fru och hon är möjligtvis en fox men är knappast kopplad.
Det var inte Texas Walker Ranger heller. Absolut inte.
Denna tedrickande Walker är ca fyra timmars meditation i ett annat plan bort från den mest kände Walker av dem alla. Johnnie.
Hur som helst; Walker är ganska entusiastisk och entusiasmerande han brinner för det han håller på med, till 100%
Sist jag träffade honom arbetade han i Hong Kong med telecom och hans företag tillverkade någon liten del till mobiltelefoner. Nu minns jag inte vilken del det var om det var antennen eller om det var något kretskort. Vid närmare eftertanke så borde tillverkande av antenner till mobiler vara en utdöende marknad så kanske att det var något annat. Om det inte var en inbyggd antenn förstås.
Nåja.
Då fick jag en grundlig redovisning av vad de gjorde, hur det funkade och vad det skulle leda till, detta med en sällan skådad energi.
Nu hade Walker slutat på företaget i Hong Kong och flyttat till Bangkok för att studera miljön. En Masters degree i Environmental Studies. Varför inte göra det i Bangkok?
- Det blir inte billigare än så.
Walker är en Master student som sagt, men har en hel del kurser med thailändare som gör sin PhD. De ska alltså bli doktorer. Dessa PhD studenter är lärare på olika universitet runt om i landet.
De svarar inte på frågor berättar Walker. De bara stirrar rakt fram. “Mind Erase” eller “ME” kallar vi det när thailändare träder in i detta altered state. Ett tillstånd som kan komma in handy ofta här. Till exempel i trafiken när det är trafikstockning eller om man kör på någon så kan man låtsas som det regnar. Är man thailändare så har man tagit detta till perfektion.
PhD studenterna går in i ME mitt under lektionerna när de inte vet svaret. Gissningsvis är de i ME hela lektionerna.
En dag fick klassen i uppgift att göra en lampskärm. De fick använda papper, sugrör, gummisnoddar och tape. (Gummisnoddar och Sugrör antagligen för det inte finns något annat som det är ett sådant överskott på i det här landet) man skulle göra den miljövänlig och sustainable.
Ett experiment för att se hur studenterna och de blivande doktorerna tänker.
Walker har fattat galoppen och gjorde sin lampskärm helt i papper.
En PhD student valde att göra sin lampskärm av sugrör och tape.
Professorn blir paff och vet inte vad han ska säga, än mindre vad han ska tänka om denna blivande Doktor.
- Hur tänker du? frågar han. Var kommer sustainability in här? Miljövänlig?
Den blivande Doktorn i Miljö och Global Warming svarar att han har gjort den av sugrör och tape för att den inte kunde bli mer sustainable med de andra materialen.
- Hur menar du? frågar professorn
- Sustainable, dvs hållbar. Min lampskärm kommer inte att gå sönder. Det kallar jag sustainable.
Har han en poäng? Är det han månne som ligger bakom Go Green skyltarna i frigolit på varuhusen? De verkar ju också hålla. Fråga inte mig, jag är sjuksköterska och inte alls Doktor i miljöfrågor.
Det är ju regnperiod här. Jag minns regnperioden som en plåga från tidigare år. Vid ett par tillfällen tvingades både Mia och jag vada hem från Sky Train i knähögt vatten, vatten som förvisso kan kallas regnvatten men som bäst liknas vid avloppsvatten.
I år tycker jag inte att det har varit så. Inte än i alla fall. Å på lördag åker vi till Florida och det innebär att vi bara har 6 dagar på oss att få vada.
Hur som helst.
Där vi brukar cykla när vi cyklar i Bangkok ligger ett par mil utanför stan. Den avstängda snutten motorvägen. Delar av denna väg ligger ganska lågt och vägen går mitt i några risfält där barn badar och farbröder skördar.
Har det regnat är det väldigt blött på delar av den vägen vilket inte gör jättemycket men jag föredrar om det är torrt.
Så jag hoppas på uppehåll varje gång jag åker dit.
Igår skulle jag cykla 2 timmar 30 minuter och sedan springa 1 timma efter det. Inget regn! Torra vägar men blåsigt. Det gick till och med vågor på risfälten, vilket är lite annorlunda. Men gör upplevelsen större.
Brick passet gick utmärkt, på kvällen provbad med våtdräkten för första gången. Som att simma med massor av gummiankor på kroppen. en fröjd!
Idag när jag skulle springa mitt längsta pass på flera månader upptäckte jag klockan 20.57, precis innan jag gav mig iväg att min lilla lilla iPod inte fungerade. Inte ett pip kom det från den, förfärligt!
Att springa 90 minuter på löpband klockan 21 på kvällen är tråkigt nog som det är, utan musik är det tungt. Speciellt eftersom jag då måste lyssna på mig själv när jag river av Maria Callas alla hits på en gång och då är det bara att hoppas att det lilla gymet är tomt.
Om jag inte har musik så brukar jag därför räkna får, men så sent på kvällen finns det ju risk för att jag somnar och ramlar och skadar mig på löpbandet. Löpbandet som det står Advarsel på överallt och som man aldrig riktigt tar på allvar, men jag behöver ju inte utmana ödet genom att räkna får precis.
Men klockan halv tio på kvällen finns det i stort sett bara fårskallar att räkna på ett löpband.
Kanske en och annan tjurskalle.
Men jag ordnade musik på annat sätt och sprang och sprang och sprang. 90 minuter i som jag tyckte måttligt tempo och jag hade kunnat springa 90 till. Lätt.
Så står det överallt. Idag var dock huvudnyheten på The Nations webbtidning (som jag för övrigt tror uppdateras mer sällan än pappersvarianten) att börserna sjunker.
Just nu borde The Nation och Thailand oroa sig för andra saker än finansiell oro.
I förrgår Kirsten och Carrie och igår Baby Shower för hela familjen ordnad av triathlonkompisarna med Patricia i spetsen. Det är som att ha julafton varje dag!
Så Bangkok brann inte där vi var, men vi var nära händelsernas centrum med pressansvarig vid USAs ambassad vid bordet och hon som skulle ha kommit med lasagnen jobbade för fullt då hon styr upp fotograferandet i den här delen av världen åt västvärldens tidningar. Kontinuerliga rapporter påminde oss om verkligheten. Och den verkade inte trevlig… tyvärr.
Men verkligheten utespelar sig oftast ganska långt från Sukhumvit som är ett mellanting mellan en riktig värld, en flygpats och en marknad.
Triathleterna anlände med lagad och köpt mat och vi åt och drack länge och hade supertrevligt. Glass till efterätt, jorå, Haägen Dasz - som var god, förstås.
Ludvig visade sig från sin allra bästa sida av sina bara goda sådana. Nåja, han är kanske lite högljudd ibland men bara när Mia har ätit indisk mat.
Vi pratade carbon, Aerodynamik, tävlingar, träningar, splittider och transitions det är svårt att inte ha kul då.
Så folk kommer varje dag för att hälsa på Ludvig. Inte nån annan. Tänk om han bara visste…
Idag tog vi honom till libanesisk restaurang, där han fick lyssna på arabisk musik och han verkade väldigt konfunderad. Inte ens han kunde låta mer, högre eller värre än det, så han var vaken och tyst och glad.
Eller hur det nu stavas. Den amerikanska glassen som säger sig ha tagit ett “danskt” namn och är nästan lika populär i Thailand som Oreo cookies.
Efter att ha bott här ett tag så är man något av en sucker för Haägen Dasz också, det ska erkännas.
I förrgår var Kirsten här och hälsade på, hennes man jobbar på Häagen Dasz. JOBBAR på Haägen Dasz, kan man verkligen göra det? Ungefär som att träffa någon som bor på Öland.
- Det går väl inte, där har man ju bara semster.
Nåja. Hon visste i alla fall att berätta att korna vars mjölk blir till HD glass betar i norra Frankrike. Det går ingen annanstans för PH värdet är bara tillräckligt bra just där.
I rest my case och äter hädanefter Swensen’s och New Zealand Natural.
Idag hade Ärkeängeln Gabriel ordnat med Innebandy för Sverige Ambassad. Medföljare fick följa med och det uppskattas ju nästan alltid.
Man letar alltid efter texten "For Spouses" nu var det muntligt men vi fick vara med och det var kul!
En del av gymnastiksalen på NIST (New International School of Thailand - Det finns faktiskt även en Singapore International School of Thailand också.) hade hyrts och det hade ordnats med klubbor berättades det. Fantastiskt.
Jag är nördig och tog därför med min egna klubba, den är över tio år gammal men naggande god. Väl framme och träffade de övriga 17 deltagarna såg jag de röda och gula "klubborna" som vi fått till vårt förfogande.
Klubborna var väldigt korta - vi är ju trots allt i Thailand, glöm inte det. Korta klubbor råkar man ut för lite då och då när man ska spela innebandy, även i Sverige. Det kan vara ok.
Vad man inte råkar ut för i Sverige dock är att det på klubbladen sitter en strumpa fasttejpad.
Just det, du läste rätt, en Strumpa. En vit som är för stor för bladet. För att skydda golvet…
Vanligtvis skyddas ingenting i Thailand. När lägenheter byter ägare och ibland även hyresgäster blåses hela inredening ut och man bygger nytt, för det är ju slitet. Förvisso sparar man plasten på klockorna och datorerna så länge det bara går. Men att i en gymnastiksal inte få spela med klubbor som det var tänkt verkar ju helt befängt.
jag sprang runt med min klubba och insåg när jag bytte till en gul eller röd klubba att det var ju som om vi spelade två olika sporter…
Det var ett bra initiativ och vi hade väldigt roligt, strumpor eller inte!
Numera är det den första frågan jag får när jag träffar människor som jag känner.
Jag funderar snabbt och överlägger hur jag känner mig. Trött för att jag simmat 2.5 kilometer och spelat innebandy en timme? Eller trött för att vi numera har barn. Det är förstås det sistnämnda de syftar på. Men ska det vara första frågan kan man undra?
Jag är ju inte känd för att vara särskilt barnkär, har bara vid ett flertal tillfällen känt att jag tycker om någon kompis barn, inte så att jag tycker illa om barn men förhåller mig tämligen neutral och har tidigare inte varit särskilt intresserad om jag ska vara ärlig. Men jag undrar om jag brukade fråga om mina kompisar och då nyblivna föräldrar om de var trötta?
Tror inte det.
Nu tycker jag om Ludvig. Fel. Jag älskar Ludvig och att han vaknar en gång mitt i natten gör inte så mycket, han väcker mig och jag får en chans till att titta på honom när han försöker sitta upp i sängen.
Så jag är lite trött klockan 8 på morgonen, men det brukar gå över.
Och det är helt ok egentligen om de frågar om jag är trött, jag behöver ju bara svara att “nej inte så farligt faktiskt. Lite kanske, men det är det värt.” “Just nu” - lägger jag dock sällan till, kanske borde jag göra det.
Idag började jag kursen i Hypnoterapi som ska pågå i sex månader och drivs av en engelsman vid namn David.
En kompis här i Bangkok tipsade mig om kursen. Jag berättade om mina planer att studera till Psykoterapeut när vi kom tillbaka till Sverige och han berättade om hur effektivt det var med hypnos.
Jag var grymt skeptisk, tänkte, ‘vad vet han?’ KBT är ju den metod som visat sig vara mest effektiv vid behandling av nästan alla åkommor. Man blir legitimerad, man har en skyddad titel, det vore väl bra? Bättre?
Men jag undersökte det, jag åkte även och testade och det kändes som något jag kunde prova på. Och nu är jag här.
Tack för alla lyckönskningar och gratulationer, det är alltid roligt med kommentarer och vid ett sånt här tillfälle förefaller det vara extra roligt.
Så tack igen.
Igår kom vi hem igen. Ett självklart hem för mig och Mia och nu också för Ludvig. Men eftersom hade bott på sjukhus hela sitt liv så kanske det var en väldans omställning för honom, mer än vad det var för oss.
Men nu verkade han trivas riktigt bra, han har tagit flytten med ro och det enda som hänt är att han steg upp tidigt i morse. Då gick även jag upp till slut - efter att han hade ätit.
Sedan satt han och jag vid ett av de stora fönstren som vätter åt öster och tittade på när solen gick upp. Han verkade gilla det för han kämpade för att hålla sig vaken och sedan blev han hungrig igen.
Jag nämnde tidigare att personalen här kan vara lite grann som robotar. De bär små badges på bröstet där det står:
"Please ASK ME if I have washed my hands"
Det är väl del av någon kampanj som någon i ledningen har dragit igång efter att ha förstått att människor i andra länder inser vikten av rena händer.
Att lednigen sedan inte talar om för robotarna vad det egentligen står är ett annat problem. Men det är ju bra att det står för då kan man fråga om de har tvättat händerna. Nu har vi slutat med det och ber dem istället direkt att gå och tvätta händerna.
Precis som det över hela Bangkok nu står "Go Green!" alternativt "Think Green!" Samma där, någon har förstått att omvärlden tycker det är viktigt och då bör de väl åtminstone ge sken av att de också tycker att det är viktigt. Men att göra 40 000 000 nya plastpåsar, plastfigurer, platsknappar, plastmärken och plasthattar som det står "Green" på är egentligen inte att "go green". Men det har ingen tänkt på. Än.
Så det där med 5-star ska man kanske ta med en nypa salt, eller tänka på att det kanske bara är Faciliteterna som är 5-star vilket förvisso är bättre än till exempelvis Danderyds sjukhus AB som väl ligger utanför den 5-gradiga skalan - och då inte på samma sätt som Conrad Hotel.
Tillsammans med Paragon kan det vara The Pride of Bangkok. Omnämns regelbundet i Newsweek och The Economist och pratar gärna själva om sina 5-star facilities.
När man nu bor på ett internationellt sjukhus så tänkte jag att jag ska äta internationell mat. De har Room Service här och det är Sodexo som står för både matlagningen och rumsservicen.
Det är alltid roligt med room service, men det är inte alltid roligt att få maten i plast containrar i yttre lagret och sedan gladpack i det inre lagret. Men maten är förvånansvärt god och förutom dag ett när jag var uppspelt över att ha både Starbucks och Au Bon Pain i samma byggnad som jag sov, så har jag ätit från Sodexo minst en gång per dag.
Bara för att jag var trött och inte riktigt visst vad jag gjorde den första gången jag skulle beställa Room Service så tittade jag på Halal menyn. Jag tänkte innan att det inte gick att äta, men det gör det ju. Absolut. De har kebab och linssoppa, Chicken Tikka och Tabboule. Vad mer behövs. Nästa gång gick jag på Thai menyn, Kyckling i grön curry blir inte godare - och starkare - än så. Till varje mål har jag dessutom beställt minst en tallrik Sushi, det gäller att få in hela kostklotet i varje måltid. Varje dag.
Jag har ju även möjligheten att promenera över till Bumrungrads nyaste byggnad, som verkligen kan kallas 5 star. Och kan Conrad Hotel i Bangkok kalla sig 6 stjärnigt så kan nog denna byggnad göra det också.
I den nya byggnaden finns en Food Court som är finare om än mindre än Food Loft på Central och Food Court på Emporium. Det är lugnt och tyst och de lagar god och hälsosam mat. Lite pricey, men vad gör man inte för att få lite pappa krafter?
Den 19 september 2006 var vi med om vår första statskupp här i Thailand.
Den 19 september 2007 kommer i alla fall jag ihåg väldigt väl då det var första gången jag som cyklist krockade med en lastbil. I en korsning här i Bangkok som heter Pattanakarn-Srinakarin, en bit utanför city.
Den 19 september 2008 föddes vår älskade son, den förstfödde. Ludvig Emanuel Kavi Öhrn.
Vi hade gått och väntat ett tag och till och med jag hade nästan hunnit bli lite otålig. Enligt ultraljudet var huvudet klart den 3 september, femur den 12 september och bålen den 28 september. Så någon gång i september skulle han väl komma.
Det blev lite svårare för varje dag att röra sig, för paret Öhrn. Mera anfådd och mer tung. Vi förberedde oss på olika sätt, Mia mediterade och Yogade. Jag skaffade en hållare till min iPhone så att jag kunde cykla och lyssna på musik och Filosofiska Rummet men ändå inte missa ett eventuellt viktigt samtal.
En alldeles ypperlig ursäkt att köpa en grej till.
Den veckan som började med den 15 september var den tyngsta hittills. Till slut insåg till och med Mia att hon var inte Tvungen att ha en full kalender hela dagen, om man inte orkar det så behöver man inte.
Vi sågs ganska mycket men inte hela tiden och jag hade min telefon nära och tänkte att "jag hör den väl ändå även om jag simmar en timme eller två."
Fredag morgon och dags för det obligatoriska veckobesöket hos den nästan overkligt vackra gynekologen. Med overkligt menas här docklik. Vikten var rätt och Cervix lite mer mjuknad, "ja, ja, kan vi gå nu, jag vill ha kaffe, jag vill uppdatera min iPhone och jag vill klippa mig."
Men istället bestämmer vi oss för att åka till en engelsman som bedriver en utbildning här i stan som jag är intresserad av att gå. Vi hade bilen och det kunde vara trevligt med en utflykt.
Vi är där en stund och har en bra pratstund och åker sedan därifrån. Mia utbrister att vattnet nog antagligen just gick. Och jag frågar om vi ska åka och äta någonstans. Inte rätt fråga just då, men det var ju för hennes skull, hon var ju antagligen hungrig och behövde lite kalorier.
Nej, hon ville helst åka hem. Så vi åker hemåt, förstås. Jag ringer BK och beställer ett par whoppers så de är hos oss när vi anländer i hemmet.
Efter en timme med ganska täta sammandragningar så bestämmer vi oss för att åka till Bumrungrad International, det stora fina sjukhuset med "5-star facilities".
Mia hade varit förutseende och packat ordentligt i en väska sånt som man kan behöva för några dagar på ett sjukhus och även sånt som man absolut inte behöver. Jag använde en del av sammandragningstimmen till att ta fram sånt som jag behövde ha med.
Vi gick mot dörren och jag insåg att när vi kommer tillbaka hem så kommer vi vara en till i familjen.
När jag i min iver rusar förbi garderoben mot ytterdörren stannar jag upp och tittar mig i garderobsspegeln.
"Ser jag verkligen ut som en pappa nu?"
Jag bestämde att jag gjorde det och jag såg genast ännu gladare ut. Och kanske kanske med några fler gråa hår vid tinningarna.
Ner till bilen, in med väskorna - Pilatesbollen… - och Mia och sedan iväg och komma ihåg att köra lagom fort över fartguppen.
Sedan kom den stora utmaningen vid Soi 3 som skulle korsas, men med en tillräckligt stor bil (och fru) har man oanade möjligheter.
På plats vid förlossningen ca 14.30 och 22:22 var det hela över och Ludvig var hos oss. Fantastiskt. Jag tyckte inte att det var så jobbigt, jag blev lite hungrig vid ett tillfälle och smög iväg till Starbucks och köpte kaffe och scones. Jag smög tillbaka in och jag hördes inte, absolut inte. Men jag luktade mat och det noterade Mia förstås direkt.
Det enda konstiga som hände var att jag vid 5 tiden när Mia var mitt i arbetet - tillsammans med Denise som jobbar på sjukhuset - var tvungen att gå till admissions office för att reda ut lite begrepp angående försäkringen. Och på sedvanligt Thailändskt vis, det spelar ingen roll om man är på Sukhumvit, Jatujak Market eller på Bumrungrad international så får man köpslå om priset.
"Package, sir?"
"Yes, Package. We are delivering now so…"
"You pay upfront sir?"
"No insurance pays"
"Oh, cannot have package."
"Cannot? Why?"
"Package is discount, no discount for insurance"
Ingen vann egentligen utan vi kom bara överens och jag vet inte om hon var nöjd, jag vet inte ens om hon tänkte på vad som hände. Personalen här är många till antalet men fungerar lite som robotar. Man får ta det onda med det goda.
22:22 kom Ludvig till världen, direkt till bröstet och han skrek och sprattlade ivrigt en bra stund, sedan lugnade han ner sig och verkade vara ganska nöjd med att ha fått oss som föräldrar.
Att vi var nöjda är ett understatement.
Jag var nöjd med min insats och Mia var förstås helt fantastiskt, men it takes two to tango. Så jag tänker denna gång inte förringa min insats, kalla mig gärna stöddig.
Sedan vidtogs en åtgärd som kan ses som något annorlunda, vid uppfärd till sjätte våningen i sjukhuset spändes Gladpack över Ludvig i hans lilla crib, det kändes inte helt rätt, men det funkade ju.
För er som undrar var vi var när vattnet gick i bilen så kan jag avslöja att vi var i en korsning som kallas Pattanakarn-Srinakarin och ligger en bit utanför city.
Först lunch på Eugenia, kombinerat med utvecklande möte, Eugenia är något som finns här som jag inte sett någon annanstans och som höjer livskvaliteten i Bangkok avsevärt.
Sedan ett riktigt bra möte med Nima på ett annat ställe.
Men SEN var det dags för biodate på Paragon. Lyxsalongen hägrade. Vi tog bilen dit.
Alla köpcenter i Bangkok har stora parkeringshus, enorma. Men i Bangkok finns hundratusentals bilar så parkeringshusen är ofta fulla. Jag släpper av Mia och åker för att parkera, jag svänger förbi vid luckan där man får det lilla kortet som man måste få scannat för att få parkera gratis. Väl där passar jag på att fråga var man parkerar om man har Platinum kort.
“Våning M, sir”
Perfekt. Jag åker till våning M, blir insläppt bakom avspärrningarna och har parkerat bilen efter bara 4 minuter i parkeringshuset. Rekord.
Tack för det Platinum.
Jag har både ICA-kort och Platinum kort och kan inte tänka mig att vara utan något av dem.
På vägen hem hamnade vi i ett par hundra meter bakom en liten lastbilsliknande bil som åkte för att hämta upp byggarbetare som gick av sitt skift. Denna bil stannade inte överhuvudtaget utan saktade bara ner litegrann så att arbetarna med sina sista krafter för dagen kunde klättra upp i bilen, medan den alltjämt fortsatte att köra.
Det slog mig att jag har ganska många grejer som jag nog egentligen kan tänka mig att vara utan när allt kommer till kritan. Som det gör ibland när man tänker efter.
När våra vänner här i Bangkok som kostat på sig en egen maid åker till Sverige, händer det att vi lånar henne för lite städhjälp.
Hon kommer då en gång i veckan och det känns helt fantastiskt lyxigt. Hon städar och stryker och diskar, sorterar kläder, strumpor och cykeltröjor i en sån ordning att ‘ordnung’ är egentligen det enda rätta ordet i det här sammanhanget.
Sist hon kom hit hade hon dessutom med sig en väninna, dvs vi fick två städerskor till priset av en under en och samma dag.
Så när det mesta var städat, de flesta cykeltröjorna lagda i färgkodad ordning i lådorna där de hör hemma och den ena av dem står och stryker, frågar den mer erfarna av dem om det var ok att hon städade kylskåpet.
Eftersom kylskåpet skulle ha städats redan i mars så sade jag förstås att det var ok.
Hon städade och fixade, sylt och marmelad på en hylla, senap på samma hylla, Marabou choklad och Oreo cookies på en hylla och en egen hylla för alla Yoghurtburkar. Yoghurtburkarna här är väldigt praktiska då de går att återanvända, man kan diska dem i maskin och använda dem till andra saker. Vi har hällt majonnäs i två av dem. Det visste förstås inte vår kära städhjälp till utan alla yoghurtburkar hamnade tillsammans, vilket de inte hade gjort tidigare. Av naturliga skäl.
Så du förstår ju vad som händer när jag sömndrucken och yrvaken kommer upp tidigt på onsdag morgon för att inta den halva banan som jag vet finns kvar och som jag drömt våta drömmar om någon timme innan jag vaknar, tillsammans med min yoghurt och hemgjorda müsli.
Skivar bananen, slevar på sex skedar majonnäs och sedan på med müsli. Sätter mig vid bordet och tar en stor sked, rakt in i munnen.
Vaknar direkt.
Det andra som hände var att de kokta äggen som fanns i kylskåpet hamnar bland de okokta, så när jag ska göra omelett en dag senare så knäcker jag det kokta och det tar en onödigt lång stund innan jag inser att det redan är kokt och inte bör stekas.
Charterbolaget Ving, skulle spela in reklamfilm och behövde svenskar som kunde ställa upp framför kameran.
Visst, självklart. Vad gör man inte för pengar..?
Jag och en Mia skulle infinna oss på ett hotell ‘någonstans i Asien’.
Temat var Gömställen så Ving letade upp sina allra bästa gömställen i världen och vi var nu på ett av dem.
Eftersom temat var gömställen så fick vi gömma oss; klättra i träd, gömma oss bakom desamma, under badrumsskåp och soffor, in i hissar och springa ut ur dem för att försvinna bakom ytterligare ett hörn.
6 timmar tog det och jag filmades säkert uppemot 2 miuter totalt och Ving kommer köra detta i Sverige, Finland och Danmark någon gång snart.
Vi får se om jag lyckades gömma mig tillräckligt bra för att få ‘vara med i bild’.
Den 20 april i år stod jag på stranden på Hainan i Kina. Det var dags för start i min allra första Ironamn 70.3 - det som en del kallar "Half Ironman".
Vi skulle börja med att simma 1,9 km i havet, där det dagen innan blåst fram en Typhoon. Nu trodde man att det kunde vara aningen stömt. Men vad kunde man göra, nu stod vi där iförda tävlingsdräkt, nummerlapp, simglasögon och badmössa (som är obligatorisk). Att man då är lite nervös är en underdrift, man är nästan sjukt skakig.
Jag hade fram till då aldrig simmat så långt som 1,9 kilometer på en gång utan att gå upp ur vattnet emellan. Jag kom att börja prata med en britt som bodde i Chennai i Indien och han var inte nämnvärt nervös inför starten.
"Nej, 1.9 km är ju kortare än min senaste träningssimning" berättade han och jag tänkte att han måste vara galen.
Jag brukade fram till då hoppa ner i vattnet för att svalka mig efter en löptur eller en runda med cykeln. Men jag hade inte gjort det till någon vana.
Efter Ironman 70.3 i Kina så anlitade jag en Coach, Vinnie från Ironguides, och efter ett par veckors vila så satte jag igång att träna enligt hans instruktioner. Jag hade ju ändå fått en startplats i Ironman 70.3 World Championships så jag tänkte att jag skulle förbättra mig lite.
Nu har jag haft 59 sessions i poolen sedan dess och nu har även jag simmat längre än 1,9 kilometer på träning. Det har jag gjort varje morgon den här veckan.
Det är många som pratar om förlossningen nu. Speciellt på sjukhuset, vi har gått på sk föräldrautbilning och det är en manlig gynekolog som håller i det. han har spenderat mycket tid i England kan man misstänka och jag vet inte om det är till fördel eller om det placerar honom i ett neutralt fack i valet mellan Thailand och England.
Hur som helst han är sympatisk och har bra genomgångar om än det ena och än det andra.
Bland annat har han berättat att han är "Pro-Epidural".
Sist det var dags för kurs så kunde han bara stanna i 25 minuter för han "var tvungen att återgå till demonstrationerna." Demonstrationerna är det som PAD ägnar sig åt varje höst när de är som mest arga på de styrande i Thailand. Just vid den här tiden är det heller inte varken OS eller fotbolls-VM vilket gör att de har all tid i världen att demonstrera.
Hur som helst.
Jag har av Vårdguiden fått veta att det här med förlossning är ungefär som att springa ett lopp, typ ett marathon. Då tänkte jag att jag har ju sprungit en del marathonlopp, deltagit i en del andra tillställningar som varit jobbiga och tagit lång tid. Så - jag kan ju det här. Det gäller bara att äta ordentligt innan bara nyttig mat, inte dricka alkohol och efteråt så kan det vara svårt att gå i trappor men man kan å andra sidan äta och dricka vad man vill och till med kan man få äta pizza.
Same same.
Men så tänkte jag en gång till och tänkte som så att om jag bara sade att "jag ska springa ett marathon i september nästa år" utan att veta vilket datum loppet går på, bara att "vi gissar att loppet går den 24e" så skulle det ju vara hopplöst, hur skulle man då kunna vara beredd? Om jag när jag vet vilket datum loppet går går in i mig själv, byter skosnören i skorna, snör om dom ett par gånger i veckan, köper ett par nya shorts bara för att se lite snabbare ut - hur skulle det inte se ut om jag bara visste att loppet skulle gå "någon gång i september"?
Ja, jag vet inte. Men jag tror inte att det är riktigt samma sak after all.
Men vissa är lämpade att förbereda sig ändå, köpa hyllor och skåp, tvätta, stryka och möblera om och på så sätt förbereda sig för något som man vet kommer. Bara inte när.
Idag var det som att återuppleva första dagen i Bangkok på nytt. Mia och jag åkte till samma affär som då - precis som då så var jag fruktansvärt exalterad över att den är så fruktansvärd stor. Säkert 60 kassor. Minst. Personal åker runt på inlines.
Hur som helst är fem kassor öppna, så man får aldrig uppleva den riktigt fantastiska känslan över att det finns så många kassor.
Förra gången jag var i varuhuset - jag tror inte jag varit tillbaka sedan 4 januari 2006 - så kom vi direkt från flygplatsen, hade bara dumpat packningen i lägenheten (våningen) åt frukost på Subway och tog en taxi till Carrefour av alla ställen. Explain that för mig som vore jag en två åring.
Nåja.
Nu var vi där och då jag köpte flingor och kakor förra gången så köpte jag nappflaskor och blöjor för nyfödda den här gången. Och det kändes faktiskt helt ok, jag gick en sväng förbi flingorna efter nappflaskorna och jag tyckte inte ens att de såg goda ut. Kakorna tittade jag inte efter alls.
Nu kan ju bebisen komma när som helst och när den kan det så tycker man att den kan komma nu egentligen, man tycker att man går och väntar och väntar fast man vet att det bara handlar om 4 dagar, 2 veckor eller 1 månad. Inget av det är ju särskilt lång tid.
När man sedan tänker på hur länge vår son sedan ska vara vår son så är det ju verkligen inte lång tid.
När jag går där och funderar så höll jag på att köra över en gammal kinesisk tant med kundvagnen, du vet en sån där gammal och rynkig och säkert rik som ett troll efter att ha hållit på med "business" hela livet. Nu missade jag henne precis och sedan slog det mig att min son en dag kommer att vara så där gammal också och då får man ytterligare lite annat perspektiv på saker och ting - sedan frågade jag mig om jag någonsin kommer ha en pensionerad son. Det får vi allt se. Tiderna kan ju ändras, man kanske inte går i pension i framtiden.
Jag har ett nytt inlägg på Point of View. Jag är alltid lika nöjd när det är klart, när jag läser och läser runt lite och ser i vilket sammanhang jag befinner mig.
Allt som oftast läser jag svenska dagstidningars nätupplagor, DN & SvD.
Idag har DN ett bildspel från OS - med rubriken "Ögonblicken vi vill glömma"
Om vi nu vill glömma dem, vilket vi antagligen vill efter ett såpass dåligt OS - varför gör man då ett bildspel om det? Varför undviker man inte bara att visa dessa bilder? Är det ett journalistiskt uppdrag?
Vem har glädje av att se bilder från ögonblick vi helst vill glömma?
När vi ska rösta på vårt starkaste minne från OS finns "Kallurs fall" med som alternativ medan ett svenskt silver i cykel finns gömt i "Något annat". Om man vill.
Vi åkte äntligen till Pattaya igen. Det var ett par år sedan sist och det finns anledningar till det.
Good guys go to heaven, bad guys go to Pattaya som det står på T-shirts i Sukhumvitområdet. T-Shirts som jag tror endast säljs i XXXL.
Vi bor på Cabbages & Condoms Resort, som egentligen heter Birds & Bees, och hade nog hetat Blommor och Bin om det bara inneburit alliteration även på engelska.
Den här oasen är i princip Thailand när det är som bäst. Maten, havet, stranden, husen och leendena. Allt är som på bilderna i resetidningarna. Fantastiskt.
Jag har med cykeln och åkte en sväng i morse. Jag har stränga order om att ta det försiktigt och idag gällde en timmes åkning. Jag var nere vid strandpromenaden innan bilarna hunnit dit och det är något visst med att susa fram längs stranden och höra bruset från havet och däremellan i ögonvrån se palmerna vaja.
Fick ett annat styrkebesked idag också, havscrawl några hundra meter i högt tempo. Något som jag länge drömt om att kunna göra. Nu gör jag det. Lite klaustrofobikänsla i ett vatten som inte är lika klart som vattnet i poolen. Men det är väl därför det är bra att träna.
Jag har dessutom börjat dricka kokosmjölk, direkt från nöten, det är nytt för mig.
I en av sviterna på Nai Lert Park. Vi fick en tårta av chefen, det tyckte jag var gentilt.
Johan, en helsingborgsbo som pratar stockholmska delade jag rum med på Scandic i Borås under Colting Camp. Att han pratade stockholmska var inte hans enda sympatiska drag. Johan var pigg och glad och väldigt entusiastisk över det mesta i livet, det gillar jag. Ytterligare en sympatisk triathlet, och jag ansåg mig ha en väldig tur som fick lära känna honom under dagarna i Borås.
Nu gör han succé på film i Helsingborgs Dagblad. Se här
Med en vecka kvar av OS i Peking slår Kineserna rekord i antalet guld under ett och samma Olympiska Spel.
Rekordet slogs när Kina vann lag-pingis för damer där de slog Singapore i finalen. Ganska signifikativt, Kina-Singapore. Asien tar över.
Då kan man ju säga att det är ju “bara pingis”, men om Kina tar över mer och mer kanske Bordtennis snart är större än både Baseboll och Basket.
Det vore väl charmigt om det var så att den som vinner Kinesiska Mästerskapen i Bordtennis då kallas Världsmästare?
Kina-Singapore, hårdtränande, målmedvetna nationer som jobbar hårt och är ihärdiga. Klart att vi måste skärpa oss, Fredrik Härén har en poäng även om man tydligen kan diskutera om han har bott i Kina - men det vill jag inte diskutera.
Vi behöver nog inte riktigt känna oss hotade av Thailand dock. Det är det intryck jag får här. De är många, visst. De är väldigt glada, ja - de ler i alla fall väldigt mycket. Det är dock ett fåtal som förstår vad man menar, förstår helheten, eller förstår varför de ska jobba 13 timmar eller varför de kan göra samma sak på 8 timmar.
De jobbar hårt, jag menar att de är på jobbet många timmar. Frågan är vad de gör? Igår åt jag lunch ute, tre personer frågade mig om jag ville ha mer kaffe. Jag tackade ja, men ingen kom med kaffe. Däremot plockade de undan tallriken från bordet innan jag ätit färdigt.
Den oförmågan att läsa spelet ska inte misstas för effektivitet. Och det leende jag får tillbaka när jag påpekar att jag ännu inte ätit färdigt ska heller inte misstas för något som kommer utav glädje.
Men Asien är stort och även om Thailand inte Asiens powerhouse så kan de ju haka på bara för att vi inte alltid ser skillnad på koreaner, kineser, thailändare, singaporianer och japaner. Så vi skulle ju kunna börja där, se skillnaden på dem.
Jag tror bestämt att jag har lite mindre ont i benet idag. Faktiskt. Det är ok, men huvudsaken är ju att Mia mår bra. Eller hur.
Ska simma/cykla idag på eftermiddagen och jag har goda förhoppningar om det.
Men igår hade jag goda förhoppningar om att se Anna Lindberg hoppa final i OS, men här visades istället Mixed Badminton. Lustigt det där med OS när man till slut tittar på vilken sport som helst.
Först tänkte jag ju till och med titta på Simhopp… Simhopp? Anna Lindberg är ju från Kashkoga så det var väl därför kanske.
(Jag var i badhuset - simhallen för er som inte förstår rikssvenska - en gång när hon tränade. Då passade jag på att gå upp på trampolinen efter henne - när hon hade gjort ett svanhopp och inte plaskat någonting - hur kul är det? Jag gick upp på trampolinen, sprang fram och hoppade så högt jag kunde, slog en volt och plaskade massor. Hennes tränare, blev lite upprörd, och blöt, och bad mig gå upp igen så skulle han förklara hur jag skulle göra, så jag gjorde det. Men inte kom jag till OS inte. Nåja Det var en parantes.)
När simhoppet inte visades utan det var badminton istället, Indonesien - Korea (Sydkorea gissningsvis), så satt jag kvar och tittade med förtjusning på matchen. Det är en lustig sport, där de tar i så de tar i och slår så hårt så hårt och så ser det ut som att det inte riktigt blir något av det.
Lustig eller inte så tittade jag i alla fall klart.
Idag håller jag tummarna för Lisa Nordén, ytterligare en okänd svensk idrottsstjärna.
Idag var det dock mest Drottning Silvia som var i fokus.
Kungen och Silvia kom till Bangkok i morse och vi fick reda på igår kväll att vi skulle äta lunch med dem på Nai Lert Park. Fantastiskt.
Nu kom det lite hastigt på och hade jag vetat att de skulle komma hade jag ju kunna be dem köpa med kanelbullar. Nu fick vi klara oss utan.
Lunch med Kungaparet… jag som vanligtvis är nervös inför att äta med Mias kollegor - hur skulle inte det här bli?
Klev upp ur poolen 9.30 och gick för att äta frukost och byta om, 10.15 skulle chauffören komma och hämta mig. När jag satt på mig den vita skjortan började jag bli lite pirrig. Vad säger man “du?”, “ni?” “Ers kungliga höghet. Jaha, åh så kul, flög ni economy eller business? Vad jag sysslar med? Jaaaaaaaaa, lite av varje.”
Bla bla bla
Så med darrig hand knöt jag slipsen och på med kostymen, en mörkt grå. Nu blev jag nervös för det också, klädsel var mörk kostym, absolut inte blå och särskilt inte ljusblå, min kostym var mörkt grå. Man skulle klä sig klassiskt mer än snyggt med andra ord, men tänk om jag var felklädd. Man skulle också ha inslag av blått för att hedra den Thailänska prinsessan som var där - eller om det var för att hedra den thailändska drottningen, som iofs inte var där in person, men väl in spirit. Förstås.
Chauffören kom och jag klev in i bilen - lite mindre nervös men med ett par extra manschettknappar i fickan ifall de jag hade på mig (svarta kungakronor från Comme de Garcons) inte skulle duga eller var alltför pråliga. Vilket indirekt betyder att de inte duger.
Nu är det ju sällan så att JAG är alltför prålig bland thailändarna. Det händer liksom inte. Inte den här gången heller så jag bytte aldrig utan behöll de jag tagit på mig. De var ju ändå i form av kungakronor som sagt.
Jag fick sätta i mig i baksätet på den sprillans nya Volvo S80 där jag satt väldigt bekvämt i läderfåtöljerna.
Väl framme vid Nai Lert Park så fick vi vänta en timme på kungaparet. Vi och 118 gäster till. Det var en charity lunch för Childhood foundations samarbetspartner i Thailand. Jag ska inte berätta för dig vad biljetterna till lunchen kostade för då skulle du inte tro mig i alla fall. Men det var ett högt pris för kall mat kan jag säga. Men det var ju för ett gott cause.
När kungligheterna kom in reste alla på sig och när de sedan passerade framför oss vanliga så bugade thailändarna ända ner till golvet, jag har tidigare inte närvarat vid en kunglig tillställning på nära håll och förstod inte att det var neg de gjorde utan trodde att alla satte sig så jag började också att sätta mig på stolen igen. Nu var det ju både fel och dubbelfel eftersom vi inte skulle sätta oss och nu såg det ju dessutom ut som att jag stod där och neg. Gissningsvis var det typ ingen som just då tittade just på mig.
Vi hamnade vid ett bra bord, tidningsmänniskor och hotell och matföretag. En tjej och hennes mamma drev ett företag som gör chilisås och sesamsmör och olja. Åh så bra, jag har sett sesamsmör i vårt skafferi och faktiskt tagit lite av det några gånger och det var gott. Så då kunde vi prata om det och att sesamsmör var utmärkt att ha på hårt bröd. Konceptet hårt bröd krävde dock en lite extra förklaring.
Silvia höll två tal och det andra verkade improviserat och det var bra. Hon hade med sig en present till alla och det var en liten flaska Eau de toilette; “Solliden”. Framtaget i samarbete med Oriflame.
Silvia berättade att Solliden var ett sommarställe i södra Sverige på en liten ö.
“Om ni tittar på kartan så ser ni den lilla smala ön i södra Sverige till höger- där ligger Solliden och ni är alla välkomna dit när ni är i Sverige”
1. Synd bara att Thailändare aldrig tittar på kartor och gör de det så förstår de ingenting av vad de ser. Thailändare har andra kvaliteter - men det är ju inte så lätt för Silvia att veta. Tanken var ju god.
2. Det var ju en fantastiskt fin gest att bjuda in alla som var där till Solliden. Jag vet i alla fall en som kommer att leta fram en karta och kolla upp var både den “lilla smala ön” och Solliden ligger.
Men allt som allt en mycket rolig upplevelse, och drottningen och kungen såg pigga och glada ut. Kungen sade inget eftersom detta var Silvias grej.
Och du tror väl inte på allvar att jag är nervös när jag ska äta med Mias kollegor..?
När invigningen var över kopplade vi in tv:n. Med lite tejp så får vi bild på 8 av 10 kanaler.
Idag var det tempolopp på cykel, en av höjdarna.
Jag laddade och klickade fram mellan de olika kanalerna, thailändarna är ju som alla andra och visar helst grenar där de själva har deltagare och helst deltagare med medaljchans.
Förutom Beach Volley för damer, då visas tom Grekland-Mexico.
Och idag när inte några thailändare deltag i någon tävling så visas badminton och simhopp i par. Men inte cykel.
Två silver till Sverige hittills och båda i cykel. Det bådar gott.
Igår firades mammorna och drottningen. Ungefär samtidigt som firandet skulle ta sin början så flydde Thaksin med fru till England och nu ska han söka politisk asyl där.
Stackars England kan man då tycka. De blev fast med Svarte Petter trots allt, Thaksin. Hur ska de nu göra?
I förrgår morse klockan nio skulle paret Shinawatra ha infunnit sig i domstol, nu åkte de direkt från Beijing och OS-invigningen till London istället.
Det är väl knappast så att någon är förvånad. Jag är förstås förvånad, eftersom jag inte ens visste att Thaksin var i Beijing (jag visste att det fanns fler anledningar än en enda att bojkotta invigningen). Men jag tror inte att någon domstol, någon domare, någon “annan” politiker, någon polischef eller någon av tidningarna egentligen inte redan visste om detta.
Nu ligger problemet hos England och äntligen kan man väl säga att Thaksin hamnat i ett land eller i en del av världen där man kan förstå att han är ett problem, och på vilket sätt han är ett problem. Han anser sig förföljd i sitt hemland, av diverse - han har varit utsatt för mordförsök och blivit avsatt vid en statskupp. Politisk flykting? Ja, återigen, inte vet jag, men antagligen vet England, och vet de inte så lär de snart få bestämma sig ändå.
Säger de ja till Thaksin säger de att den korruptionsmodell han använde var rätt. Säger de nej säger de att den nuvarande korruptionsmodellen är rätt.
Då ska jag passa på att fråga om det kan finnas en korruptionsmodell som är rätt eller om alla korruptionsmodeller egentligen är fel?
Så när vi firade mors dag borde vi kanske ha firat att Thaksin nu kan räddas av England, eller att Thailand nu slipper Thaksin ett tag.
Idag firades mors dag i Thailand. Det är drottningens födelsedag och “eftersom hon är som en mor till hela det thailändska folket” så blir det också Mors dag… I rest my case.
Vi firade med att åka till Queen Sirikit convention center - drottningens eget konferenscenter - där Mother’s day run skulle gå av stapeln. Tusentals sprang och några gick. Mia och jag gick, med Mai och Lina och Mai’s mamma. Vi gick 1.8 km på 33 minuter. Peter sprang, på 50 minuter.
Sedan åkte vi hem och åt frukost. Och firade att vi egentligen inte behöver fira förrän nästa år. Inte mors dag i alla fall.
I övrigt så slappade jag mest, klagade på att jag fortfarande har ont i benet. Kände mig inte som en Ironman idag, inte ens som en halv. Men så blev idag listan officiell (jag hittade den åtminstone idag) och jag fick lite fart under armarna igen. Pallrade mig upp till poolen i regnet och simmade mina 4×300 meter.
Sedan så slog jag ner ett dricksglas i golvet i badrummet å man kan jag undra hur ett dricksglas hamnar där, det gjorde jag, men ibland hamnar saker och ting på de mest konstiga ställen i vårt hem. Hur som helst så slog jag ner det i golvet och I swear to God att det studsade en meter upp i luften och jag var nära att fånga det igen, men det studsade en gång till om än inte lika högt, men inte en enda spricka. Duralex, say no more.
Så kan det vara när ett dricksglas som faller i golvet är det mest spännande som händer påen hel dag. Men man kan inte vara på elefantjakt varje dag.
Måndag och vi skulle fara hemåt. Vi tog vägen från Pak Chong via Kao Yai national park.
Väldigt vackert, vi hade pratat om på vägen till Pak Chong i fredags att Thailand egentligen inte är så fint, förutom stränderna. Men Kao Yai - en höjdare. Vi såg tjock djungel och ett rådjur samt massor med elefantbajs.
Flera skyltar som talade om att vi passerade genom områden där det går vilda elefanter.
Det var dock inte förrän vi åkte på Ekamai som vi såg någon elefant…
Nu är det lördag och vi har åkt upp till Kao Yai, en nationalpark nordost om Bangkok. Vi är i några vänners hus som ligger några mil från själva nationalparken men bland bergen - Kao Yai betyder det stora berget.
Här upplever något som kan beskrivas som svensk sommar, det blåser i träden, och vid frukosten som intas på den övre terassen behöver man både långbyxor och fleecetröja. Det känns väldigt konstigt.
Det tog ungefär tre timmar att åka hit och det är som att komma till en helt annan värld. Jag somnade klockan 22 igår kväll och har sovit ett par timmar mitt på dagen, jag är ändå trött. Väldigt trött. Men vi har blivit instruerade att det ingår i "The House Rules", man gör ingenting och är man trött så sover man. Jag har tagit fram en bok och gjort de stretchövningar som kiropraktorn rådde mig att göra. Men det är nog också så långt som jag är villig att sträcka mig, när det kommer till aktiviteter.
Tom Eriksson har i sitt examensarbete från Beckmans bett de 132 svenska OS-deltagarna att knyta handen i fickan under invigningen och ‘tänka’ en protest mot Kina.
Gör de andra former av protester finns risken att de blir avstängda och fråntagna eventuella medaljer, precis som Tommie Smith 1968. Det tycker han inte att de ska bli. Men han vill påminna dem om att något kanske inte står rätt till och den knytna handen i fickan hoppas han ska få dem att tänka på vad som är fel och kanske kanske kan de göra en egen insats. Men egentligen tror jag att han bara vill få dem uppmärksamma.
Och han vill få ett godkänt examensarbete. Idén är näst intill briljant - men hur ska examensarbetet bli godkänt?
Hittills har ingen av de 132 deltagarna svarat på det personliga brev de alla fått tillskickat sig. Det är minst sagt oroväckande - inte bara för examensarbetets godkännande.
Frågan är om det är rätt att blanda in idrottsmän i politik? Idrottsmän som bara tänker muskler, skor, tights, stretching och massage… Förstod de ens brevet de fick och vet de överhuvudtaget vad ett examensarbete är? kanske än mindre vad politiskt förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna är?
Jag tänker i alla fall bojkotta invigningen och inte titta en enda minut. Men det är ju jag det.
Onsdag morgon gick jag till sjukgymnasten igen. Bumrungrad Physical Therapy som är inrymd i Bumrungrad Hospital Suites - en ganska flådig anläggning.
Efter två veckor på Rehabenheten på Bumrungrad fick jag byta sjukgymnastik, till den där de är lite mer specialiserade på idrottsskader. Man kvalar tydligen in där även om man utövar triathlon - man måste inte vara golfare. Annars är det nämligen Bumrungrads "Dr Golf" som huserar i denna sjukgymnastik.
Jag var där klockan 8.00 och behandlades fram till 9.15 och eftersom jag inte tycker att det hjälper nämnvärt så ringde jag den amerikanske kiropraktorn direkt efteråt. Hans första dag tillbaka i Thailand efter semester i USA.
Så jag begav mig dit och efter en noggrann undersökning av mina ben, höfter och rygg så trodde han sig veta vad felet var - det sitter i bäckenet och antagligen är det sviter från olyckan förra året. Bäckenet sitter lite snett och har låst sig litegrann, vilket förstås försvårar rörligheten och har i sin tur gjort att muskler på andra ställen fått jobba hårdare och till slut sade de ifrån. Nu ska jag brytas och dras rätt och jag ska äta samma medicin som reumatiker äter. Det känns inte riktigt Ironman, men det känns bra ändå. Han gav sig på ryggen, inte höften och inte låret. Han hävdar att problemet börjar däruppe. Holistic rehab kallas det och det känns tilltalande.
Idag har jag mycket mindre ont och får jag bara ett par trampor till cykeln så kan jag snart cykla igen. Jag avslutar nog sjukgymnastiken till förmån för kiropraktorn.
Klockan halv ett var jag klar för dagen med rehabilitering. Då till TCDC för ett möte och sedan hände det. Jag kunde inte låta bli - jag åt en Whopper Jr och drack en Cola och det var gott. Idag har jag dessutom ätit vitt ris två gånger och ätit friterade vårrullar. Ingen Quinoa alls…
Men med gott samvete. Igår var vi på Sirocco och då tog jag på mig kostym - som jag nästan hade växt ur helt… den var för stor.
Det finns ett ställe i Bangkok (det finns säkert flera) där man måste korsa gatan, oftast gående, och där det inte finns några broar att ta och inga stoppljus att ‘lita’ på. Det är på vägen till Bumrungrad sjukhuset, när man ska över soi 3.
Man är lämnad till sitt eget sunda förnuft eller avsaknad av detsamma.
Nu finns dock hjälp att tillgå!
På båda sidor vägen sitter en lite hållare på en av lyktstolparna och i denna hållare står ett antal små flaggor. Pinnarna är ca 40 cm och är polkagrismönstrade, själva flaggan är illröd och på den står det ‘STOP’.
Det är då meningen att man plockar upp dessa flaggor inanna man går över vägen, vinkar med dem medan man sicksackar fram mellan bilarna för att de lättare ska se oss gångare…
När man kommer över är tanken att man sätter ner flaggan i den behållare som finns på andra sidan gatan.
För att ta lite revansch på gårdagen åkte jag med kusin vitamin ner till floden idag. Flodbåt upp till Wat Po och genuin thailändsk lunch på den fantastiska restaurangen i kolonial stil med utsikt över vattnet.
Vi åt och mådde gott en bra stund och pratade om upplägget på böckerna. Precis så som man vill ha det; sitta vid en flod, i tropikerna på en restaurang i kolonial stil och prata om boken som man håller på och skriver.
Sedan knatade vi upp till Chinatown, luktade lite på maten och på de brända bröstnötterna innan vi tog tuk-tuk upp till tunnelbanan.
Jag tyckte att måndagen den 4 augusti var ganska tung. Jag gick återigen till sjukhuset och träffade läkaren. Klagade på att jag hade mer ont i benet sedan jag börjat gå till deras sjukgymnaster, jag tyckte att de inte tog skadan på allvar och det sade jag åt henne.
Jag tycker att jag på två veckor borde se någon förändring - till det bättre.
Hon höll med och verkade förstå. Jag frågade också varför jag inte får träffa en sjukgymnast varje dag - men om man tänker på att jag får mer ont efter att jag träffat dem så kanske det är lika bra att jag inte träffar dem varje dag.
Nu blev det fart på tanten, hon ringde till sjukgymnasterna på ‘den nya kliniken’ “för de är specialiserade på idrottsskador’. Då kan man ju bara stilla undra varför jag inte fick komma dit på en gång, för två veckor sedan. Till ett ställe där de vet vad löpträning innebär, hur en cykel ser ut osv…
Nåja, ett besök där direkt hjälpte till det bättre och de var betydligt proffsigare. Samma sjukhus, men en annan klinik, en modernare, flaschigare och antagligen lite mer platinum än den andra - som liknade sjukgymnastiken på DS - dvs INTE platinum.
Efter det for jag för att hämta min cykel på vilken de skulle sätta på nytt crank-set. Det hade de gjort, men fel storlek. Ibland är det extra roligt att bo i ett U-land.
På måndagkvällen blev det dock ett kärt återseende då vi träffade Magnus. Mia hade stämt träff med honom på Patpong och vi skulle äta fransk mat, dock inte på baren som heter ‘French Kiss’.
Denna gång av en (annan) grym atlet som med största sannolikhet ska till Hawaii och VM nästa år, Jojje. Nu är det först Ironman Wisconsin som gäller i September och målet är förstås att kvalificera sig till Hawaii där. Då har han drygt ett år på sig att förbereda sig för VM i Kona.
På Colting Camp när jag gjorde allt jag kunde för att ligga i klunga för att hänga med, föredrog Jojje att trampa själv, lite bakom oss andra för att inte “fuska” med minskat vindmotstånd. Respekt.
Jojje, gillar Triathlon och alla prylar som hör till och han skäms inte för det. Tvärtom.
Men innan Wisconsin kommer Kalmar och det är redan på lördag. Så våtdräkt eller ej, varmt eller kallt vatten - lycka till åt att de som har valt att anmäla sig dit.
Igår var det födelsedag igen här i Bangkok. Det åts god frukost på Crepes & Co. Och sedan skulle det ätas. Någonstans. En födelsedag firas nog aldrig på riktigt förrän den firas på kvällen. Så är det bara.
Oron var stor under dagarna innan, vad skulle vi göra?! Vilka skulle egentligen kunna komma, mitt i sommaren, alla vännerna är bortresta och på semester. Det är ju BARA vi… jag, ingen annan.
Vi bestämde oss för att ‘Bara Vi’ inte var så bara trots allt och vi skulle äta middag tillsammans klockan sju. Ansvaret att hitta restaurang sköts över på mig.
Naturligtvis hade jag för flera veckor sedan styrt upp vilka som skulle komma till kalaset och var middagen skulle intas. Men att se någon som egentligen är så nyfiken, kunnig och snabbtänkt vara så ovetande ger en skönare känsla än man skulle önska.
Mitt i Koloniala Asien var vi drygt tio personer som skålade i Champagne, skrattade åt både Greg och Craig åt gott och fick en service som slår det mesta i den här stan. För någon som är i Bangkok för första gången tror man kanske att det alltid är så.
Jag tror att vi har hittat ett nytt smultronställe.
Idag var jag tillbaka hos doktorn, inte direkt bättre från förra veckan. Så nu tog hon till nålarna och som hon njöt. Hon stack in dem och vred och jag kved.
Hon fortsatte att le.
Sedan sade hon att det var klart. Jag frågade om hon inte skulle sätta några nålar i höften också, där jag också är skadad.
“Just det” svarade hon “Jag glömde”
Det var ju bara två ställen att komma ihåg. Ska jag våga låta henne sticka nålar i mig?
Vi bestämde oss till slut för att skaffa bil, en Nissan. Vi har provkört och tittat på en rad bilar men alltid till slut bestämt oss för att “vi behöver ingen just nu”.
Nu ansåg vi att det var en bra deal och vi behövde en. Vi kunde köpa den av Mias motsvarighet på den Holländska ambassaden. Bra, en kollega och en kompis.
Bra?
Jag har ju alltid varit skeptisk till att köpa och sälja och göra affärer med vänner. Ju större värde desto mer skeptisk kan man väl säga, men Mirko skulle flytta hem, vi har umgåtts mycket, jag har åkt i bilen, den är grym. En Outdoors bil. Mirko är juste, även om det finns en del att säga om hans fru - men det tänker jag inte göra.
Pris? Valuta?
Vi sade innan vi åkte till Sverige - i slutet av maj - att vi ville köpa bilen. Vi kom överens om ett pris - i Baht. I juni mejlades vi och Mirko ville ha en deposit. Ok han får en deposit som vi bestämmer i euro. Amatörer.
När vi kommer hit ska vi föra över de sista slantarna och ska då göra upp priset. Nu pratar Mirko bara om priset i Euro, eftersom växlingskursen har ändrats. Suck och stön. Vi räknar efter lite och anser att det inte gör så mycket. Nu börjar vi ångra att vi inte skrivit något redan i april när vi bestämde oss för bilen.
Betalning och överföring
Vi för över pengar, men eftersom vår diskussion ang € eller THB drog ut lite på tiden så dröjde det lite, sedan tar ju en överföring från Sverige till Holland några dagar. Detta dröjsmål gjorde att Mirko med Fru började tro att vi ångrat oss, att vi inte skulle ha bilen och att de inte skulle få några pengar. De skulle flytta hem den 26 juli, dvs idag lördag, och var väl stressade över det, över packningen, över katten som skulle vaccineras, kontrolleras och sättas i bur och över deras dotter som är en källa till bekymmer för Mirko i det mesta och de flesta dagar.
Stopp och belägg
I och med att de nu sade sig inte veta om vi skulle ha bilen eller inte så bad Mirko sin assistent hålla i papperen som Mia skulle skriva på, dvs inte skicka dem till henne. Naturligtvis får de pengarna två dagar innan vi hade kommit överens om att få bilen. Vi sade att det var ok att köra fram och tillbaka till veterinären med katten i bur. Under förutsättning att bilen tvättades och dammsögs efter det och innan vi fick den.
Överlämnande och en händig man
Efter en del dealande - vilket verkligen inte skulle behövas vid det här laget, kontrakt skrivet eller inte. Kommer vi överens om att vi får bilen levererad på fredag morgon. Då skulle vi byta registreringsskyltar.
Som tur är så är jag lite händig med motorer och bilar i största allmänhet så jag lade mig tämligen obehindrat ner på marken - med min nya Ted Baker keps - under bilen och skruvade loss plåtarna. Sedan kom en av fastigehetsskötarna och gjorde resten när vi såg att vi var tvungen att borra i både plåt och bil för att få dem att passa.
Premiärtur 1
Sedan kunde jag skjutsa Mia till ambassaden, och hon kunde få papperen påskrivna och stämplade innan det var dags att åka till Department of Land Transport. Väl uppe på kontoret får hon höra att papperen är långt ifrån klara. Mirko kunde väl ändå ha sänt över ALLA papperen på en gång. Men “eftersom han inte var säker” så höll han i dem så länge det gick.
När vi väl fick bilen den morgonen så var den tom. Inga reservdelar, inget reservdäck, inga reservdunkar och ingen barnhage. Allt detta hade ingått i köpet och vi skulle ha det. Men Mirko den lille late diplomaten kunde inte få in allt det i bilen själv och sedan trodde han heller inte att allt skulle få plats…
Så istället fick jag åka senare på eftermiddagn och packa in allt själv och allt fick plats. Mirkos fru släppte till slut in mig i huset, först kunde hon inte komma från hotellet där de bodde tillfälligt, då hon låg och sov…
Det var nog bara det att det behövdes en riktig atlet för att få in allt i bilen.
Jag var dock väldigt glad och nöjd med mitt dagsverke då det även inkluderade ett par timmar hos Dep of Land Transport. en väldigt intressant upplevelse som får avhandlas en annan gång.
Omröstning?
Nu skulle jag egentligen ha en omröstning om vad man tycker om det här förfarandet
Idag hade jag snack med Peter igen. En aldrig sinande källa till inspiration verkar det som. Idag tänkte jag tillbaka i tiden och insåg att han varit en källa till inspiration i snart tre år. Först på avstånd och sedan närmare och närmare.
Inför diskussion idag kände jag mig trött och håglös, kände som att det inte skulle vara så stor idé - jag var ju inte särskilt förberedd. Kom direkt från ett möte med Asia Runner där jag agerar rådgivare.
Nu skulle jag få råd, om vad, till vad?
Skulle jag avboka?
Nu överväger jag till och med att avboka en träff med någon som jag kunde gått genom eld för att bara fått säga hej till tidigare. Första gången vi skulle ses kändes det nästan overkligt. Nu är det verkligt och verkligen givande. Vi skapar själva vår tillvaro, skapar vår framtid och överväger våra möjligheter. Vi påminner varandra om vad som är viktigt och det viktiga är här och nu.
Peter kan lyssna och Peter kan säga “Jaha” på olika sätt. Han är medveten om att det bara är fyra bokstäver och tonen säger allt. Från inget till allt egentligen.
Jag avbokade naturligtvis inte, såg fram emot diskussionen och kanske var jag egentligen bättre förberedd än någonsin. Direkt från ett möte där jag kanske blev varse om hur verkligheten kunde se ut om man inte tänker efter, inte respekterar sig själv, sin kropp och sitt intellekt. Det var kanske det jag behövde, sats och motsats, Yin och Yang, image och verklighet, svart eller vitt, roligt eller tråkigt.
Idag kom vi vidare på idén som legat och pyrt ett tag, mycket vidare och det kändes mycket roligare. Den känns ren och snygg, stilren och stilig och grymt cool.
Det gäller att ha någon som ställer de rätta frågorna så att man får komma på de rätta svaren.
Fortfarande skadad. Två månader nu med smärtor i låret. Ingen löpning ingen cykling och VM närmar sig. Om än inte med stormsteg så närmar det sig. Eftersom jag inte tänkt komma sist av alla utan komma så nära podiet det bara är möjligt så skulle jag vilja träna alla tre grenarna snart.
Andra saker närmar sig också med stormsteg men där tycker jag att vi har mer koll och är mer redo. Vi har exempelvis gjort Blomkålsgratäng två gånger den senaste veckan så vi är nog klara att bli föräldrar.
Så idag blev det till slut en tur till Bumrungrad och idag var det min tur att få Ultraljud. Samma visa som förra året och samma höft.
Läkaren erbjöd sig även att göra ett par nya skoinlägg åt mig. Jag sade att jag redan hade ett par men när hon på frågan hur gamla de var fick svaret ‘4 år’ så skrattade hon ett ärligt skratt och sade att då gör vi ett par nya.
Nu står monsunregnet som spön i backen utanför fönstret poolen svämmar över och kyls ner. Toppen!
De dagar då jag är lite sen till poolen kan det hända att jag får sällskap av två damer i vattnet. Jag försöker vara i poolen så tidigt som möjligt av den anledningen.
Dessa två är japaner, tror jag. Jag har fortfarande svårt att se skillnad på high-so thais som har kinesiskt påbrå och japaner. I affären häromdagen frågade jag vad jag sedan tror var en japansk tjej vad det egentligen stod på majonnäsburken. Var den light?
Hur som helst, de här två är japanskor. Den ena ca 30 år gammal och den andra ca 95 tror jag. Den yngre leder den äldre ner i poolen, den yngre simmar och den äldre damen går fram och tillbaka i vattnet. Ganska smart om man har ledbesvär eller annan smärta när man går - vilket hon verkar ha.
Jag tycker spontant att det är ganska roligt att det kommer två japanskor och badar samtdigt, det känns globalt och internationellt och vi pratar lite med varandra. “Konichiwa” osv.
Jag simmade omkring och funderade över om detta var att leva ett Intercontinental life. jag funderade även på om japanskorna tyckte att de lever ett intercontinental life. Om de anser att de lever i en internationell miljö bara för att en nordeuropé ligger i poolen. Kanske. Kanske inte.
Sedan slog det mig hur nära ordet intercontinental ligger inkontinent och om den genomsnittlige 95-åringen är mer inkontinent än intercontinental så ville jag inte ha fler kallsupar utan gick upp ur vattnet och sprang på löpbandet istället.
Imorgon ska jag fråga dem vilket typ av liv de lever egentligen. De är trevliga och hälsar och pratar och frågar saker. Övriga människor i huset hälsar inte utan tittar helst ner i golvet så jag har bestämt mig för att de är japaner och att jag gillar dem; intercontinutella eller inte.
Igår skulle det ha varit möte i SSS - Scandinavian Society Siam - där jag numera har den högst ärofyllda rollen som sekreterare.
Jag var där i rättan tid och på rätt plats, men Admirals Corner var stängt och ingen annan dök upp. Det var lite konstigt och kändes lite som att vara tillbaka på Phyathai igen.
Det var också lite synd eftersom jag skulle framföra mitt förslag på namnbyte, jag tycker SSS är lite tråkigt och känns lite som KKK och det ger ju ingen positiv klang alls. Därför tycker jag att vi ska byta till bara SS istället.
Ibland tänker man bara på en enda sak, en företeelse eller en, max tre personer. Då kan det ibland vara vanskligt att sätta sig vid datorn. Risken finns att man bloggar om detta enda, vilket inte vore roligt för någon.
Jag har tränat idag och jag är glad för det. Jag simmar numera varje dag, varje morgon faktiskt.
Idag 28×25 meter - inga längre sträckor alltså, men var fjärde bassänglängd simmar jag så fort jag någonsin kan, vilket i dagsläget är 23 sekunder.
Det är roligt för det är inte ofta jag lär mig något som för mig är helt nytt. Jag kunde inte simma (crawla) för två månader sedan så detta är helt klart framsteg.
När jag simmar behöver jag inte tänka på något annat och det är skönt - bara typ att komma ihåg att andas å det gör jag ju.
Den 22 maj, dagen innan jag skulle åka till Sverige så kändes det verkligen som det var dags att ge sig av. Jag var mer och mer irriterad på de thailändska fenomenen, de går alltid i vägen, Sky train vakterna som frenetiskt blåser i sina visselpipor så fort de tror att man tänker gå närmare spåren än en meter. Oförmågan att förstå rent allmänt. Butiksexpediter som inte vet vad det säljer i den butik de arbetar i.
Irritationen ligger vid den här tiden, strax innan avfärd något högre än vad som är hälsosamt.
"Det ska bli skönt att åka hem"
Sedan kommer jag till Sverige, första dagen har vi ett ärende till apoteket. Statliga Apoteket där pharmaceuter arbetar, utbildad personal. Vi frågar om olika starka stödstrumpor och kvinnan har inte en aning. Jag går mot mina principer och går till Cykloteket för att leta efter en sadel till min "Time Trial Cykel", killen i butiken försöker säga efter mig och säger "Taitry… vad var det för märke på cykeln sade du..?" Suck, det är inte ett märke, utan en typ av cykel.
Man inser att det är ungefär samma överallt, allt hänger på ens eget humör. Efter några veckor i Sverige undrar jag varför inte tunnelbanevakterna gör någonting åt att massor med folk smiter förbi spärrarna utan att betala.
Det är galet dyrt i Sverige, kyparna på restaurangerna är inte otrevliga men inte heller alltid trevliga. Ingen av dem ler, förutom hon som pluggade på KTH och sommarjobbade på Operakällaren och kanske log hon åt att hon inte skulle jobba där hela livet.
Man börjar tänka att "det ska bli skönt att komma hem snart."
Och nu tillbaka i Thailand igen. Hemma?
På min födelsedag meddelar mitt telefonbolag AIS att jag får skicka gratis SMS, MMS använda GPRS och ringa lokalt hela dagen. Då funkar inte servicen. Typiskt Thailand tänker jag, lovar något som de inte kan hålla.
Ett par dagar senare ringer jag upp AIS och påpekar att det inte funkar och undrar om jag kan få en annan gratis dag istället.
"Sorry sir, impossible"
Väntat.
"But, I can give you 30 free sms during one month if you want to?"
Wohooo, tack för det Televerket.
På torsdagen skulle jag med en kompis till Plaza Athenee för networking och vinprovning, när vi anländer berättar de att vinet tyvärr är slut, vi vill då inte betala 300 THB om det ändå inte finns något vin.
Vi frågar om vi kan ge lite mindre om det nu bara fanns slattar kvar.
"You can go in for free" säger då den thailändska värdinnan!
En kompensation vid två tillfällen, kul att få vara med i ett U-land när utveckling sker, steg tas i rätt riktning och saker och ting blir bättre.
Att klaga blir ingen gladare av, konstruktiv kritik kanske men inte bara klagomål. Inte blir jag gladare i alla fall. Gräset är inte grönare på andra sidan, möjligtvis är vattnet i floderna renare men det är en annan historia.
Nu vill jag bara att min brustna muskel i benet ska läka.
Jag har en coach och han var vänlig nog att skriva till mig idag:
“Ok, noted.
By the way, I didnt forget your birthday, now that you are an ironman 70.3 we celebrate in different than the normal night out, we do it in the pool, 100×100mts or 10×1km, up to you!”
Min sista kväll gick jag till ‘Skrapan’. Före detta skatteskrapan som nu förvandlats till köpcenter (surprise surprise) och högst upp på våning 26 finns en bar med utsikt.
Precis som på Vertigo i Bangkok så kan man bara åka hiss till näst högsta våningen och sedan måste man ta trappan den sista biten. Det ger på något sätt känslan av det är olovligt högt.
Det var dock den enda likheten.
Baren heter ‘Och himlen därtill’, vilket jag tyckte var fint.
‘En Brooklyn Lager och Himlen därtill tack’
Men ‘Och Himlen därtill’ ligger innanför tjocka glasfönster och även om utsikten var vacker så var det verkligen en utsikt. Man var där men ändå inte.
Det var som att någon en dag tog sitt förnuft till fånga och sade att ‘högsta byggnaden i Stockholm kan inte vara skattemyndigheten! Nu gör vi något roligare.’
Men efter sex veckor i sommarsverige undrar jag vem som verkligen kom på det.
Vouge basunerar ut om en resa till Australien. Ett Australien som är ‘Epic’ enligt tidningen. Jag får frågan vad som menas med ‘Epic’
Vistelsen i Sverige var denna gång epic, mer epic än väntat, och mer sagolik än jag vågat drömma om - den hade allt. Skratt och tårar och allt däremellan. Vi hade sk ‘högsommarvärme’ och sk ’svensk sommar’, träffat de som pratar om framtiden, de som lever i nuet och de som bara pratar om det som var förr. Vi måste akta oss för alla ‘bättre förr’ säger jag. Jag har till och med gjort en del jobb under tiden i Sverige, det har gått bättre än väntat och jag känner mig hoppfull inför Augusti och inför hösten och framtiden.
När Verkligheten blir Sagolik Mia och jag var i Sverige från den 24 maj, en speciell dag på flera sätt och för flera människor. Både för Vilhelm och för Tage. För Henrik och Magnus och för Matilda och för Kerstin.
Den 2 juli åkte vi hem och nu sitter jag på planet och tycker på något sätt ändå att det ska bli skönt att komma hem. Hem är där ens saker är. Men Hem är också där ens familj och vänner är. Things that make you go ‘hmmmmmmmmmm…’
När Verkligheten blir Sagolik Under dessa sex veckor har jag varit i Herrängen, Fisksjön, Lidingö, Aggerud, Sexdrega, Gustavsberg, Alingsås, Borås, Örebro, Göteborg, Karlskoga, Orust, Mariefred, Alholmarna, Karlberg, Stråningstorp, Nacka och Gräsholmen.
Jag har träffat gamla vänner, nya vänner återfått en del gamla vänner och haft otippat roligt med en del människor - sådant som alltid är uppmuntrande och roligt. Men man träffar aldrig alla som man vill träffa tillräckligt mycket och tillräcligt många gånger. Sedan inser man också att antalet gånger inte heller är avgörande. Att träffa någon med en dröm en gång kan väga upp för en hel del missade tillfällen.
Allt är förstås inte uppmuntrande och roligt, en muskel har brustit i mitt ben vilket hindrar mig från att springa och cykla - men tack och lov inte från att simma, vilket kanske blir just det som jag behöver. Ett par besök hos sjukgymnast Glenn. Men sett över sex veckor var ju inte det så farligt. Och jag fick träffa Glenn och hans familj vilket gjorde skadan lite mer hanterbar.
När Verkligheten blir Sagolik Jag har varit på Long Horn i både Göteborg och Stockholm, på Riche och ätit köttbullar på Operakällaren, Paj i Karlskoga och på Rival fick jag Wallenbergare. I Mariefred fick jag kött med olika marinad och i Göteborg den efterlängtade färska tonfisken. I Alvik och i Örebro fick jag pärondryck med ciderkaraktär. På Moskén på Söder åt jag en av de godaste kebabpizzorna någonsin. På ångbåten Norrskär som under fyra timmar tog oss runt i innerskärgården åt jag strömming med potatismos, lingon och pressgurka. I Sollentuna fick jag Mango- och avocadosallad och massor med mat tillagad med omsorg. Jag åt biff på Jensens och tyckte det var gott och jag har ätit Quinoa till frukost istället för flingor. Kan verkligheten bli mer sagolik än så?
Karlskoga Kuriren intervjuade mig och tog framförallt bilder… bildersom ‘prydde’ hela förstasidan. Det var kul, och något som man kanske och egentligen inte gör. Men jag gör så och jag hade roligt.
Jag var driftig nog och anmälde mig till träningsläger i Borås. Colting Camp. Otroligt kul faktiskt. Tre grabbar på ett hotellrum på Scandic Plaza i Borås. 23 personer som på dagarna sprang och cyklade runt i Borås med omnejd. Stundtals simmade vi också i en pool som fanns utomhus. Några insisterade på våtdräkt, och jag förstår dem. Proffs och elitamatörer i en sagolik blandning.
När Verkligheten blir Sagolik Jag har tittat på tomt och tomtgränser, bläddrat i kataloger från Myresjöhus och Aneby-hus. Lyssnat på berättelser om andra tomter, utikter från fönster, från terasser och tittat inuti en lada i en förort till en förort till en förort. Alla tomter är inte fina, men en del är fantastiska och en del lägen är mer underbara än andra och man frågar sig om det är saga eller verklighet.
Jag har suttit i soffor och hejat på Sverige som först inte gjorde någon bra EM turnering alls, sedan när vi insåg att vi hamnat i samma grupp som och fått stryk av två av turneringens tre bästa lag kändes det ändå ganska ok. O Ljungberg lägger av så inget ont utan att det har något gott med sig - nu kanske Zlatan blir den nye gängledaren, han är ju tatuerad som vore han en lägervakt så varför inte. I tv-sofforna har det erbjudits chips och jag har kategoriskt tackat nej varje gång för att sedan, också varje gång, sitta med handen i påsen fem minuter senare. Jag fick sitta i sköna fåtöljer och bara tittat på andra matcher när Sverige inte spelat, på Mord i Midsomer och lyssnat på Allsång med fantastiske Håkan.
När Verkligheten blir Sagolik Firat den svenskaste av midsomrar. “Kom till vårt sommarställe på midsommar om ni vill. Ute på Värmdö.” Väl där är sommarstället två små öar, egna öar med inglasad terass och med mat som var mer sagolik än verklig. Och så åker folk till Thailand för den goda matens skull… Vi bar bord och stolar ut och in från den glasade terassen i takt med att solen kom och gick och kom. Precis som man ska. En epic midsommar och det bästa av allt var att jag var med och reste stången.
När Verkligheten blir Sagolik Dop och släktträff i Örebro. Kusiner från tre världsdelar träffades igen. Kusiner som alltid lekte som barn, som nu har sporadisk kontakt möttes i Örebro, drack dryck med ciderkaraktär och rödvin, hade dyrköpta eller egendesignade kläder och barn i famnen eller i magen. Det är också Epic.
Vi har pratat om framtiden, en framtid som vi hoppas också bli sagolik och varför skulle den inte bli det? Vi har pratat om drömmar och mål och planer. Att rannsaka sig själv, att inte förödmjuka sig själv och att inte låta någon annan förödmjuka oss. Vi har pratat om hur det som var drömmar för ett par år sedan nu är verklighet och hur de drömmar vi har nu ska kunna bli verklighet om ett par år. Jag har pratat om ingenting, jag har skrattat åt saker som egentligen inte är roligt och skrattat med hela hjärtat åt saker som verkligen är roligt.
När jag åkte från Bangkok kände jag hur rätt det var att åka då, hur irriterad jag var på att expediter i affärer inte visste svaren på mina frågor och hur galet fanatiska vakterna vid kollektiva trafiken var. efter ett par dagar i Stockholm insåg jag att expediterna i affärerna inte visste svaren på frågorna där heller.
På slutet irriterade jag mig över svenska myndigheters, företags, människors och individers ovilja till flexibilitet. Ett mutförsök från min sida på Arlanda gick till exempel inte alls igenom. Tvärtom verkade till och med kvinnan bakom disken visa en viss stolthet över att inte acceptera den.
‘Tragiskt’ tänkte jag först.
Sedan tänkte jag att det tack vare vår illvilja till flexibilitet och vilja till organisation och regler är anledningen till att saker och ting fungerar så pass bra - jämfört med om man är mer flexibel i precis allt man gör.
Det lustiga och ironiska i allt är att om alla i Thailand var lika nitiska som just vakterna vid kollektivtrafiken skulle det nog inte vara några problem alls. Om vakterna i Stockholms tunnelbana bara var lite mer nitiska skulle den kanske vara lite fräschare.
När Verkligheten blir Sagolik Zlatan och Tjabo har varit med överallt - i alla fall där Mia gått och han verkar trivas i Sverige också. Det är bra. Nu ska det väl inte bli tvillingar, men vi har ju inte helt bestämt namn än. Jag börjar bara bli lite rädd för att om jag säger Zlatan för ofta så föds han med tatueringar.
Nu blev det här ganska långt, en ‘epic’ post skulle man kanske säga. En Sverige vistelse i komprimerat format.
We are proud to announce the new website of Point of view: www.point-view.net
Point of view has grown to a community of seven active members from different parts of the world. A year after the birth of the weblog, they have built up an archive of around 110 articles on art, design, culture and politics. The authors at the blog write on the tacit knowledge, backgrounds, research and interests that run through their practice.
Point of view is a place for authors to articulate their ideas and worldviews, but also a framework for collective practice. The current group of members is engaged in a continuing endeavour to develop the blog as a common project, the new website is the first result of this cooperation. It functions as a platform to publish articles, but also as a tool to surface the common grounds of the authors and organize them in an organic manner.
The extended functionality of the blog offers various ways of browsing the weblog and enjoying its articles. Please click here for more information about Point of view and here to learn more about the members.
Point of view currently consists of:
Katja Aglert (SE), Martijn van Berkum (NL), Sergio Davila (MEX/FI/NL), Po Hagström (SE), Janna Holmstedt (SE), Fredrik Öhrn (SE/TH), Antonio Scarponi (IT).Martijn van Berkum functions as artistic director. We invite you to visit the new weblog and enjoy our posts!
Colting Camp, arrangerat av Colting, underhållning av Colting, instruktion av Colting och träning med Colting. Givande, utvecklande och kul. Men Colting var inte den enda stjärnan även om han stod som huvudarrangör och är “Sveriges tuffaste idrottsman”. Vi hade äran att också få tips från Clas Björling, svensk rekordhållare på Ironmandistansen, Björn Andersson (som behöver fixa sin hemsida innan jag länkar till den), världens snabbaste triathloncyklist, David Svensson, årets rookie 2007 med en 6e plats i Kalmars Järnman samt Pasi Salonen, svensk triathlons grand old man, även om man inte upplevde honom som särskilt old alls.
Det finns mycket att säga, framförallt var det kul att träna med svenskar (och norrmän för all del) kul att träffa så många målvedvetna “vanliga” människor som håller en så pass hög nivå. Kvaliteten i Borås denna helg var betydligt högre än den något urvattnade samling som träffas i Bangkok på helgerna.
Idag lufsade vi runt i skogen i soliga Borås med David utklädd till Multisportare. Kan man tänka sig någon mer inspirerande coach eller träningspartner. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag inte spelade in honom så jag kunde ha honom tjatandes i öronen när man tragglar på löpbandet på taket hemma i Bangkok:
“Sträck på kroppen, var stolt, trippa, korta steg och se till att du får in mycket luft i lungorna. Titta ut över sjön, visst är Borås vackert. Nu kommer vi snart till Borås finaste löpparti, släpp loss, slappna av, tänk på tekniken, far fram över stigen som sviktar lite. Titta vad fint det är här!”
Dagen innan sprang vi i 34 minuter tillsammans, David pratade i 32 av dem. Idag 118 minuter och det var inte många tysta minuter då heller.
Och Borås var förvånansvärt fint.
På väg från Borås hade jag sällskap med Jan-Hugo som bor 60 mil norr om polcirkeln. Det kändes som att vi var varandras motsatser på lägret, han cykeltränar i vinterjacka med en ylletröja under och vattnet i vattenflaskorna fryser allt som oftast till is under träningen.
Problem som jag inte har när jag ger mig ut för en morgonjogg 07.30 och är glad över att det bara är 32° och en frisk morgon.
Perspektiv perspektiv.
En sak är säker, triatleter bloggar, här är ett par till:
Idag var vi i Sexdrega, man tror inte att det är sant men byn hette Sexdrega och de hade en ICA och det fanns riktiga raggare. De stod och planerade sin grillkväll och inköpen som skulle göras. Vi kom med färgglada tajta kläder och ville bara köpa Cola.
Sex mil kvar och vi ville bara lämna Sexdrega och åka tillbaka till Borås.
Colting Camp är kul entusiastiska och glada ledare och ännu mer entusiastiska deltagare. vi snappar upp allt, ställer dumma frågor, bra frågor och får dummar svar ibland men oftast väldigt väldigt bra svar och bra tips.
Ät inte pasta, inte massa bröd och inte ris. Quinoa ska det vara.
Igår körde vi bland annat intervaller på Ryavallens löparbana. Himla fint. 2*1000m, 2*800, 2*600, 2*400 & 2*200.
Proffsen, dvs ledarna, hade uppvisning och sprang som ett tåg på led - men fortare än X2000. Lätta steg, på framfoten, korta steg men med en hög frekvens verkade vara metoden.
Idag skulle vi cykla. Tre grupper fanns att välja på. Längsta gruppen, 18-20 mil, Claes Björling och Jonas Colting själv ingick i gruppen och höll gladeligen tempot uppe tillsammans med Claes. De trampade och pratade, jag svarade med enstaviga läten som väl knappt kunde tydas.
Men de verkade glada ändå.
Cyklingen var förstås tuff men den kan sammanfattas med ett ord. Inspirerande, att cykla bredvid och tillsammans med konditionsfenomen som man tidigare bara sett på bild och läst om var en härlig känsla. Även om jag bytte grupp och fart efter 6 mil så var jag glad.
Nästan lika glad som när vi efter 13.6 mil rullade in till hotellet och man visste att det bara väntade 5 km löpning. Det var en härlig känsla.
Jag åkte tåg till Borås från Stockholm. Genom ett vackert skolavslutningssverige, ett skolavslutningslandskap utan studenter, men med flugor, smörblommor, syrén och röda stugor.
Jag åkte förbi Falbygdens Ost - antagligen huvudkontoret och Falköpings missionskyrka. Jag frågade mig om det kan bli mer Sverige än så. Jorå. Jag kom fram till Alingsås och det blev mer Sverige, inte nödvändigtvis bättre men mer Sverige eller så var det bara mer Alingsås.
Buss från Alingsås till Borås. Framme i Borås och jag tog taxi från Centralstationen till Scandic Plaza där jag ska bo. Taxichauffören sade att det var "otroligt varmt".
"Ja, skönt" svarade jag.
Jovisst var det skönt sade chauffören, "men vi får betala för det här sen" visste han att berätta.
"Hurdårå?" frågade jag.
Jo serru, dyrare spannmålsprodukter och dyrare livsmedel svarade han på det.
Jag ville fråga om han härstammade från Örebro men valde att avstå.
Aldrig får man vara riktigt nöjd om man inte väljer att vara nöjd.
Senare på kvällen hade vi presentation inför övriga i gruppen. ALLA berättade hur dåliga de var. Fascinerande och tragiskt på samma gång.
Alltid när det är dags att åka till Sverige för sommaren så hamnar jag i något slags Sverige-läge, när jag helt plötsligt lägger märke till saker som jag annars inte alls reagerar över.
Gatustånden, oordningen på trottoaren, lukterna, duvorna som dricker ur diskvattnet på restaurangen osv.
Samma sak även i år. Så samma dag som vi skulle åka så gick jag på en promenad för att ta lite kort på saker som jag tänkte att jag skulle få se i Sverige.
Nu har vi varit i Sverige drygt en vecka och jag har fortfarande inte sett något av detta.
Jag har sett skräddare i Stockholm, men de utger sig inte för att vara bäst i landet - de har istället Gesällbrev på väggarna.
Vi har Apoteket och Apoteket Shop - fantastiskt. Utbildad personal som är dåligt påläst, men man följer regler i alla fall. Inget recept ingen medicin. I Thailand är det aldrig något problem.
En park i Bangkok skyltar med att den är öppen OCH det är gratis inträde. Fantastic. Jag gick förbi Humlegården i Stockholm häromdagen och satt i Kungsträdgården i samma stad en annan dag, de verkade vara mer öppna än Seven11 och det var inte tal om någon entréavgift. Underbart. Kanske ingick entreavgiften i glasspriset, vad vet jag. Jag köpte dock glass i strut - inte i korvbröd och det var ingen som ville ge mig krossade jordnötter på glassen heller.
Men faktum var att en del saker som jag på slutet innan avfärd till Sverige suckade över i Thailand och sade att “det skulle aldrig ske i Sverige” om - faktiskt händer här också. Vissa saker är faktiskt samma eller åtminstone mer lika än man kan tro.
Utan man tar seden dit man kommer helt enkelt.
